Statusuppdatering

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (16 (19)/100).

Studier: Är på Block 3. Att skapa en hemsida i Dreamweaver/photoshop. Har efter div. sökande efter information åtminstone kommit igång. Fick tips av klasskamrat om bra bok så den ska jag köpa. Har gjort grunden. Ligger lite pyrt till så jag behöver jobba på!

Träning: Nej… det har gått jättedåligt. Är i alla fall anmäld till Köpenhamn halvmaraton i september så nu MÅSTE jag börja springa. Igen… Ingen boxning förra veckan och det hänger löst denna också. Om jag inte skärper mig och går i morgon. Lovar härmed att OM jag inte går på boxningen i morgon så går jag ut och springer. Oavsett väder. I mina gamla skitskor…

Arbete: Råkade snubbla över en annons om ett arbete som låter intressant. Skickade in en ansökan. Ska på intervju. Är lite nervös.

Odlingar: Okej – det här är en ny statusuppdatering men den känns viktig. Jag brukar ju förlita mig på föräldrarna till 110% vad gäller innehållet i mitt växthus, utom de små extraplantor jag och grabbarna ibland roat oss med att plantera. I år har jag dock tagit ett större ansvar och köpt mig ett litet mini-(verkligen mini!) -drivhus och har sått små, små frön. Fick hantera dem med pincett! Det blev busktomater att ha på altanen, coctailtomater till växthuset samt physialis och jalapeno. Så, för första gången i min växthushistoria kan jag ge plantor tillbaka till ma & pa när jag får mina förgrodda av dem! Det känns fint. Och kul att se de små rackarna växa upp!

DSC_0003

Resor: Har bokat in Italien i maj och Portugal i Juli/Augusti. Kvoten nästan fylld. Måste dock hitta en kul helgresa för mig och d.ä för vi ligger efter på förälder-barn-aktivitet sedan maken och d.y åkte vasaloppet. Skulle gärna åka till London igen då vi båda tyckte det var en toppenresa förra året, men är det inte lite trist att åka tillbaka? Paris är en underbar stad, men det är d.y som läser franska. D.ä läser spanska… Det blir liksom tokigt. Sedan finns ju förstås också både Stockholm som Köpenhamn men… Amsterdam… Mmm, får se vad det blir.

Bloggutmaningen: Ligger pyrt till men har gett mig själv till fredag att komma ikapp. Om jag fortfarande släpar då så hoppar jag av. Men så illa ska det inte gå!

Och med denna lägesrapport önskar jag er en skön dag.

Annonser
Taggad , , , , , ,

Längtan till Italien!

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (15/100. Borde varit 18/100).

Det händer mycket just nu! Jag försöker hålla fokus på mina studier men det är svårt. Det hade kanske varit lättare om maken hade gnetat på som vanligt hos den arbetsgivare där han varit i närmre två decennier, men i den allmänna förändringsivern som grasserade här så fick han plötsligt för sig att han inte alls skulle vara där längre. Det var dags att göra något annat. Nya utmaningar och allt det där.

Och så plötsligt fick det fattas helt vad karriärer anbelangar ovidkommande beslut som ”ska vi inte åka någonstans nu när vi ändå har chansen att vara lite lediga båda två”? Jo. Det skulle vi förstås. Så då gick det några dagar på att hitta en schysst flygning till Italien, ytterligare tid för att hitta ett schysst boende på ett agriculturo i Piemonte och så ytterligare några dagar för att lösa det här med var barnen ska vara under tiden. För det var aldrig aktuellt att ta med dem på den schyssta flygningen till det schyssta agriculturot för vi har inte lyckats lära dem att till fullo uppskatta ändlösa timmar vid ett matbord dignande av italienska, för regionen typiska (choklad, tryffel, pasta…), matvaror och tillhörande viner.

Nu har de bitarna fallit på plats i alla fall.

Ja, och så var det ju webcoast ett tag. Och lite häxande med svärfars flytt.

Men NU är det dags att ha vardag igen! Plugga alltså. Försökte seriöst ta tag i den biten hela dagen igår men satt mest och gnisslade tänder över den bristfälliga informationen till uppgiften. Lyckades i alla fall göra några inledande manövrar för att komma igång – typ skapa en mapp och namna den – för att känna att jag inte helt slösat bort dagen.

Idag tog jag ledigt för att åka hem till mina föräldrar. Har inte sett dem på tag så det var hög tid! De håller ju dessutom på att dra upp lite bebisar till mitt växthus så som den ansvarstagande hobbyodlare jag är fick jag ju se till att hälsa på mina skyddslingar. De var små och vesliga, men tycktes mig livkraftiga. Tomat-bebisarna alltså. Föräldrarna såg föralldel också livskraftiga ut. Om än inte så små och vesliga…

Imorgon är det onsdag. Då kommer en byggare hit för att titta på det som ska bli tvättstuga, bastu och dusch här i kåken. Det är byggare nr 4… Ev. kommer en femte också inom en snar framtid. Det är ett härke att få till det här med hantverkare. Hoppet lever dock vidare och jag tror fortfarande att jag innan nästa millennium kommer att ha ombyggnationen klar!

Övrig tid i morgon ska jag ägna mig åt skolan. Hela, hela dagen!

För klockan tickar och hur säker jag än känner mig på att klara uppgiften galant (ja, eller ”klara” den helt enkelt) så är inte uttrycket ”Högmod går före fall” mig helt obekant.

Det känns som om jag borde vara utarbetad och sönderstressad för att ”förtjäna” en lyxig minisemester just nu, men så är icke fallet. Å andra sidan vet jag att om jag hade varit utarbetad och sönderstressad så hade jag inte uppskattat dignande bord och skvalpande vinglas, då hade jag bara längtat efter att få vara hemma och sova i fyra dagar.

Nu har jag alldeles lagom mycket press på mig att stöka undan lite skolarbete innan avresan så att jag kan fokusera på Italia i Italia.

…kanske att jag kommer att bli lite sönderstressad och utbränd ändå innan vi kommer iväg… …i alla fall om jag inte skärper till mig rejält nu och GÖR NÅGOT VETTIGT.

Ciao!

 

Taggad , , , , , , ,

Avatarvärlden och den köttsliga snart ett

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (14/100. Borde varit 17/100).

Ett inlägg om dagen har visat sig vara en större utmaning än jag föreställde mig. Och då var jag ändå rätt inställd på att det nog skulle bli tufft. Problemet är inte att publicera något varje dag, det kan jag! Men det blir ju så erbarmligt dåååååååligt! Står alltså inte ut. Försöker hitta gen- och smitvägar…

Nu ligger jag tre inlägg back och har för avsikt att komma ikapp och hålla mig i fas. Jag ger mig själv denna veckan att reparera skadan så får vi se hur det går.

Webcoast – check!

I fredags drog evenemanget för internetälskande kommunikativa, sociala individer igång. Webcoast alltså. Vilket event! Jamen, helt ärligt – jag säger det igen för säkerhets skull; Vilket event! Så härligt med människor som vill dela med sig av sina kunskaper, som är nyfikna på att göra nya bekantskaper och få ta del av deras insikter och som alla har internet som en gemensam plattform.

DSC_0073

”Gridden” är ett schema i storformat där de som känner att de har ett intressant ämne att dela kan sätta upp en lapp med det ämne de erbjuder och där var fullt med godbitar att välja mellan. Det var inte precis pest eller kolera utan snarare hallon- eller mango-sorbet, eller Amarone eller châteauneuf-du-Pape… Ni fattar? Inga lätt val men heller inga val som kunde bli särskilt fel.

DSC_0062

Jag deltog i:

  • UX Persona – intressant ämne där jag vill fördjupa mig ytterligare.
  • Hur man minglar – ohh, jobbigt! Men nyttigt.
  • Varför blir vissa Youtubers så framgångsrika – kul, för det var en cool 13-årig flicka som höll den 20-minuters visningen.
  • Social by default – intressant och bra framfört.
  • Hur man jobbar med sponsorer – Bra poäng att det inte handlar om att tigga pengar utan om att erbjuda ett mervärde.
  • LUCK – koncept för hållbart ledarskap – En bra ledare bygger ett lysande team och strålar själv i återglansen.
  • Textredigering – Alltid roligt! Håller med om allt Anna Hass sa. Glimrande helt enkelt.

DSC_0064

…jag deltog i fler seminarier men har jag inte hunnit sortera in dem i hjärnbanken ännu. Det kommer. Utöver seminarierna, workshoparna och diskussionerna så är det förstås alla möten med människor mellan dem som sätter guldkant på eventet. Besökarna är proffsminglare per default och det är väldigt lätt att gå runt och byta ett ord är och ett där med alla dessa intressanta, vänliga och glada människor.

DSC_0071

Att det hela utspelade sig på Lindholmen Science center är förstås också en fördel. För mig som bor här på ön… Jag älskar Lindholmen och blir inspirerad bara av att vistas där! Den goda maten vi serverades och den tjoiga underhållningen med bandet Pedros bidrog också till den alltigenom positiva upplevelsen.

Lördagkvällen avslutades för min del på Cuckos Nest (Radisson blu) i sällskap med serietecknande Yvette (@ajwett) och så småningom några fler webcoastare. Det är fint där. Kanske inte så fint som jag inbillat mig efter att ha längtat dit så länge, men som avslutning just då var det perfekt – lugn atmosfär, vacker miljö, god öl och trevligt sällskap!

IMG_20140315_162415

På söndagen hann knappt de sista applåderna klinga av innan jag flydde. Vid det laget var jag snubblande nära total social utbrändhet och kände att jag var tvungen att komma hem till min familj och min trädgård och att få andas lite frisk luft.

Efter en timmes krattande med  lukten av multnande löv och fuktig jord i näsan ackompanjerat av ungarnas skratt från studsmattan kände jag mig hel igen.

Mindes en av de sista meningarna jag hört på det avslutande seminariet jag deltog i; Avatarvärlden och den köttsliga håller på att bli ett… Det framgick tydligt den här helgen!

Börjar så sakteliga att mentalt bearbeta helgens alla intryck och upplevelser och känner mig berikad. Många av de människor jag mötte var jag redan light-bekant med tack vare twitter, linkedin, facebook och instagram. Och många av de jag träffade för första gången kommer jag att ha fortsatt kontakt med tack vare dessa medier. Det är otroligt roligt och faktiskt lite fantastiskt!

Nu mina vänner ligger jag bara tre bloggar back! Räkna inte ut mig än, jag är segare än de flesta.

Vi ses.

 

 

Taggad , , , , ,

Nr 13 av #100 Bjuder på en fin dikt idag

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (13/100).

Tycker väldigt mycket om den här dikten av WH Auden. Den får bli dagens blogg.

 

Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message ‘He is Dead’.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.

WH Audens 

Taggad , ,

Kranfetischist

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (12/100).

När jag är nere på Lundbystrand för att hämta/lämna söner, eller se på match, så brukar jag tjyvparkera på baksidan, ganska nära alla de fina kranarna. Jag vet inte hur många bilder jag tagit på dem nu för de är alldeles särskilt vackra i kvällsljus. Deras orange-röda färg blir glödande i den nedåtgående solens sken. Mer än en gång har jag önskat att jag haft skissblock och pennor med – trots att jag inte kan rita! De är helt enkelt magiskt vackra.

Det har följaktligen blivit en och annan kranbild på både fejjan och insta och jag har förstått att jag är inte ensam om min hänförelse över dessa resliga järnjättar!

Så nu är det er tur – varsågoda; en kran. Just den här bilden är väldigt färsk, togs så sent som i måndags, med min gamla xperia arc. Av mig.

1604451_10151718846937824_1692758657_n

 

Och med detta önskar jag er en fortsatt bra dag.

Taggad , , ,

Det hettar till!

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (11/100).

Våren! Den liksom gör något med oss människor. Några tar sig an sina fönster med mirakeltrasor, ammoniak-aktiga tvättmedel och gnuggar bort varje spår av vintern så att solen kan stå som en laserspruta genom fönstren och fräta sönder vinterkänsliga hornhinnor. Andra sätter full fart i trädgården och ger sig inte förrän de har ryggskott på både längden och tvären av allt krattande och krafsande.

Själv tillhör jag varken den ena eller andra av dessa kategorier. Jag tillhör gruppen vår-pyromaner och känner ett så svårt sug efter att elda att jag knappt törs ta händerna från tangentbordet mer än två minuter i sträck av rädsla för vad dessa svavelstickssökande fingrar tar sig för om de får full frihet… Det ligger en fin-fin hög uppe i trädgården sedan vi rev byschan i höstas och den har förföriskt viskat ”elda mig, eeeeeeldaaaaa miiiiig” de senaste dagarna. Det är inte mycket kvar av min motståndskraft så nu är det bara att se över div. säkerhetsavstånd till grannar och annat eldfängt innan jag faller för frestelsen och tuttar på. Ohhh, jag kan nästan känna lukten av brandrök bara av att tänka på det! Finns det någon vårligare doft än den av en rejäl vårbrasa en krispigt klar vårdag?

Jag har för avsikt att falla för frestelsen vilken dag som helst nu, men det måste vara absolut rätt förutsättningar; ledig, vindstilla, torrt, inga ärenden någon annanstans på minst 24 timmar, att trädgården är räfsad så även de sura vinterlöven ligger på bålet… Bra också om det finns korv och bröd hemma så middagen kan improviseras på ett käckt, scout-aktigt sätt. Kanske ska köpa hem lite marshmallows också? Har faktiskt aldrig prövat att grilla sådana… Lite sådär framåt kvällningen när vi står där i den falnande glöden, kalla om rumporna men varma om händerna som vi håller mot värmen. Helt perfekt om jag dessutom lyckas få d.y att sätta sig på en sten intill elden och klinka på sin gitarr så vi med tindrande ögon kan välkomna våren med en falskklingande allsång medan små glödloppor stiger mot skyn.

Kanske är morgondagen den absolut mest perfekta dagen för en våreld. Kanske är det så.

Godnatt.

Taggad , , , , ,

Ensam är inte stark.

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (8, 9, 10/100).

De var tillsammans i ett halvt sekel. 50 år av att hitta vanor och vägar i vardagen. 50 år av problemlösning och kommunikation. 50 års vänskap och teambuilding. Det var han och hon. Hon och han. Hon skapade ett hem för familjen på platser de hamnade på pga hans jobb. Men deras sista gemensamma hem byggde de själva utifrån sina behov på en plats där de ville åldras tillsammans. En plats där, kanske särskilt hon, ville bo. Barnen var utflugna och huset anpassades efter deras behov. Med tanke på den kommande ålderdomen. Ett litet, bekvämt, modernt hus nära klipporna och havet.

Jag har alltid trott att det där sista huset innehöll guldkornen av deras ägodelar. Att allt annat praktiskt, ”för-säkerhets-skull” och ”bra-att-ha” hade kasserats. Jag trodde att ju oftare man flyttar desto mindre fäst vid ägodelar blir man. Det visade sig att jag hade väldigt, väldigt fel.

När han blev ensam för snart ett år sedan raserades tillvaron. Vardagen föll sönder. Sorgen var så stor och också något som jag tror var rädsla genomsyrade luften och tillvaron. Deras hus var inte tänkt att vara bara hans. Han kunde inte leva deras liv där själv, utan henne.

UIII

Vi, närstående, har försökt hjälpa honom hitta fotfästet igen. Att ta sig igenom sorgen och hitta ett ”jag” efter alla dessa år av vi. Att själv ta alla dessa beslut som får vardagen att fungera, alla dessa små vägval som bildar livet. Alla dessa val som oftast hon gjorde åt dem båda för det var så de valde att leva.

Huset är sålt nu, och han har flyttat till en liten tvåa. Lägenheten ligger på promenadavstånd från torget där han kan ta del av föreningsliv, luncha och göra inköp. Där finns kollektivtrafik och närhet till naturen. Lägenheten är ljus och fräsch och ligger på bottenplan med en liten uteplats. Vi har hjälpt till med renovering och med flytten och snart är alla band till huset klippta. Hans nya hem är hans, inte inrett enbart av honom, men i så stor samverkan med honom som möjligt. Med deras, tror och hoppas vi, finaste och för honom mest betydelsefulla ägodelar.

Det har varit en tung process. En process där han velat spara och lagra och där vi velat rensa och slänga. En process där vi gjort grova övertramp på hans integritet. Vi upptäckte att han, de, sparat allt. ALLT! Bara alla årgångar av Teknikens Värld från 1964 tog upp åtskilliga m2…Tyger, mönster, verktyg, maskiner, möbler de ärvt från sina föräldrar som aldrig ens brukats i deras hem, men som alltid följt med, som alltid stått i ett förråd eller på någon vind, uttjänta prylar som någon gång fyllt ett behov men som för länge sedan ersatts av något annat men som ändå fått bli kvar – eftersom man aldrig vet… …eftersom saker har en historia och ett personligt värde – ett minne att ta på.

Han har varit så tålmodig och tacksam för allt vi gjort. Vi har kämpat med våra samveten och med vetskapen om att för att göra det här möjligt så måste det skalas bort. Kraftigt. Vi har sålt och slängt, sorterat, kasserat, gett bort och diskuterat. Många saker har väckt starka minnen och både sorg och glädje har ständigt varit närvarande. Och tröttheten… Inte den fysiska – den är hanterbar – men den mentala. Att hela tiden försöka hålla koll på vad som är viktigt och vad som faktiskt inte spelar någon roll. Att försöka minimera den smärta vi trots goda intentioner ändå åsamkar honom. Att ta oss tid att ha ett öppet och ärligt uppsåt och hela tiden informera och uppdatera. En flytt med så många inblandade, så många projektledare som denna haft, är en stor apparat. Men det har nog varit nödvändigt.

Långsamt formas nya rutiner och vanor i det som är hans vardag idag. Det är upp till honom att fatta alla vardagliga beslut och om han är nöjd så är det bra. Men vi förstår att även det är en process – han vill gärna fråga och få bekräftat att det han tänkt är okej. ”Det är ditt hem – du bestämmer! Vill du tavlan där så häng den där. Vill du servera kaffet i de vita kopparna så är det också okej – det är dina koppar, ditt kaffe och du som är värd – Du bestämmer. Vi ger dig gärna råd – men du fattar besluten. Själv”.

Det har varit en arbetsam helg men det fysiska arbetet avlastar det psykiska. Nu lutar vi oss tillbaka medan dammet lägger sig, pustar ut en stund och går sedan vidare. Tillsammans. Även våra vanor förändras i och med hans situation. Vi bygger en ny relation med andra förutsättningar. Livet går vidare och trots den stora sorg det inneburit att förlora en livskamrat, mamma och medmänniska så är inte alla förändringar negativa. Man måste våga låta det som blir bra få vara en tröst. Det är glädjande att hans relation till de egna barn djupnat, det är positivt att se vilken inverkan hans livsöde har på barnbarnen – hur de växer i sitt förhållande till honom för att de förstår att han har varit med om något oerhört svårt. Det knyter oss alla i familjen närmre varandra för att när det väl gäller så är det en för alla, alla för en. Ensam är inte stark, ensam är ensam. Tillsammans är vi starkare.

 

 

p.s. …mina inlägg i lördags och söndags (nr 8 och 9) blev helt meningslösa eftersom jag aldrig hade tid att sitta ner och samla tankarna. Dagens blogg får därför representera hela helgens bloggande. Det är inte fusk, det är rationalisering. Något jag ibland är bra på.

Taggad , , , , , , ,