Har lagt borden på hyllan

Snart är det här året slut och det är dags att summera. Hur gick det egentligen det här 2012-året?

Tja… det gick väl bra. Mitt nyårslöfteatt inte springa höll jag nästan helt och hållet. En enda gång snörade jag på mig löpardojorna och gav mig ut på en 6-km-runda. Det var i augusti. Jag hade gått och värkt på det ett par veckor då och var verkligen riktigt ruggit sugen. Hade fått för mig att jag nog faktiskt egentligen gillade löpning och att jag nog saknade det innerst inne. Den där enda löprundan fick mig på rätt spår igen. Inte var det något att sakna heller! Usch och fy.

Sönerna har dragit iväg i år, särskilt deras fötter. Förra året köpte vi skor i samma storlek och några veckor senare ärvde jag dem allihop för deras 38-or hade förvandlats till 42-or. Bara sådär! Sönerna gillar converse men det gör dessvärre inte jag, men nu har jag i alla fall två par. Fina visserligen men alldeles för platta. Det känns som om jag gör hälavtryck i asfalten när jag går i dem.

Maken arbetar i projekten kring trängselskatten i staden och det har ju varit en källa till ändlösa diskussioner. Jag är nästan lite ansvarig för hela projektet på något sätt och why not? Jag har inga problem med det – rabiata tvångsåtgärder som gör folk skogstokiga är ganska intressanta. I alla fall när jag själv tycker att det är en bra tvångsåtgärd. Vi måste börja ta hand om vår miljö och vi måste börja göra det nu. Även om det är lite jobbigt.

Jag vurmar lite för lindarna i allén och hoppas att de inte tas bort bara sådär, men det håller mig inte sömnlös.

Den pågående byggnationen av vår saluhall här på Hisingen gläder mig. Jag ser fram emot att finhandla där en lördagsförmiddag framemot sommaren. Då har dessutom inflyttningen i nya kvillebäcken startat och hur det kommer att påverka den delen av ön ska bli intressant att se.

Det pågår diskussioner om böneutrop från moskén och jag kommer ju inte att beröras av det hur det än beslutas men jag har kommit fram till att jag är emot. Jag tycker att religionsfrihet ska tolkas som att man ska slippa ta del av människors trosutövande. Det finns modernare sätt att meddela när det är dags för gudstjänst – sms, mail, facebook…. Det gäller för övrigt kyrkklockor också – även om det är mer uthärdligt med klockklang än skrika människoröster.

Jag pensionerade mig från fotbollklubben tidigare i höst och det får nog ändå klassas som säsongens klokaste beslut. Stressen höll på att knäcka mig. Mitt liv nu jämfört med för ett par månader sedan är väsensskilt! Jag hinner äta mat med familjen, hjälpa sönerna med läxorna, träffa vänner! Det var inte ett helt lätt beslut att ta, men när det väl var taget blev luften plötsligt en aning mer syrerik!

Det var inte bara styrelsearbetet som tärde, jag har dessutom utvecklat en väldigt negativ och svart syn på hela företeelsen – fotboll alltså. Det är för mycket skit. Tyvärr… Sporten attraherar alldeles för många hetsiga individer som anser sig ha rätt, och får utrymme, att kränka sina medmänniskor. Toleransnivån har lagts alldeles för högt upp och jag tror att det kommer en backlash. Jag är inte förvånad, om än djupt sorgsen, över att en fotbollsdomare sparkades ihjäl inom just fotbollen. Det är där det händer – överallt…

Med det sagt vill jag dock poängtera att mina kollegor och de flesta tränare och spelare jag varit i kontakt med under de år jag varit aktiv har varit, och är, fantastiska människor! Jag beundrar dem för det arbete de gör och för att de orkar.Min svartsyn är inte baserad på en enskild händelse eller någon särskild klubb – jag har sett det här negativa överallt – på allsvenska matcher, på smålagsmatcher, bland föräldrar, spelare, tränare, på skolgården… överallt har jag sett hur fotboll varit en bidragande orsak till bråk och förnedring…

När sönerna föddes svor jag på att aldrig vara vara borta på julen. Mina barn skulle få underbara, minnesvärda jular med massor av tomtar, glitter, gran, tjocka släkten och mer traditioner än vad den mänskliga hjärnan mäktar med att lagra. Så har det varit i lite över ett decennium nu och det är ju faktiskt väldigt länge för att vara ett evighetslöfte från mig! I år är det alltså officiellt över med den eran och vi drar iväg från hela vinterlandet. Nya äventyr väntar och jag har sällan varit så sugen på att resa som jag är just i detta nu! Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av Indien men vad det än är så är jag redo!

Vi får se vad det blir för curryindränkta nyårslöften min nyckfulla hjärna tänker ut på de breddgraderna.

Nu är det dags för lite te och macka för snart kommer sönerna hem från sina resp. träningar.

Vi hörs!

Is there anything I can do for you Madame?

– Yes. Yes, there is this favour you can do for me actually. …GET ME MY VISAS AND MY PASSPORTS BACK! Please…

… Jag är nog faktiskt där nu. På gränsen till det totala sammanbrottet. Det här visumshärjandet gör mig lite stillsamt galen. Gråtfärdig. Och en molande migrän har lagt sig som ett järnband över pannan och ner bakom öronen. Jag vet ärligt talat inte om ljuden som bubblar upp ur min strupe är skratt eller gråt längre. Förmodligen både ock.

I morgon är det exakt en vecka kvar tills vi ska åka och passen är i Stockholm. Just i detta nu antingen på indiska ambassaden eller CKGS:s kontor. De hjälpsamma tjänstemännen lokaliserade våra handlingar för ca 2 veckor sedan, men bara i digital form. De fysiska passen och papprena kunde ingen riktigt säga var de fanns. Eller ens om de fanns. Men enligt ett id-nummer i datorn så fanns allt i alla fall. Fast inte just där. Och de var inte heller deras ansvar just då. Men ”please call us back again tomorrow” ”have a nice afternoon madame and thank you for using CKGS services. …madame”

Nu idag fick jag tag i en tjänsteman på ambassaden som faktiskt bekräftade att passen varit där och att de nu var färdigprocessade hos dem. Åhh, så bra, utbrast jag, då kanske du kan se till att skicka ner dem till mig nu? Gärna redan nu i eftermiddag? Du förstår…. ”No, no madame, we have to send them back to CKGS” ”But WHY? What do they need to do with them? Can you please put a notice on my bunch of passports stating how URGENT this matter is?” frågade jag.

”But Nooooooo Madame, the passports are in a box. There are thousands of passports in the box! I can´t find your passports. We will send them to CKGS, maybe already tonight. Otherwise we send them over tomorrow. Not to worry madame…”

-.- Migränen bultade i tinningarna när jag, återigen, ringde CKGS.

”How can I help you madame?” frågade den vänlige tjänstemannen där.

”You are about to get my passports o…” ”Can I have your id-number?” avbröt den vänlige tjänstemannen. Jag gav honom det. Han upplyste mig om att mina pass fanns på ambassaden. Vilket jag i min tur upplyste honom om att jag redan visste… ”And how can I help you? Madame?” ”You will get my passport. Tonight or tomorrow. Will you make sure you send them to me immediately? I live in Göteborg and I am haveing a nervous brakedown here and I will probably fall down dead on the spot if I don´t get my passport back now.” ”Oh, but your passport is in th…” ”I know that! It´s in the embassy! But you are about to get them to your office! Okey? And when you have them will you please make sure you send them to me?! Please?”

”You can call me back again tomorrow. At two thirty. I shall see then. Not to worry madame”  sa den vänlige mannen.

”I can call you? On this number? And ask for you, A? And you will help me then? You will have my passports and be prepared to send them to me?”

”Please call again tomorrow madame. Have a nice afternoon. Thank you for useing CKGS services”

”Thank you A. I´ll talk to you tomorrow then… You too have a nice afternoon then. …oh, and thank you for all your help… (whatever that was…)

Det kommer att bli en alltigenom vedervärdig helg i spänd väntan på måndagen som förhoppningsvis kommer att innehålla ett meddelande om ett rekommenderat brev. Och om måndagen inte innehåller ett meddelande om ett rekommenderat brev så kommer även måndagsnatten och tisdagen att bli fullständigt vedervärdiga – fast sjuhundratusen gånger värre.

Nu orkar jag inte tänka mer. Går och lägger mig i badet och läser skvallertidning om varför Drottning Silvia nu verkligen måste ta sig ett allvarligt samtal med Victoria beträffande Estelle. Där har vi problem som jag känner att jag kan hantera!

Från -7 till +33

Kylan kom. Och snön. Gröna ön är vit och vacker och snöflingorna gnistrade i gatlyktornas sken när jag tog en rask promenad tidigare i kväll. Det var så kallt att det gjorde ont att andas. Jag lindade halsduken runt ansiktet och fick visserligen tillbaka andningsförmågan men förlorade istället synen eftersom glasögonen immade igen.

Det var friskt. Det som fick mig att hålla uppe farten var den sköna tanken på att snart, väldigt snart, byter vi ut vinterlande mot något helt annat.

Det blir mer än 30 graders temperaturskillnad och garanterat snöfritt dit vi far och med det i tankarna ångade jag på i ett par kilometer med snön knastrande under kängorna.

Det är bara det här med visumen som skaver lite grand. Vi har inga… Och trots att vi nu lyckats få tag i ett mobilnummer till visa-service-kontoret så får vi ändå inga besked. Nästan inga… De som svarar låter positiva och väldigt hjälpsamma, men de kan inte ta fram våra dokument medan jag väntar i luren. De måste ”go back to my team” och göra vad det nu kan tänkas vara de ska göra med dem men ”…not to worry madam, you will get your visa in time…”

Det är måndag kväll nu.

Om de inte har lagt våra visum på lådan senast torsdag så tror jag att vi måste åka upp till huvudstaden och hämta dem. Vad ska vi annars göra?

Det ska jag fundera på en stund nu.

Såhär ser det ut hemma hos mig i kväll. Hur kommer det att se ut där jag befinner mig vid den här tiden om ca 2,5 veckor tro…?

 

 

 

Julen kan man fira närsomhelst. Och hursomhelst….

I år befinner vi oss långt från snö, slask och bjällerklang den 24 december. Jättelångt ifrån. Men om någon tror att det för den sakens skull inte ska firas någon jul i hushållet så tror denna någon fel. Jag var en sådan någon tills alldeles nyligen då d.y uppfodrande frågade NÄR vi skulle fira jul eftersom vi ska vara bortretsa bort på den ordinarie dagen. Jag försökte förklara att vi inte skulle fira julen, att vi skulle ut på ett äventyr och uppleva saker tillsammans istället. Se nya världsdelar och äta annan mat, uppleva värme, sol och kanske lite Bollywood!  Rida på elefanter och titta på tigrar och vackra stränder och kokosnötspalmer.

-Jaha… Men vilken dag ska vi fira julen då? undrade han igen.

Då gav jag upp och hämtade almanackan. Hmm… första eller andra lördagen i december ser det ut att finnas en lucka – blir det bra?

– Ja, svarade sonen. Det ska vara vi, farmor och farfar, mormor och morfar och T & M och kusinerna.  Okej? mer konstaterade än frågade han med något lätt anklagande i tonen.

-Jaha, svarade jag då. Vad skulle jag annars svara?

-Vad ska vi äta då, undrade jag. Tänkte det var bäst att låta hushållets jul-diktator dra upp riktlinjerna hela vägen för han verkade ha hela planen klar i alla fall.

– Julskinka, potatissallad, ris á la malta, knäck och pepparkakor. Och skumtomtar.

-Jaha… är det allt? Potatissallad? Äter du ens  potatissallad?

-Ja. Jag älskar potatissallad. Har jag alltid gjort. Och alla ska ha med sig en mandelpresent.

-Jaha. Okej. Men det blir inget mer sedan. Det blir inga julklappar i Indien, det förstår du väl va? Även om du inte vill åka dit så hoppas jag att du inser att det är en fantastisk upplevelse vi vill ge dig – det är liksom vår julklapp till dig i år. En resa till Indien! Lite tacksamhet och ohöljd glädje skulle sitta fint…

-Mmm mumlade sonen. …jag hoppas att vi inte får något visum… muttrade han och gick ner. Inte helt nöjd, men inte heller helt missnöjd. Han har fått sin jul och det viktigaste inslagen är säkrade – far- och morföräldrarna, kusinerna, potatissalladen (?) och ris á la-maltan med presenterna….

Så blir det en fröjdefull jul även i år. Ibland får man liksom både äta kakan och ha den kvar om man spelar sina kort rätt.

Hmmm.. man kanske skulle ta och fira första advent i morgon kväll? Vi kommer ju inte att hinna med alla adventerna om vi inte börjar snart!

Bäst att kolla om jag har någon glögg i skåpet…

 

 

 

 

Kul utan jul?

NU har det börjat att gå upp för mig. På riktigt. Vi firar inte traditionell svenne-banan-jul i år, det blir otraditionell jag-vet-inte-vad-jul istället.

Biljetterna till Bombay är bokade och klara. Vi vet också, på ett ungefär, var vi ska vara på själva julafton – för då ska vi möta upp familjen S. Men utöver det är det just inte mycket som är sådär vare sig genomtänkt eller planerat. Ännu.

Kollade visum-ansökningar idag och upptäckte – förstås – att två av våra fyra pass inte duger. Alltså har jag fått upp en punkt på min att-göra-lista.

1. Fixa pass.

Det  är makens och mitt som behövs uppdateras. De måste vara giltiga minst 6 månader från utresedatum och ha minst två tomma sidor kvar. Löjligt… Eftersom passet ändå bara räcker i fem år nuförtiden så borde det åtminstone vara giltigt hela den tiden. Och rimligtvis klarar man sig i 1000 år med två tomma blad – det är ju nästan aldrig någon som använder dessa blad i alla fall. Två tomma är ju ungefär hälften… Det var väl i alla fall bättre förr – man bytte pass vart tionde år och till och med det kändes som stup i kvarten. Och det fanns massor med tomma blad i de gamla passen. De flesta ostämlade även efter tio år.

Vi tror att vi kommer att hålla oss i Goa och möjligen dra oss lite söderut. Men Indien är stort och det som ser möjligt ut i kartboken upptäcks vid närmare efterforskning vara snudd på omöjligt i verkligheten. Men vi har inte direkt lustläst några reseböcker så vi vet nog inte vad vi vill, egentligen. Förutom uppleva ett nytt land, annorlunda kultur, andra människor och intressant, och förhoppningsvis god, mat. Just maten är jag extra nyfiken på. Alla, och då menar jag verkligen ALLA säger att det är omöjligt att undvika magsjuka. Hmfp… vi får väl se.

Oh – nu kom jag på nr 2 till att-göra-listan.

2. Kolla upp vaccinationerna – har vi fortfarande tid att ta något om det är så att vi råkar behöva göra det? Håll tummarna för att vi slipper alla former av drick-vaccin för barnen är sjukt sjåpiga för just det lilla obehaget. D.ä höll på som om vi bad honom äta levande mördarsniglar sist… Tog tid…

Bombay ska bli spännande också! Hur stort är det och hur myllrigt kommer det att vara? Kommer vi albyl-vita svenskar att avvika på ett lika markant sätt som vi gjorde i Kina häromåret eller är det fler västerlänningar där?

Annars längtar jag allra, allra mest efter att gå barfota i solvarm sand på en milsvid strand med inget annat att tänka på än nästa måltid och var den ska intas.

Killarnas ryggsäckar funkar till den här resan också. Men det blir nog sista vändan, sedan behöver de nog lite större. Maken kommer att upptäcka att han fortfarande inte har skaffat sig en ny, kanske tror han att varje ryggsäcksresa är den sista, och så får han låna en igen. Och jag kommer att titta på min gamla rygga och tänka på hur ambitiöst det verkade redan då jag sydde på den första tyglappen i Australien, och försökte intala mig själv att jag skulle sy på ett märke i varje delstat. Åtminstone i varje land. …det blev bara den där lappen i Queensland 1988.

Men ryggan funkar än. Jag tycker fortfarande att den är lite opraktisk med sin toppmatning, men den är skön att bära och det ryms mycket  mer än jag behöver i den.

3. Kolla med maken om han för avsikt att köpa sig en ny rygga. Eller gjorde han det sist? Minns faktiskt inte nu när jag tänker efter… Tror inte det. Undrar om inte jag lånade en av K på jobbet?

Kommer jag att sakna vårt vanliga julfirande? Maten? Klapparna? Granen, gröten, glittret och julmyset med far- och morföräldrar mfl.

Nä. Inte än i alla fall. Jag hoppas få till mysiga, myllriga middagar med far- och morföräldrar både före och efter vår resa, och huruvida den består av indisk kycklinggryta eller julskinka spelar faktiskt ingen roll. Det är roligt med familjesammankomster, men det spelar faktiskt ingen roll när de infaller. Det viktiga blir att se till att de infaller vid något annat, närliggande tillfälle.

4. Bjud in till familjemiddag med far- och morföräldrar, syskon och kusiner.

Sådärja. Nu är planeringen igång! Det känns fint. Är det lagligt att ta med sig ett par kilo kryddor hem tro? Det måste jag kolla upp…

Tror att jag anar hur det nästan kanske är

…men i ärlighetens namn har jag ingen aning. Som vanligt alltså… Det blir som det blir och det brukar ju bli bra. Eller hur känner ni? Vi planerar en Indien-resa till jul. Jag veeeet – det är ju aslångt bort i framtiden, men polar´n R har skrämt upp mig så nu jädrar ska här bokas. Vi är redan så långt bak i deras kölvatten att jag tror att de tror att vi snudd på lagt ner projektet.

Har vi inte.

Så vet ni det.

Innan veckan är slut – idag är det den 10 april – ska vi ha bokat såväl flygresor som lite boende. Det bästa med att hålla sig i kölvattnet är att man kan skrida direkt till verket – knappa in och boka bara. Kaching! De i täten har redan resarchat och fnulat och vänt och vridit på alternativen och funnit de bästa valen. Jag tar samma som dom.

Det blir äventyrligt! En långresa till ett riktigt jädra stort land. Maken ville gärna klämma in Taj Mahal och jag kunde inte riktigt övertyga honom om att det knappast lät sig göras med tanke på var vi planerat att vara resterande tid. Ens med flyg… Jo, men om man… sa han.

Hämta atlasen sa jag.

Oj då. Mmm…. Långt. Trodde inte att det var så långt faktiskt.

 

Så nu blir det inget Taj Mahal på den här trippen. Men kanske en annan gång. Nu tror jag att vi beslutat oss för att landa i Mumbai, flyga direkt ner till Trivandrum (eller vad det nu heter…) och spana runt där lite. Sedan något kort stop på vägen upp till Goa och sedan är det jul!

Men jag ska inte tänka för mycket på detta nu… Det är ju väldigt, väldigt, väääääldigt långt till jul. Och resan är ju inte ens bokad ännu.

Fast det är bra roligt att tänka på resor! Tycker maken, jag och d.ä. D.y. har kommit fram till att resor inte är hans grej.

Hemma är bra. Bäst rent utav. Eller möjligtvis en tripp ut i naturen. Fiska. Laga mat på triangakök och sova i vindskydd. Paddla lite kanske… För mitt inre ser jag oss fyra gå runt i en blöt barrskog med färgglada regnställ och fingrar svampigt skrumpna av flera dagars oavbrutet regnande. Med ett fiskespö lite käckt över axeln och en vattensjuk fikakorg dinglandes på armen…

Fast det kan ju också vara alldeles underbart! Tänk att paddla på en spegelblank insjö, solen gassande från en klarblå himmel och fångskorgen full av glänsande, nyfångade fiskar. Ett svalkande dopp närhelst andan faller på och lite lojt solande på en ljummen klippa. En liten eld på kvällen och familjen samlad i gosiga träningsoveraller och sockor upp över anklarna för att slippa bli biten av knott och mygg. Den goda doften av fisken som sakta grillas över den öppna elden och inga andra ljud än naturens egna och vårt prat. Jag tror att jag kan gilla det också – men jag vet inte hur man gör…

Å andra sidan har jag ingen aning om hur det funkar i Indien heller – men det verkar bra mycket enklare än att leva vildmarksliv i svenska skogen.

Visst är det konstigt?

Allt kan hända och jag hoppas att det gör det! Vi ses i skogen. Eller i Indien. Eller någon helt annan stans!