Etikettarkiv: #blogg100

Ljuset i tunneln

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (20 (21)/100).

…kan vara ett tåg. Men det kan också vara så att mörkret skingras och dagen gryr. Just nu lutar jag åt det senare.

Läste en fin dikt på fejjan igår. Det sägs vara en 14-åring som skrivit den och oavsett om så är fallet eller ej så är den bra. Tycker jag. Den kan, och ska, läsas både uppifrån och ner och nerifrån och upp. Så snyggt!

Har ni sett den? Här är den i alla fall.

Varsågoda:

”Derek Nichols twittrade nyligen en dikt som är skriven av hans 14-årige bror Jordan. Dikten spreds som en löpeld på internet, och när du läst den kommer du förstå varför.”

dikt

Med denna lämnar jag er för stunden och ser fram emot vårt nästa möte.

Taggad , ,

Nr 2. 98 kvar. Vilodag.

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (2/100)

Lugnet efter stormeng. Inga stressande måsten och ingen gnagande oro för att ha missat, glömt eller förträngt något. Det fanns saker att ta itu med, men jag har låtit dem vara. Världen kommer inte att gå under för att jag inte ruschat runt som en skållad råtta idag. Världen kanske går under för att sådana som Putin inte tar och lägger sina självpåtagna måsten åtsidan däremot. Han borde verkligen tagga ner lite. …mycket.

Vi var på Mannheimer/Apelgrens föreställning ”Kids” i eftermiddag. Den var bra. En humor om tilltalar mig även om jag tycker att Apelgren ibland blir lite för skruvad. En stor del av charmen i deras show är deras samspel. De ger (mig) intryck av att vara ett riktigt skönt par. I symbios med varandra. På samma våglängd. Samma humor, samma värme och respekt för varandra. På ett befriande galet och totalt respektlöst sätt…

Efteråt tog vi en drink på Tullen tillsammans med goda vännerna. Igen tänkte jag på hur trevligt det är att slinka ner på lokal och ta en öl. Jag gillar jättemycket att bo i villa och ha trädgård och jag gillar jättemycket att villan ligger centralt på Hisingen där jag tycker mig se dag för dag hur ön fullständigt exploderar av utveckling och framtidstro. Men – det går inte att förneka att det finns en stark lockelse efter att leva lite mer urbant i en schysst lägenhet på Linnégatan. Närheten till restaurangerna och barerna. Teatrar och biografer… Stadsliv helt utan oro för läckande tak, mördarsniglar och flagnande fasad.

Hemma nu.

Planerat veckan ihop med familjen. Det är läxor och träningar. Matcher och möten. Det ska handlas och hälsas på och tänkas igenom och styras upp. Leva.

Imorgon…

Sista dagarna att slutföra Block 2 på Webbredaktörutbildningen och jag tycker mig ha situationen under kontroll.

 

Taggad , , , , , ,

Nr 1. 99 kvar. Ingenting vet jag någonting om.

safe_image

”Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar”

Min #blogg100-satsning tar avstamp i ett myller av oklarheter, stor oreda, lätt ledbrutenhet och en enorm tillförsikt. Kort sagt; Allt härifrån kan bara leda till större insikter, mindre smärta och bättre ordning – på mitt liv, min omgivning och mina framtidsplaner. Ändå är detta inte på något sätt ett dåligt eller ens ledsamt tillstånd. Jag vill till och med påstå att det är riktigt bra just nu!

Oklarheterna består i att jag efter närmre två decennier hos en och samma arbetsgivare kastat mig ut i ovissheten! Jag har, 49 år gammal, börjat plugga! Visserligen till ett yrke som är närbesläktat med det jag sysslat med de senaste 25 åren, men ändå! Det känns djärvt, ovant, lite galet och väldigt, väldigt krävande. Något som jag nu minns att jag kände när jag gick i skolan ”på riktigt” är att man är aldrig riktigt ledig. Det är alltid någon liten läxa som ligger och maler, ogjord och pockande, i bakhuvudet. Jag läser på distans och det är något jag å det bestämdaste vill avråda alla likvärdigt odisciplinerade från. Det är inget att hymla med – jag är deadline-junkie – och måste verkligen göra våld på alla mina instinkter för att slutföra mina projekt i ”god tid”. Det är som om hjärnan inte riktigt tar det på allvar utan piskan…

Oredan kommer sig av att det har flyttats hit lite möbler utan att några flyttats härifrån. Det är saker som liksom blivit över från diverse flyttar samt ett förråd som tömts och som ska hanteras. Någon gång… Till dess att saker hanterats kommer oredan att bestå. Den går mig på nerverna mycket, mycket mer än den lite mer lätthanterliga själsliga oredan.

Ledbrutenheten – knogar – ta en titt på mina blodiga knogar! Och det är inte allt! Vi, jag och familjen, har hjälpt svärfar att flytta hela helgen och det har burits oändliga mängder av otympliga möbler, ziljoner flyttkartonger och ett stort antal svårdefinierade lass till tippen. De  blodiga knogarna? Ja, det är boxercise-träningen på Karate Kai Banzai. Säcken är hård och jag är mjuk. Och när jag glömmer mina handskar är jag ännu mjukare. Erkänner dock att jag tycker det är roligare att ha blodiga knogar från boxning än från skurhinken vilket jag tror är betydligt vanligare bland mina jämnåriga medsystrar. Jag har just nu när jag sitter och skriver detta ont överallt; ryggen, armarna, nacken… händerna. Lite ont i själen också för jag hade en dispyt med tonårssonen för en stund sedan. Han hade givetvis fel och jag hade rätt, men det hjälper inte. Jag ogillar starkt att vara oomtyckt.

Min plan är att när de #blogg100-dagarna har gått är oklarheterna skingrade, oredan uppröjd och samtliga sår läkta.

Vi får se hur det går. Häng gärna med.

Taggad , , , , , , ,