Ensam är inte stark.

safe_image

#Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar (8, 9, 10/100).

De var tillsammans i ett halvt sekel. 50 år av att hitta vanor och vägar i vardagen. 50 år av problemlösning och kommunikation. 50 års vänskap och teambuilding. Det var han och hon. Hon och han. Hon skapade ett hem för familjen på platser de hamnade på pga hans jobb. Men deras sista gemensamma hem byggde de själva utifrån sina behov på en plats där de ville åldras tillsammans. En plats där, kanske särskilt hon, ville bo. Barnen var utflugna och huset anpassades efter deras behov. Med tanke på den kommande ålderdomen. Ett litet, bekvämt, modernt hus nära klipporna och havet.

Jag har alltid trott att det där sista huset innehöll guldkornen av deras ägodelar. Att allt annat praktiskt, ”för-säkerhets-skull” och ”bra-att-ha” hade kasserats. Jag trodde att ju oftare man flyttar desto mindre fäst vid ägodelar blir man. Det visade sig att jag hade väldigt, väldigt fel.

När han blev ensam för snart ett år sedan raserades tillvaron. Vardagen föll sönder. Sorgen var så stor och också något som jag tror var rädsla genomsyrade luften och tillvaron. Deras hus var inte tänkt att vara bara hans. Han kunde inte leva deras liv där själv, utan henne.

UIII

Vi, närstående, har försökt hjälpa honom hitta fotfästet igen. Att ta sig igenom sorgen och hitta ett ”jag” efter alla dessa år av vi. Att själv ta alla dessa beslut som får vardagen att fungera, alla dessa små vägval som bildar livet. Alla dessa val som oftast hon gjorde åt dem båda för det var så de valde att leva.

Huset är sålt nu, och han har flyttat till en liten tvåa. Lägenheten ligger på promenadavstånd från torget där han kan ta del av föreningsliv, luncha och göra inköp. Där finns kollektivtrafik och närhet till naturen. Lägenheten är ljus och fräsch och ligger på bottenplan med en liten uteplats. Vi har hjälpt till med renovering och med flytten och snart är alla band till huset klippta. Hans nya hem är hans, inte inrett enbart av honom, men i så stor samverkan med honom som möjligt. Med deras, tror och hoppas vi, finaste och för honom mest betydelsefulla ägodelar.

Det har varit en tung process. En process där han velat spara och lagra och där vi velat rensa och slänga. En process där vi gjort grova övertramp på hans integritet. Vi upptäckte att han, de, sparat allt. ALLT! Bara alla årgångar av Teknikens Värld från 1964 tog upp åtskilliga m2…Tyger, mönster, verktyg, maskiner, möbler de ärvt från sina föräldrar som aldrig ens brukats i deras hem, men som alltid följt med, som alltid stått i ett förråd eller på någon vind, uttjänta prylar som någon gång fyllt ett behov men som för länge sedan ersatts av något annat men som ändå fått bli kvar – eftersom man aldrig vet… …eftersom saker har en historia och ett personligt värde – ett minne att ta på.

Han har varit så tålmodig och tacksam för allt vi gjort. Vi har kämpat med våra samveten och med vetskapen om att för att göra det här möjligt så måste det skalas bort. Kraftigt. Vi har sålt och slängt, sorterat, kasserat, gett bort och diskuterat. Många saker har väckt starka minnen och både sorg och glädje har ständigt varit närvarande. Och tröttheten… Inte den fysiska – den är hanterbar – men den mentala. Att hela tiden försöka hålla koll på vad som är viktigt och vad som faktiskt inte spelar någon roll. Att försöka minimera den smärta vi trots goda intentioner ändå åsamkar honom. Att ta oss tid att ha ett öppet och ärligt uppsåt och hela tiden informera och uppdatera. En flytt med så många inblandade, så många projektledare som denna haft, är en stor apparat. Men det har nog varit nödvändigt.

Långsamt formas nya rutiner och vanor i det som är hans vardag idag. Det är upp till honom att fatta alla vardagliga beslut och om han är nöjd så är det bra. Men vi förstår att även det är en process – han vill gärna fråga och få bekräftat att det han tänkt är okej. ”Det är ditt hem – du bestämmer! Vill du tavlan där så häng den där. Vill du servera kaffet i de vita kopparna så är det också okej – det är dina koppar, ditt kaffe och du som är värd – Du bestämmer. Vi ger dig gärna råd – men du fattar besluten. Själv”.

Det har varit en arbetsam helg men det fysiska arbetet avlastar det psykiska. Nu lutar vi oss tillbaka medan dammet lägger sig, pustar ut en stund och går sedan vidare. Tillsammans. Även våra vanor förändras i och med hans situation. Vi bygger en ny relation med andra förutsättningar. Livet går vidare och trots den stora sorg det inneburit att förlora en livskamrat, mamma och medmänniska så är inte alla förändringar negativa. Man måste våga låta det som blir bra få vara en tröst. Det är glädjande att hans relation till de egna barn djupnat, det är positivt att se vilken inverkan hans livsöde har på barnbarnen – hur de växer i sitt förhållande till honom för att de förstår att han har varit med om något oerhört svårt. Det knyter oss alla i familjen närmre varandra för att när det väl gäller så är det en för alla, alla för en. Ensam är inte stark, ensam är ensam. Tillsammans är vi starkare.

 

 

p.s. …mina inlägg i lördags och söndags (nr 8 och 9) blev helt meningslösa eftersom jag aldrig hade tid att sitta ner och samla tankarna. Dagens blogg får därför representera hela helgens bloggande. Det är inte fusk, det är rationalisering. Något jag ibland är bra på.

Annonser
Taggad , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: