Tror att jag anar hur det nästan kanske är

…men i ärlighetens namn har jag ingen aning. Som vanligt alltså… Det blir som det blir och det brukar ju bli bra. Eller hur känner ni? Vi planerar en Indien-resa till jul. Jag veeeet – det är ju aslångt bort i framtiden, men polar´n R har skrämt upp mig så nu jädrar ska här bokas. Vi är redan så långt bak i deras kölvatten att jag tror att de tror att vi snudd på lagt ner projektet.

Har vi inte.

Så vet ni det.

Innan veckan är slut – idag är det den 10 april – ska vi ha bokat såväl flygresor som lite boende. Det bästa med att hålla sig i kölvattnet är att man kan skrida direkt till verket – knappa in och boka bara. Kaching! De i täten har redan resarchat och fnulat och vänt och vridit på alternativen och funnit de bästa valen. Jag tar samma som dom.

Det blir äventyrligt! En långresa till ett riktigt jädra stort land. Maken ville gärna klämma in Taj Mahal och jag kunde inte riktigt övertyga honom om att det knappast lät sig göras med tanke på var vi planerat att vara resterande tid. Ens med flyg… Jo, men om man… sa han.

Hämta atlasen sa jag.

Oj då. Mmm…. Långt. Trodde inte att det var så långt faktiskt.

 

Så nu blir det inget Taj Mahal på den här trippen. Men kanske en annan gång. Nu tror jag att vi beslutat oss för att landa i Mumbai, flyga direkt ner till Trivandrum (eller vad det nu heter…) och spana runt där lite. Sedan något kort stop på vägen upp till Goa och sedan är det jul!

Men jag ska inte tänka för mycket på detta nu… Det är ju väldigt, väldigt, väääääldigt långt till jul. Och resan är ju inte ens bokad ännu.

Fast det är bra roligt att tänka på resor! Tycker maken, jag och d.ä. D.y. har kommit fram till att resor inte är hans grej.

Hemma är bra. Bäst rent utav. Eller möjligtvis en tripp ut i naturen. Fiska. Laga mat på triangakök och sova i vindskydd. Paddla lite kanske… För mitt inre ser jag oss fyra gå runt i en blöt barrskog med färgglada regnställ och fingrar svampigt skrumpna av flera dagars oavbrutet regnande. Med ett fiskespö lite käckt över axeln och en vattensjuk fikakorg dinglandes på armen…

Fast det kan ju också vara alldeles underbart! Tänk att paddla på en spegelblank insjö, solen gassande från en klarblå himmel och fångskorgen full av glänsande, nyfångade fiskar. Ett svalkande dopp närhelst andan faller på och lite lojt solande på en ljummen klippa. En liten eld på kvällen och familjen samlad i gosiga träningsoveraller och sockor upp över anklarna för att slippa bli biten av knott och mygg. Den goda doften av fisken som sakta grillas över den öppna elden och inga andra ljud än naturens egna och vårt prat. Jag tror att jag kan gilla det också – men jag vet inte hur man gör…

Å andra sidan har jag ingen aning om hur det funkar i Indien heller – men det verkar bra mycket enklare än att leva vildmarksliv i svenska skogen.

Visst är det konstigt?

Allt kan hända och jag hoppas att det gör det! Vi ses i skogen. Eller i Indien. Eller någon helt annan stans!

Annonser
Taggad , , , , , , , , ,

3 thoughts on “Tror att jag anar hur det nästan kanske är

  1. Bokmalen skriver:

    Vad spännande det låter – Indien! Hur länge har ni tänkt vara borta?

    Jag älskar själva planerandet och längtan inför en resa. Å så långt bort är ju inte julen:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: