Killförkylning…

NU har jag äntligen förstått hur det känns. Hur männen har det. Jag har fått en glimt av ”Den andra sidan….” aldrig att jag ska raljera över män och deras patetiska ynklighet då de drabbas av en så banal åkomma som FÖRKYLNING igen. Det svär jag på.

Det är faktiskt inte konstigt att det finns fler kvinnor än män i världen. Männen får ju en alldeles egen sorts förkylningar när de blir förkylda – killförkylning – som jag har lärt mig av en finsk kollega att det heter – och den är banne mig inte att leka med! Och det har jag drabbats av. En alldeles äkta, praktfet, supergrabbig mördarförkylning.

Nå´t så mesigt som feber har jag förstås inte. Det får bara brudar. Men allt annat har jag. Huvudvärk, rinniga ögon, rinnande näsa, nare i halva ansiktet, knaster i öronen, huvudvärk, ledvärk, fryser… Trött också. Lite gråtmild och lättirriterad och lite ont i huvudet också… Nämnde jag huvudvärken?

Det är ett under om jag överlever tills i morgon. Antagligen gör jag det för då är det avslutning i fotbollsklubben och även om det är snudd på uthärdligt så är det jobbigt också. Särskilt när man har, som ju jag har, ont i huvudet…

Min killförkylning bröt ut i förrgår kväll. Den började som trötthet. Jag är nästan alltid trött så skillnaden var hårfin. Men jag aaaanade att det var något mer… I går morse vaknade jag knappt. Så sjuk var jag! Men när jag väl släpat mig ur bingen och konstaterat att förkylning tagit min kropp i besittning så suckade jag lite och gjorde mig i ordning. Förkylning… phö! Det är ju ingen riktig sjukdom. Lika bra att gå till jobbet. Tänkte jag.

Nu har jag snorat mig igenom två arbetsdagar och en snorig fotbollsmatch i permafrost och faktum är att jag är riktigt illa däran nu. Superdupersjuk. Maken borde stannat hemma från sin konsert för att vårda mig men det gjorde han förstås inte… Stackars, stackars, stackars jag…

För att trösta mig kröp jag upp i tv-soffan med sönerna.

Ja, jag tog ett glas vin också, men dom tog faktiskt både läsk och ostbågar så jag tyckte att det var rättvist. Ett tag där i tv-soffan, under alla fleecefiltarna med sönerna mjukt upkurade mot mig kände jag mig nästan frisk en stund.

…men nu gör jag inte det längre! Nu är det vääääldigt, vääääldigt synd om mig. Igen. Så – var är min kopp med ingefärste och citron? Var är mina halstabletter och min skvallertidning? Va?! Hallååå?!

…nähä. Godnatt då.

 

Annonser
Taggad , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: