Nr 1. 99 kvar. Ingenting vet jag någonting om.

safe_image

”Blogg100 – Ett inlägg om dagen i 100 dagar”

Min #blogg100-satsning tar avstamp i ett myller av oklarheter, stor oreda, lätt ledbrutenhet och en enorm tillförsikt. Kort sagt; Allt härifrån kan bara leda till större insikter, mindre smärta och bättre ordning – på mitt liv, min omgivning och mina framtidsplaner. Ändå är detta inte på något sätt ett dåligt eller ens ledsamt tillstånd. Jag vill till och med påstå att det är riktigt bra just nu!

Oklarheterna består i att jag efter närmre två decennier hos en och samma arbetsgivare kastat mig ut i ovissheten! Jag har, 49 år gammal, börjat plugga! Visserligen till ett yrke som är närbesläktat med det jag sysslat med de senaste 25 åren, men ändå! Det känns djärvt, ovant, lite galet och väldigt, väldigt krävande. Något som jag nu minns att jag kände när jag gick i skolan ”på riktigt” är att man är aldrig riktigt ledig. Det är alltid någon liten läxa som ligger och maler, ogjord och pockande, i bakhuvudet. Jag läser på distans och det är något jag å det bestämdaste vill avråda alla likvärdigt odisciplinerade från. Det är inget att hymla med – jag är deadline-junkie – och måste verkligen göra våld på alla mina instinkter för att slutföra mina projekt i ”god tid”. Det är som om hjärnan inte riktigt tar det på allvar utan piskan…

Oredan kommer sig av att det har flyttats hit lite möbler utan att några flyttats härifrån. Det är saker som liksom blivit över från diverse flyttar samt ett förråd som tömts och som ska hanteras. Någon gång… Till dess att saker hanterats kommer oredan att bestå. Den går mig på nerverna mycket, mycket mer än den lite mer lätthanterliga själsliga oredan.

Ledbrutenheten – knogar – ta en titt på mina blodiga knogar! Och det är inte allt! Vi, jag och familjen, har hjälpt svärfar att flytta hela helgen och det har burits oändliga mängder av otympliga möbler, ziljoner flyttkartonger och ett stort antal svårdefinierade lass till tippen. De  blodiga knogarna? Ja, det är boxercise-träningen på Karate Kai Banzai. Säcken är hård och jag är mjuk. Och när jag glömmer mina handskar är jag ännu mjukare. Erkänner dock att jag tycker det är roligare att ha blodiga knogar från boxning än från skurhinken vilket jag tror är betydligt vanligare bland mina jämnåriga medsystrar. Jag har just nu när jag sitter och skriver detta ont överallt; ryggen, armarna, nacken… händerna. Lite ont i själen också för jag hade en dispyt med tonårssonen för en stund sedan. Han hade givetvis fel och jag hade rätt, men det hjälper inte. Jag ogillar starkt att vara oomtyckt.

Min plan är att när de #blogg100-dagarna har gått är oklarheterna skingrade, oredan uppröjd och samtliga sår läkta.

Vi får se hur det går. Häng gärna med.

Annonser
Taggad , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: