Etikettarkiv: jul

Hej igen.

Luften – eller kanske framförallt lusten – gick ur mig. Men nu känner jag att det är någonting på gång igen! Sakta så vaknar begäret igen och då måste jag ha en, f´låt, ett tangentbord igen. Och en blank sida. Fingrarna hittar hemtamt hem bland tangenterna och verkar lite lätt euforiska över att få spela fritt.

Igår kväll slumpade det sig så att jag hamnade på Sanna Nielsens julkonsert. Inget jag själv önskat eller stått efter, men heller inget jag tackade nej till när det så påpassligt föll i mitt knä. Det är ju alltid trevligt att delta i stadens nöjesutbud. Och hon sjunger ju så grant tösen. …och långa låtar sjunger hon. Juliga. Förstås. Det är trots allt en julkonsert hon är ute på så det kan jag väl inte riktigt klaga på. Och det är inte alls så att jag vill klaga! Jag hade trevligt. Lite svårt att hålla mig vaken ett tag när det blev alldeles för vämjeligt sockersött och wailande där ett tag (nästan hela tiden…), men otrevligt var det verkligen inte!

Duktiga musiker hade hon med sig. Det berättade min kollega och kan sån´t. De såg väldigt duktiga ut och en växlade instrument som om han led av värsta beslutsångesten i världen; än var det orgel och än var det trumpet. Sedan gick han loss på gitarr och till och med ett dragspel! Inte ens Sannas piano kunde han låta bli. Och varför skulle han? Det lät bra alltihop. Allt lät bra. …nästan. På bänkraden bakom mig satt en dam som så himla gärna ville sjunga julsånger med Sanna att hon inte kunde hejda sig utan sjöng med efter bästa förmåga. Inte särskilt vackert men desto mer inlevelsefyllt.

Efter att mer än halva showen var avklarad kom Glenmark på besök på scenen. Anders ni vet. Vet ni? Jag kände knappt igen honom för jag vill gärna minnas honom som en väldigt lång man, men den här Glenmarken såg snarast lite liten och tunn ut. Någon sorts Sanna-effekt tror jag – hon ser ju nästan överjordiskt Norsk-frisk-stor-stark ut liksom – och bredvid henne ser väl de flesta andra människor lite missväxta och urlakade ut. Men Glenmark var i alla fall Glenmark och jädrar vad han fick ta i för att hänga med där i duetten med Sanna. Sedan mellansnackade de lite och då försökte Anders prata skånska, men ett par tre ord in i varje mening så halkade han över på någon sorts stockholmska. Det blev lite fånigt. Som om han försökte spela skåning liksom. Vilket han tydligen är – eller åtminstone har varit. Sanna slirar inte ett sekund på sin småländska!

Jag fattade inte riktigt grejen med Glenmark. Det kändes lite som om hon på nåder var lite bussig och hjälpte en gammal polare till sina föräldrar liksom. Motvilligt. Det var inte riktigt hjärtligt trots all den där breda småländskan och alla superlativ hon strösslade omkring honom. Han fick vara med på två låtar sedan åkte han resolut ut igen och det drogs liksom en suck av lättnad i lokalen. Man vill inte vara med om sådana där pinsamma scener helst. Och det är lite besvärande att låtsas att det är helt underbart när man faktiskt inte tycker det. Fast någon kanske tyckte det. Kanske faktiskt alla utom jag tyckte det…?

På spårvagnen hem sedan hörde jag några yngre människor, typ 25-åringar, diskutera konserten som de uppenbarligen också hade varit på, och de visste inte ens vem Glenmark var! Det är väl lite konstigt ändå? Är det inte det? Insåg medan jag tänkte på hur osannolik han okändiskap tycktes att det varit väldigt tyst om honom det senaste åren. Bortsett från fotbollsgalan sade någon, men vem ser på den liksom?  I alla fall så upptäckte jag där på google att det var fler som undrade vart han tagit vägen och vad gör han nu för tiden och så vidare. Hittade en krönika av Fredrik Virtanen där han också undrade just över Glenmark. Det var en väldigt bra krönika och hans imaginära scenario om ifall Bruno Glenmark (Anders pappa) ev. träffade på Pernillas dåvarande dansare Vito och de eventuellt presenterade sig: -Bruno. -Vito. Fruktansvärt roligt!

