Etikettarkiv: skogen

Moppesanningar och andra funderingar

En bra sak med löpträning är att man har tid att fundera. Kanske är det den enda bra saken med just löpträning…

Det tänkte jag på idag när jag var ute i spåret och inledningsvis  hängav mig åt ohämmat vältrande i självömkan. Efter att ha ältat det där med hur synd det var om mig och hur tappert jag kämpade så tröttnade jag mitt gråtmilda gnäll och började fundera på varför jag befann mig där. Varför gör jag detta? Det visade sig att jag tror på hela den här tränings- och sundhetsfascismen som i många år spridits som en farsot genom västvärlden. Rör dig! Ät sunt! Undvik övervikt! … …bla, bla, blaaa.

Tydligen har jag gjort en direkt koppling mellan min relativt goda hälsa och min (relativt patetiska) träningsdos. Det är tack vare träning jag slipper influensor och magsjukor, benbrott, migrän och digerdöden och en hel massa andra sjukdomar och tillstånd som alldeles helt säkert hade drabbat mig om jag inte plågat mig med träning lite då och då.

En liten röst bak i huvudet försöker göra sig hörd när jag tänker dessa fantastiska tankar, en röst som säger; Men du… generna då? Har de inget alls att göra med din relativt goda hälsa? Generna… Hmmm… Jo, jag har visserligen att brås på. Mina föräldrar är runt 80 nu och uppför sig som vore de i den gyllene medelåldern vad gäller hårt och slitsamt arbete. Mentalt sett verkar de också hänga med… Och de har förstås tränat hela livet? Och ätit sunt? Nej. Utan att på något sätt påstå motsatsen så kan jag inte heller påstå att så är fallet.

Den här sanningen som min hjärna serverade var alltså en s.k moppesanning. Det uttrycket lärde jag mig på en god väns 40-årsdag då hans bror höll tal och berättade om broderns fäbless för att servera sagolikt sannolika sanningar i tid och otid. Det sagolika med dessa sanningarna är att de låter så genomtänkta och absolut trovärdiga att de ofta slinker ner som äkta sanningar. Talarens teori var den att brodern funderade på dessa ting då han fortskaffade sig genom staden, företrädesvis på moppe vid den tiden, och ”fann” sanningar som han själv höll för så sannolika att han ”glömde” att han själv kommit på dem. Det var bara, sa talaren, då man själv visste med 110%ig säkerhet att det brodern sa inte var med sanningen överensstämmande som man förstod att det var en moppesanning. Och till och med då blev det ibland klurigt eftersom brodern är så vältalig. Man kunde lätt råka i tvivelsmål över sanningshalten i den sanna sanningen när man lyssnar på broderns, ofta mycket mer snillerika, sanningar.

Jag tänkte på det där när jag hade vältrat mig i egenkärlek över min fantastiska förmåga att träna mig till i det närmaste perfekt hälsa med en så exakt väl avvägd träningsdos. Kanske den lilla snusförnuftiga rösten ändå har något litet korn av sanning i sig, tänkte jag. Kanske är det så att min brist på vacklande hälsa inte helt och hållet hänger ihop med mina tillfälliga utbrott av träning..? Kanske har jag serverat mig själv en moppesanning?

Nu är det ju inte så att moppesanningar och äkta sanningar inte kan vara samma sak. Det händer ibland.

Så, innan jag tog de sista stapplande stegen mot ytterdörren enades jag med mig själv om att mitt hälsotillstånd nog beror på såväl bra arvsmassa som bra mat och lite fysisk späkning emellanåt.

Men visst hade det varit bra om cancer, migrän, allergier, kräksjuka och andra icke önskvärda åkommor kunde undvikas genom några kilometers jufsande i skog och mark samt förtäring av ägg från frigående maniskt lyckliga hönor och kött från lika vansinnigt lyckliga (men icke desto mindre döda) djur? I lagoma mängder och alldeles lagom ofta. Ibland vill man ju faktiskt inte äta lycklig mat och jufsa i skog och mark utan hellre knapra turkisk peppar och dricka öl. Och då ska man ju göra det.

För ni vet väl att det är endast genom att följa sina nycker som man blir  en i sanning lyckligare, mer lyckad, snyggare, smalare, intelligentare och mer sympatisk person? Det kom jag fram till under de sista kilometerna i spåret idag. Det är då man tänker de klokaste tankarna för då har liksom alla kassa tankar ramlat ut så att de smarta, bra tankarna får fäste.

Taggad , , , , , , ,

Tror att jag anar hur det nästan kanske är

…men i ärlighetens namn har jag ingen aning. Som vanligt alltså… Det blir som det blir och det brukar ju bli bra. Eller hur känner ni? Vi planerar en Indien-resa till jul. Jag veeeet – det är ju aslångt bort i framtiden, men polar´n R har skrämt upp mig så nu jädrar ska här bokas. Vi är redan så långt bak i deras kölvatten att jag tror att de tror att vi snudd på lagt ner projektet.

Har vi inte.

Så vet ni det.

Innan veckan är slut – idag är det den 10 april – ska vi ha bokat såväl flygresor som lite boende. Det bästa med att hålla sig i kölvattnet är att man kan skrida direkt till verket – knappa in och boka bara. Kaching! De i täten har redan resarchat och fnulat och vänt och vridit på alternativen och funnit de bästa valen. Jag tar samma som dom.

Det blir äventyrligt! En långresa till ett riktigt jädra stort land. Maken ville gärna klämma in Taj Mahal och jag kunde inte riktigt övertyga honom om att det knappast lät sig göras med tanke på var vi planerat att vara resterande tid. Ens med flyg… Jo, men om man… sa han.

Hämta atlasen sa jag.

Oj då. Mmm…. Långt. Trodde inte att det var så långt faktiskt.

 

Så nu blir det inget Taj Mahal på den här trippen. Men kanske en annan gång. Nu tror jag att vi beslutat oss för att landa i Mumbai, flyga direkt ner till Trivandrum (eller vad det nu heter…) och spana runt där lite. Sedan något kort stop på vägen upp till Goa och sedan är det jul!

Men jag ska inte tänka för mycket på detta nu… Det är ju väldigt, väldigt, väääääldigt långt till jul. Och resan är ju inte ens bokad ännu.

Fast det är bra roligt att tänka på resor! Tycker maken, jag och d.ä. D.y. har kommit fram till att resor inte är hans grej.

Hemma är bra. Bäst rent utav. Eller möjligtvis en tripp ut i naturen. Fiska. Laga mat på triangakök och sova i vindskydd. Paddla lite kanske… För mitt inre ser jag oss fyra gå runt i en blöt barrskog med färgglada regnställ och fingrar svampigt skrumpna av flera dagars oavbrutet regnande. Med ett fiskespö lite käckt över axeln och en vattensjuk fikakorg dinglandes på armen…

Fast det kan ju också vara alldeles underbart! Tänk att paddla på en spegelblank insjö, solen gassande från en klarblå himmel och fångskorgen full av glänsande, nyfångade fiskar. Ett svalkande dopp närhelst andan faller på och lite lojt solande på en ljummen klippa. En liten eld på kvällen och familjen samlad i gosiga träningsoveraller och sockor upp över anklarna för att slippa bli biten av knott och mygg. Den goda doften av fisken som sakta grillas över den öppna elden och inga andra ljud än naturens egna och vårt prat. Jag tror att jag kan gilla det också – men jag vet inte hur man gör…

Å andra sidan har jag ingen aning om hur det funkar i Indien heller – men det verkar bra mycket enklare än att leva vildmarksliv i svenska skogen.

Visst är det konstigt?

Allt kan hända och jag hoppas att det gör det! Vi ses i skogen. Eller i Indien. Eller någon helt annan stans!

Taggad , , , , , , , , ,