Kategoriarkiv: Uncategorized

Tetigt? Bippat igen? Hela biblioteket med Kalle Ankas pocket…

… jodå, jag har bättre saker att göra men jag har helt enkelt inte lust att göra dem. Just i detta nu väljer jag att sitta här och förvånas över språket i boken jag påbörjade i morse: Bodil Mårtenssons ”Justine – Raschans hämnd”. Vad tänkte jag på när jag lånade en bok med en sådan titel?

Egentligen var jag bara ute efter Adler-Olsen-böcker som jag just hört talas om, men efter att ha laddat ner en så råkade jag ladda ner den här också och sedan var kvoten fylld. Det är lite kasst det där, men det får gå. Att låna e-böcker alltså – man får bara låna två åt gången.

Det blev Marco-effekten av A-O och den gillade jag. Tack för tipset N och K! Det får bli fler av honom. När jag släpps in på e-bibban igen…

Till dess får jag väl harva vidare med Bodils bok. Den kanske blir bra, men jag får lite ”Sune-i-Grekland”-känsla av språket i den, och då blir även figurerna lite ”Suniga”. Om ni förstår vad jag menar. Ändå är det trafficking, ond bråd död och någon sorts Lisbeth Salander-karaktär med – och de är ju egentligen inte så sunigt.

Ordet ”tetig” används. Det är klart skumt. Jag vet absolut vad det betyder – har själv använt det. På 70-talet… Tetigt är helt enkelt inte ett ord av idag. I min värld. Hade det bara varit tetigt så hade det väl gått an, men det kommer mera. Ett baksäte beskrivs som fullt med hela biblioteket av Kalle Ankas pocket. Hur kan det vara fullt av bara en pocket? Det borde vara flera. Pocketar. Eller om man vill vara lite swinglish: pockets. Fast det sistnämnda är fel.

Sedan ”bippar” man igen bilen. Bippar!? Det gör man bara inte. Man låser den. Vill man förtydliga för läsaren att man har en elektronisk manick att låsa med får man åtminstone skriva ”blippa”. Det är inte felstavat heller för det bippas fler gånger.

…jag har bara kommit ca 40 sidor in i boken. Det är inte helt säkert att jag kommer att uthärda att ta del av Justines och Raschans öden och äventyr hela vägen till slutet – men om jag gör det så kan ni lugnt räkna med att jag återkommer med mer information om innehållet. För ni vill väl veta?

Annonser

Hej igen.

Luften – eller kanske framförallt lusten – gick ur mig. Men nu känner jag att det är någonting på gång igen! Sakta så vaknar begäret igen och då måste jag ha en, f´låt, ett tangentbord igen. Och en blank sida. Fingrarna hittar hemtamt hem bland tangenterna och verkar lite lätt euforiska över att få spela fritt.

Igår kväll slumpade det sig så att jag hamnade på Sanna Nielsens julkonsert. Inget jag själv önskat eller stått efter, men heller inget jag tackade nej till när det så påpassligt föll i mitt knä. Det är ju alltid trevligt att delta i stadens nöjesutbud. Och hon sjunger ju så grant tösen. …och långa låtar sjunger hon. Juliga. Förstås. Det är trots allt en julkonsert hon är ute på så det kan jag väl inte riktigt klaga på. Och det är inte alls så att jag vill klaga! Jag hade trevligt. Lite svårt att hålla mig vaken ett tag när det blev alldeles för vämjeligt sockersött och wailande där ett tag (nästan hela tiden…), men otrevligt var det verkligen inte!

Duktiga musiker hade hon med sig. Det berättade min kollega och kan sån´t. De såg väldigt duktiga ut och en växlade instrument som om han led av värsta beslutsångesten i världen; än var det orgel och än var det trumpet. Sedan gick han loss på gitarr och till och med ett dragspel! Inte ens Sannas piano kunde han låta bli. Och varför skulle han? Det lät bra alltihop. Allt lät bra. …nästan. På bänkraden bakom mig satt en dam som så himla gärna ville sjunga julsånger med Sanna att hon inte kunde hejda sig utan sjöng med efter bästa förmåga. Inte särskilt vackert men desto mer inlevelsefyllt.

Efter att mer än halva showen var avklarad kom Glenmark på besök på scenen. Anders ni vet. Vet ni? Jag kände knappt igen honom för jag vill gärna minnas honom som en väldigt lång man, men den här Glenmarken såg snarast lite liten och tunn ut. Någon sorts Sanna-effekt tror jag – hon ser ju nästan överjordiskt Norsk-frisk-stor-stark ut liksom – och bredvid henne ser väl de flesta andra människor lite missväxta och urlakade ut. Men Glenmark var i alla fall Glenmark och jädrar vad han fick ta i för att hänga med där i duetten med Sanna. Sedan mellansnackade de lite och då försökte Anders prata skånska, men ett par tre ord in i varje mening så halkade han över på någon sorts stockholmska. Det blev lite fånigt. Som om han försökte spela skåning liksom. Vilket han tydligen är – eller åtminstone har varit. Sanna slirar inte ett sekund på sin småländska!

Jag fattade inte riktigt grejen med Glenmark. Det kändes lite som om hon på nåder var lite bussig och hjälpte en gammal polare till sina föräldrar liksom. Motvilligt. Det var inte riktigt hjärtligt trots all den där breda småländskan och alla superlativ hon strösslade omkring honom. Han fick vara med på två låtar sedan åkte han resolut ut igen och det drogs liksom en suck av lättnad i lokalen. Man vill inte vara med om sådana där pinsamma scener helst. Och det är lite besvärande att låtsas att det är helt underbart när man faktiskt inte tycker det. Fast någon kanske tyckte det. Kanske faktiskt alla utom jag tyckte det…?

På spårvagnen hem sedan hörde jag några yngre människor, typ 25-åringar, diskutera konserten som de uppenbarligen också hade varit på, och de visste inte ens vem Glenmark var! Det är väl lite konstigt ändå? Är det inte det? Insåg medan jag tänkte på hur osannolik han okändiskap tycktes att det varit väldigt tyst om honom det senaste åren. Bortsett från fotbollsgalan sade någon, men vem ser på den liksom?  I alla fall så upptäckte jag där på google att det var fler som undrade vart han tagit vägen och vad gör han nu för tiden och så vidare. Hittade en krönika av Fredrik Virtanen där han också undrade just över Glenmark. Det var en väldigt bra krönika och hans imaginära scenario om ifall Bruno Glenmark (Anders pappa) ev. träffade på Pernillas dåvarande dansare Vito och de eventuellt presenterade sig: -Bruno. -Vito. Fruktansvärt roligt!

Nej, vet ni vad – jag tycker ni ska läsa Fredriks krönika för den ställer alla de rätta frågorna kring Glenmark. Allt det där man inte visst att man undrade. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article12403409.ab

Nu vet jag var Glenmark är. Han är och showar lite med Sanna. Det kanske bara är jag som vet det eftersom de andra, de sanna Sanna-fansen, inte vet vad det är för en liten man med kraftfull stämma kommer ut i senare delen av shown och ser lite vilsen ut och behandlas lite styvmoderligt av Sanna. Det är han. Man känner trots allt igen honom och han låter bra.

Fast i ärlighetens namn har jag aldrig varit ett Glenmark-fan heller. De är för … jamen ni vet… trååååååååkiga! Så, då var det sagt. De tråkar ut mig. Förlåt.

Nu kanske jag måste krypa ner i tystnaden igen efter att ha kommit ut såhär vilt svingande mot en så underbaaaaaar artist.

Taggad , , , , , , , , , , ,

Moppesanningar och andra funderingar

En bra sak med löpträning är att man har tid att fundera. Kanske är det den enda bra saken med just löpträning…

Det tänkte jag på idag när jag var ute i spåret och inledningsvis  hängav mig åt ohämmat vältrande i självömkan. Efter att ha ältat det där med hur synd det var om mig och hur tappert jag kämpade så tröttnade jag mitt gråtmilda gnäll och började fundera på varför jag befann mig där. Varför gör jag detta? Det visade sig att jag tror på hela den här tränings- och sundhetsfascismen som i många år spridits som en farsot genom västvärlden. Rör dig! Ät sunt! Undvik övervikt! … …bla, bla, blaaa.

Tydligen har jag gjort en direkt koppling mellan min relativt goda hälsa och min (relativt patetiska) träningsdos. Det är tack vare träning jag slipper influensor och magsjukor, benbrott, migrän och digerdöden och en hel massa andra sjukdomar och tillstånd som alldeles helt säkert hade drabbat mig om jag inte plågat mig med träning lite då och då.

En liten röst bak i huvudet försöker göra sig hörd när jag tänker dessa fantastiska tankar, en röst som säger; Men du… generna då? Har de inget alls att göra med din relativt goda hälsa? Generna… Hmmm… Jo, jag har visserligen att brås på. Mina föräldrar är runt 80 nu och uppför sig som vore de i den gyllene medelåldern vad gäller hårt och slitsamt arbete. Mentalt sett verkar de också hänga med… Och de har förstås tränat hela livet? Och ätit sunt? Nej. Utan att på något sätt påstå motsatsen så kan jag inte heller påstå att så är fallet.

Den här sanningen som min hjärna serverade var alltså en s.k moppesanning. Det uttrycket lärde jag mig på en god väns 40-årsdag då hans bror höll tal och berättade om broderns fäbless för att servera sagolikt sannolika sanningar i tid och otid. Det sagolika med dessa sanningarna är att de låter så genomtänkta och absolut trovärdiga att de ofta slinker ner som äkta sanningar. Talarens teori var den att brodern funderade på dessa ting då han fortskaffade sig genom staden, företrädesvis på moppe vid den tiden, och ”fann” sanningar som han själv höll för så sannolika att han ”glömde” att han själv kommit på dem. Det var bara, sa talaren, då man själv visste med 110%ig säkerhet att det brodern sa inte var med sanningen överensstämmande som man förstod att det var en moppesanning. Och till och med då blev det ibland klurigt eftersom brodern är så vältalig. Man kunde lätt råka i tvivelsmål över sanningshalten i den sanna sanningen när man lyssnar på broderns, ofta mycket mer snillerika, sanningar.

Jag tänkte på det där när jag hade vältrat mig i egenkärlek över min fantastiska förmåga att träna mig till i det närmaste perfekt hälsa med en så exakt väl avvägd träningsdos. Kanske den lilla snusförnuftiga rösten ändå har något litet korn av sanning i sig, tänkte jag. Kanske är det så att min brist på vacklande hälsa inte helt och hållet hänger ihop med mina tillfälliga utbrott av träning..? Kanske har jag serverat mig själv en moppesanning?

Nu är det ju inte så att moppesanningar och äkta sanningar inte kan vara samma sak. Det händer ibland.

Så, innan jag tog de sista stapplande stegen mot ytterdörren enades jag med mig själv om att mitt hälsotillstånd nog beror på såväl bra arvsmassa som bra mat och lite fysisk späkning emellanåt.

Men visst hade det varit bra om cancer, migrän, allergier, kräksjuka och andra icke önskvärda åkommor kunde undvikas genom några kilometers jufsande i skog och mark samt förtäring av ägg från frigående maniskt lyckliga hönor och kött från lika vansinnigt lyckliga (men icke desto mindre döda) djur? I lagoma mängder och alldeles lagom ofta. Ibland vill man ju faktiskt inte äta lycklig mat och jufsa i skog och mark utan hellre knapra turkisk peppar och dricka öl. Och då ska man ju göra det.

För ni vet väl att det är endast genom att följa sina nycker som man blir  en i sanning lyckligare, mer lyckad, snyggare, smalare, intelligentare och mer sympatisk person? Det kom jag fram till under de sista kilometerna i spåret idag. Det är då man tänker de klokaste tankarna för då har liksom alla kassa tankar ramlat ut så att de smarta, bra tankarna får fäste.

Taggad , , , , , , ,

Ljuset i tunneln

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (20 (21)/100).

…kan vara ett tåg. Men det kan också vara så att mörkret skingras och dagen gryr. Just nu lutar jag åt det senare.

Läste en fin dikt på fejjan igår. Det sägs vara en 14-åring som skrivit den och oavsett om så är fallet eller ej så är den bra. Tycker jag. Den kan, och ska, läsas både uppifrån och ner och nerifrån och upp. Så snyggt!

Har ni sett den? Här är den i alla fall.

Varsågoda:

”Derek Nichols twittrade nyligen en dikt som är skriven av hans 14-årige bror Jordan. Dikten spreds som en löpeld på internet, och när du läst den kommer du förstå varför.”

dikt

Med denna lämnar jag er för stunden och ser fram emot vårt nästa möte.

Taggad , ,

Uppföljning…

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (19 (20)/100).

Ordning och struktur är bra. Här kommer således resultatet av vad jag faktiskt gjorde idag.

1. Kolla igenom mail, facebook, twitter, linkedin, gp, dn och kvällstidningarna – Ja, detta gjorde jag. Grundligt. Flera gånger… Kanske onödigt många gånger.

2. Kontakta Blå Stjärnan för att ta reda på vad jag ska göra med kattapan. Hon verkar inte helt frisk. – Ja, detta gjorde jag. Och fick beställt tid till imorgon, fast inte på Blå Stjärnan utan på en veterinärklinik i Backa. Kattan har blivit allt sämre under dagen och jag är riktigt orolig nu. Hon mest ligger. Fast hon har ätit i sig tonfisken jag serverat henne med god aptit. För att sedan säcka ihop och snooza sedan igen. Det kommer att bli en orolig förmiddag imorgon om hon inte repar sig…

3. Jobba med min hemsida – Block 3 i webbredaktörutbildningen. Minst 2 timmar. – Njaaaa…. kanske inte i två timmar direkt. Mer som i en timma…. MEN jag fick en del gjort och sidan börjar faktiskt växa fram lite lätt. Inte så pass att jag känner mig mogen att visa något än, men snart så!

4. Jogga 30 minuter. Dvs jogga-gå-jogga-gå-flåsa ansträngt-jogga-gå-svettas… – JA! Kanske med en tonvikt på gå-flåsa-ansträngt och med seriösa funderingar på om kroppen höll på att falla i bitar så stötkänslig som den verkade. Men – 34 minuter och 3,94 km. Ja, jag är världens långsammaste löpare. Men jag svettas fort.

5. Jobba med min hemsida – Block 3 i webbredaktörutbildningen. Minst 30 minuter. – Nej. Medan jag var ute och sprang ringde maken och tidigarelade vår badrumsrekardate så jag hann inte med det här blocket.

6. Möta maken på stan för att leta badrumsinredning. – JA! Vi fattade avgörande beslut inne på Frej Jonsson och fick en väldigt hjälpsam och trevlig ung dam till hjälp som snodde ihop en offert åt oss. Tvättställ x 2, underskåp x 2, spegel med ledljus x 2, blandare x 4, dusch x 2 och en toalett (med lyxlock som tillval, ”quick release”). Sedan hann vi åka till PoolSpecialisten på Chalmersgatan och snacka bastu också. Intressantare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig! Och häpnadsväckande många valmöjligheter även där för vår tänkta lilla micro-bastu… Dyrast, och som vi nog får avstå, är att köpa små pluttlampor att göra typ stjärnhimmel av inne i bastun. L-Ö-J-L-I-G-T dyrt.

7. Summera inköpen för ombyggnationen. – Nja… Eller Nej. Det får maken göra. I excel eller något annat skojigt program som han gillar.

…ja, jag tror att det är det hela. Nu – till verket!

OCH DESSUTOM! Såg ett intressant jobb som jag hastigt och lustigt sökte. En tjänst skribent- och SEO-tjänst. Gick sedan in på företagets hemsida för att reka lite och kom i samspråk med en trevlig kundtjänst-person där. Hen berättade att tjänsten ännu inte var tillsatt men att det intervjuades för fullt. Berättade också att det är ett toppenföretag. Det kändes som om hen faktiskt menade det, men vad vet jag… Man varken hör tonfall eller ser ansiktsuttryck när man chattar. God känsla i alla fall så jag hoppas jag får chansen att komma dit och se vad det är för ställe. Man blir ju lite nyfiken.

På det stora hela en helt okej dag. Lite besviken på min insats i skolarbetet men det får jag ta igen. Efter helgen… I morgon är jag helt uppbokad med möten på sta´n, kattapan och lite fredagshopping.

På återseende.

Att-göra-lista

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (18 (20)/100).

Ordning och struktur är bra. Här kommer således min att-göra-lista för idag.

1. Kolla igenom mail, facebook, twitter, linkedin, gp, dn och kvällstidningarna

2. Kontakta Blå Stjärnan för att ta reda på vad jag ska göra med kattapan. Hon verkar inte helt frisk.

3. Jobba med min hemsida – Block 3 i webbredaktörutbildningen. Minst 2 timmar.

4. Jogga 30 minuter. Dvs jogga-gå-jogga-gå-flåsa ansträngt-jogga-gå-svettas…

5. Jobba med min hemsida – Block 3 i webbredaktörutbildningen. Minst 30 minuter.

6. Möta maken på stan för att leta badrumsinredning.

7. Summera inköpen för ombyggnationen.

 

…ja, jag tror att det är det hela. Nu – till verket!

 

Devalvering av värdeord

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (17 (19)/100).

chock

Chock

Enligt wikipedia:

Chock kan syfta på:

Det kan tyckas oväsentligt att fundera på vilken typ av chock Gitti i annonsen drabbades av, men jag kan inte riktigt släppa det. Fick hon akut cirkulationssvikt och nästan dog? Eller var det mer som en akut stressituation? Stackars Gitte. Men hon ser ganska glad ut på bilden i alla fall. Kanske har chocken släppt. Annonsen frågar mig om jag är nyfiken och det är jag, men inte på superoljan. Inte vill jag bli helt chockad inte. Då går jag hellre runt här med mitt inte fullt lika glansiga hår… Men det skulle vara intressant att få veta hur det gått med Gitte. Jag hoppas hon har återhämtat sig. Stackar´n.

Taggad , , ,