Nej, vet ni vad – jag tycker ni ska läsa Fredriks krönika för den ställer alla de rätta frågorna kring Glenmark. Allt det där man inte visst att man undrade. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/fredrikvirtanen/article12403409.ab

Nu vet jag var Glenmark är. Han är och showar lite med Sanna. Det kanske bara är jag som vet det eftersom de andra, de sanna Sanna-fansen, inte vet vad det är för en liten man med kraftfull stämma kommer ut i senare delen av shown och ser lite vilsen ut och behandlas lite styvmoderligt av Sanna. Det är han. Man känner trots allt igen honom och han låter bra.

Fast i ärlighetens namn har jag aldrig varit ett Glenmark-fan heller. De är för … jamen ni vet… trååååååååkiga! Så, då var det sagt. De tråkar ut mig. Förlåt.

Nu kanske jag måste krypa ner i tystnaden igen efter att ha kommit ut såhär vilt svingande mot en så underbaaaaaar artist.

Annonser
Taggad , , , , , , , , , , ,

Julen kan man fira närsomhelst. Och hursomhelst….

I år befinner vi oss långt från snö, slask och bjällerklang den 24 december. Jättelångt ifrån. Men om någon tror att det för den sakens skull inte ska firas någon jul i hushållet så tror denna någon fel. Jag var en sådan någon tills alldeles nyligen då d.y uppfodrande frågade NÄR vi skulle fira jul eftersom vi ska vara bortretsa bort på den ordinarie dagen. Jag försökte förklara att vi inte skulle fira julen, att vi skulle ut på ett äventyr och uppleva saker tillsammans istället. Se nya världsdelar och äta annan mat, uppleva värme, sol och kanske lite Bollywood!  Rida på elefanter och titta på tigrar och vackra stränder och kokosnötspalmer.

-Jaha… Men vilken dag ska vi fira julen då? undrade han igen.

Då gav jag upp och hämtade almanackan. Hmm… första eller andra lördagen i december ser det ut att finnas en lucka – blir det bra?

– Ja, svarade sonen. Det ska vara vi, farmor och farfar, mormor och morfar och T & M och kusinerna.  Okej? mer konstaterade än frågade han med något lätt anklagande i tonen.

-Jaha, svarade jag då. Vad skulle jag annars svara?

-Vad ska vi äta då, undrade jag. Tänkte det var bäst att låta hushållets jul-diktator dra upp riktlinjerna hela vägen för han verkade ha hela planen klar i alla fall.

– Julskinka, potatissallad, ris á la malta, knäck och pepparkakor. Och skumtomtar.

-Jaha… är det allt? Potatissallad? Äter du ens  potatissallad?

-Ja. Jag älskar potatissallad. Har jag alltid gjort. Och alla ska ha med sig en mandelpresent.

-Jaha. Okej. Men det blir inget mer sedan. Det blir inga julklappar i Indien, det förstår du väl va? Även om du inte vill åka dit så hoppas jag att du inser att det är en fantastisk upplevelse vi vill ge dig – det är liksom vår julklapp till dig i år. En resa till Indien! Lite tacksamhet och ohöljd glädje skulle sitta fint…

-Mmm mumlade sonen. …jag hoppas att vi inte får något visum… muttrade han och gick ner. Inte helt nöjd, men inte heller helt missnöjd. Han har fått sin jul och det viktigaste inslagen är säkrade – far- och morföräldrarna, kusinerna, potatissalladen (?) och ris á la-maltan med presenterna….

Så blir det en fröjdefull jul även i år. Ibland får man liksom både äta kakan och ha den kvar om man spelar sina kort rätt.

Hmmm.. man kanske skulle ta och fira första advent i morgon kväll? Vi kommer ju inte att hinna med alla adventerna om vi inte börjar snart!

Bäst att kolla om jag har någon glögg i skåpet…

 

 

 

 

Taggad , , , , , ,

Kul utan jul?

NU har det börjat att gå upp för mig. På riktigt. Vi firar inte traditionell svenne-banan-jul i år, det blir otraditionell jag-vet-inte-vad-jul istället.

Biljetterna till Bombay är bokade och klara. Vi vet också, på ett ungefär, var vi ska vara på själva julafton – för då ska vi möta upp familjen S. Men utöver det är det just inte mycket som är sådär vare sig genomtänkt eller planerat. Ännu.

Kollade visum-ansökningar idag och upptäckte – förstås – att två av våra fyra pass inte duger. Alltså har jag fått upp en punkt på min att-göra-lista.

1. Fixa pass.

Det  är makens och mitt som behövs uppdateras. De måste vara giltiga minst 6 månader från utresedatum och ha minst två tomma sidor kvar. Löjligt… Eftersom passet ändå bara räcker i fem år nuförtiden så borde det åtminstone vara giltigt hela den tiden. Och rimligtvis klarar man sig i 1000 år med två tomma blad – det är ju nästan aldrig någon som använder dessa blad i alla fall. Två tomma är ju ungefär hälften… Det var väl i alla fall bättre förr – man bytte pass vart tionde år och till och med det kändes som stup i kvarten. Och det fanns massor med tomma blad i de gamla passen. De flesta ostämlade även efter tio år.

Vi tror att vi kommer att hålla oss i Goa och möjligen dra oss lite söderut. Men Indien är stort och det som ser möjligt ut i kartboken upptäcks vid närmare efterforskning vara snudd på omöjligt i verkligheten. Men vi har inte direkt lustläst några reseböcker så vi vet nog inte vad vi vill, egentligen. Förutom uppleva ett nytt land, annorlunda kultur, andra människor och intressant, och förhoppningsvis god, mat. Just maten är jag extra nyfiken på. Alla, och då menar jag verkligen ALLA säger att det är omöjligt att undvika magsjuka. Hmfp… vi får väl se.

Oh – nu kom jag på nr 2 till att-göra-listan.

2. Kolla upp vaccinationerna – har vi fortfarande tid att ta något om det är så att vi råkar behöva göra det? Håll tummarna för att vi slipper alla former av drick-vaccin för barnen är sjukt sjåpiga för just det lilla obehaget. D.ä höll på som om vi bad honom äta levande mördarsniglar sist… Tog tid…

Bombay ska bli spännande också! Hur stort är det och hur myllrigt kommer det att vara? Kommer vi albyl-vita svenskar att avvika på ett lika markant sätt som vi gjorde i Kina häromåret eller är det fler västerlänningar där?

Annars längtar jag allra, allra mest efter att gå barfota i solvarm sand på en milsvid strand med inget annat att tänka på än nästa måltid och var den ska intas.

Killarnas ryggsäckar funkar till den här resan också. Men det blir nog sista vändan, sedan behöver de nog lite större. Maken kommer att upptäcka att han fortfarande inte har skaffat sig en ny, kanske tror han att varje ryggsäcksresa är den sista, och så får han låna en igen. Och jag kommer att titta på min gamla rygga och tänka på hur ambitiöst det verkade redan då jag sydde på den första tyglappen i Australien, och försökte intala mig själv att jag skulle sy på ett märke i varje delstat. Åtminstone i varje land. …det blev bara den där lappen i Queensland 1988.

Men ryggan funkar än. Jag tycker fortfarande att den är lite opraktisk med sin toppmatning, men den är skön att bära och det ryms mycket  mer än jag behöver i den.

3. Kolla med maken om han för avsikt att köpa sig en ny rygga. Eller gjorde han det sist? Minns faktiskt inte nu när jag tänker efter… Tror inte det. Undrar om inte jag lånade en av K på jobbet?

Kommer jag att sakna vårt vanliga julfirande? Maten? Klapparna? Granen, gröten, glittret och julmyset med far- och morföräldrar mfl.

Nä. Inte än i alla fall. Jag hoppas få till mysiga, myllriga middagar med far- och morföräldrar både före och efter vår resa, och huruvida den består av indisk kycklinggryta eller julskinka spelar faktiskt ingen roll. Det är roligt med familjesammankomster, men det spelar faktiskt ingen roll när de infaller. Det viktiga blir att se till att de infaller vid något annat, närliggande tillfälle.

4. Bjud in till familjemiddag med far- och morföräldrar, syskon och kusiner.

Sådärja. Nu är planeringen igång! Det känns fint. Är det lagligt att ta med sig ett par kilo kryddor hem tro? Det måste jag kolla upp…

Taggad , , , , , , , , , , ,