Pedant scmedant…

Att kalla mig pedant vore ett grovt syfningsfel. Jag är inte ens särskilt ordningssam. Möjligen att min ovilja mot saker i största allmänhet kan göra att det ibland verkar lite mer ordningsamt kring mig än det egentligen är. Jag gillar nämligen yta. Tom yta. Halvtomma skåp och garderober upplever jag som tröttsamt överfulla och vill gärna rensa ur och slänga. Men jag har förstås en repa i min stenhårda slarveryta, en liten akilleshäl som jag inte kan rå på riktigt… Jag har väldigt svårt för mismatchade sängkläder. Tycker inte heller om när det blir ett sammelsurium av olika handdukar i badrummet.

Löjligt? Javisst. Ändå… klarar inte av det. Maken och jag som delar säng har förstås likadana täcken och kuddar. Sönerna bor i varsitt rum och borde slippa ha likadana, och de gör de ibland men det gör ont…. De har nämligen inte alltid jämna par av sina påslakan etc. Och nu har dessutom d.ä börjat krångla och vill inte ha sängkläder med flygplan eller spindelmannen på. Han vill använda de som ligger i linnéskåpet här uppe och då blir det ojämna par här och då kan ju inte vi använda dem för då blir det mismatch och då kan jag inte bädda och är det något jag tycker riktigt, riktigt illa om så är det obäddade sängar!

Hade besök av en målare förut. Han har ett förflutet som osar spänning och olovligt nedsprayade väggar i offentliga rum och det var med vemod i rösten han konstaterade att han blivit tvungen att lämna det livet bakom sig… Han får knyta näven i fickan och sätta hatten på sprayburken när han går förbi en såndär perfekt vägg som bara skriker ”MÅLA MIIIIIG” i hans ögon. Han är vuxen nu. Familjefar. Ska agera gott föredöme för sin femårige son och har därför blivit legit. Målar nu hemma hos superborgerliga, superstraighta förortskärringar. Såna som mig…

Fast det är inte jag som ska ha graffiti. Så cool är jag förstås inte. Det är d.ä. Och det kommer att bli sjuuukt bra, det känner jag på mig efter att ha träffat konstnären. ”Snygg lila! sa han. Skulle nog vara fint med silver…” …och var det inte ”silver” jag sa så fort vi dragit första penseldraget på väggen. Jo! Silver sa jag. Det skulle vara snyggt på den här väggen… Då tittade familjen skeptiskt på mig för de har inte riktigt lika väl utvecklad smak som jag. Ha! Där fick de. Om en graffiti-snubbe med skumt förflutet säger att det är snyggt, då är det det.

Motivet sonen valt är också väldigt bra. Jag ska inte berätta vad han tänkt för då blir det kanske jinxat och den risken vill jag inte ta. Men jag tror på detta.

I kväll plockade jag fram några adventsljus. Det såg för sorgligt ut här tidigare. Grannarna kan ju undra… Sönerna fick varsin stjärna och dessutom årets mest underbara sak; led-värmeljusen! Det lyser så fint i deras fönster nu att man blir alldeles tårögd. Och helt utan eld också. Wonderbaaaar.

Men stjärnorna här uppe sprider inte direkt någon glädje just nu… det saknas lampor. Det sprider ett lite rumphugget och osymmetriskt ljus som får skinnet att krulla sig utmed ryggen på mig. Jag har antecknad vad de små glödlamporna heter så jag kan avhjälpa den här ohälsosamma ljusspridningsdefekten i morgon.

I morgon är det tisdag och det är nog en bra dag att gå på jakt efter den försvunna adventsljusstaken… Det blir ju kaos om jag inte hinner bränna ner ett av ljusen lite grand innan det är dags att tända nästa. Inte för att det spelar någon roll. Egentligen. …men det är ju fel. Ljusen i adventsljusstaken får inte vara lika långa.

Sa jag att jag bara hade en hang-up?

Hmpfh. Två då kanske. Möjligen något mer också men absolut inte mer än fem i alla fall.

Godnatt!