En äventyrare i vardande

Du vet de där mailen du avregistrerar dig ifrån? …det är typ sådana jag gör…

Det händer att jag undrar lite över mitt yrkesval.  

För ett tag sedan såg jag ungefär halva filmen om Henrik Wallgren och hans vänner som byggde en ökenseglare ute på Brännö och drog över till staterna och upplevde sitt livs äventyr.  http://www.youtube.com/watch?v=YUExbxlv61k

 Det har ju stått lite om det stolleprovet i tidningarna, och en god vän har haft en hel del med att göra, så jag har följt det med intresse. 

Filmen – det som var färdigställt av den – visades på en vägg vid Kronhusbodarna en ljummen sommarkväll under kulturkalaset. Tidigare på kvällen hade vi varit hos goda vänner och avnjutit en härlig fisksoppa och några glas vin och jag var på ett skönt, avslappat humör där på trappen framför den stora filmduken.  Jag vet inte om det var den ljumma sommarkvällen, vinet eller filmen som gjorde det, men  sedan den kvällen har jag funderat på det här med vad livet egentligen går ut på. Inte kan det väl vara så att man bara ska jobba till pensionen och sedan dö? Det verkar ju så… ospännande.
windwagon_burningman

Kände mig lite vemodig då jag insåg att; Nej, jag är inte en sådan där cool person som säger upp mig och bygger en windwagon. Jag kan inte ens bygga ihop Ikeas Billy-bokhylla utan att tappa såväl tålamodet som intresset långt innan det är klart…

Sedan ryckte jag upp mig lite. Insåg att även om jag själv saknar den där sista biten av den genetiska sammansättningen som äkta äventyrare är gjorda av, så har jag i alla fall ett litet uns av den. 

Min pappa köpte sig ett plåtskrov när jag fortfarande var hemmaboende. Ett stort, jädra schabrak vars resa längs Långesandsvägen och in på vår uppfart var vittomtalad i åratal ute på de öar jag härstammar ifrån. Mitt hem blev en geografisk hållpunkt – ”Du vet huset i Småstad med plåtskrovet”. Många har berättat för mig exakt var de befann sig när de mötte skrovet den där dagen då det forslades hem till oss, och hur de då undrade vart i allsindar det var på väg. ”Vem!?” undrade de, ”vem ska ha den där skorven…”

Plåtskrovet döptes till ”Irony” för hon var gjord av järn. Jag försökte förtvivlat få fadern att döpa henne till ”Iron maiden” för det tyckte jag var coolt. Fick inget gehör för det.

Det jag sett, och så hett önskat att också jag kunde få vara en del av där, i filmen om Windwagon-projektet, det där om hur männen samlades på helger och lediga stunder för att bygga, konstruera och planera ihop, och hur deras barn och fruar deltog lite nu och då och allt hade en sådan där skön nybyggaranda omkring sig och var nästan för Bullerby-aktigt för att kännas riktigt äkta och sant, sådär hade jag det! Hemma hos oss gick kvarterets gubbar som barn i huset och våra familjemiddagar var aldrig bara familjen – de gubbar som var där och snickrade deltog naturligtvis också! 

Jag minns inte hur länge båtbygget pågick, men det känns som om det var i flera år… I matrummet på övervåningen i vårt tidstypiska 60-talshus satt jag ofta och åt mina sena tonårsfrukostar medan gubbarna klättrade omkring precis utanför fönstret. I början var det ovant att ha människor utanför fönstret på övervåningen, men man vande sig. De skrattade och skämtade mest hela tiden och tyst var det bara när de samlades i sittbrunnen kring ett problem som krävde klurighet, eftertanke och noggrann planering. Skrovet var ett hemmabygge och all inredning fick skräddarsys och uppfinnas där och då. Britsar, förvaring, kök, toalett, all el och jag-vet-inte-allt…

Målet var att förvandla Irony från plåtskrov till läcker och supertålig jordenruntseglare – och dit nådde de – men det är en annan historia. Det som slår mig när jag tänker på de där åren nu i efterhand är att jag inte alls upplevde dem som särskilt annorlunda eller äventyrliga. Jag har aldrig ens funderat på om någon uppfattade min far som äventyrare pga hans projekt…

”Min pappa har eget företag i elektronikbranschen”, var nog vad jag svarade om någon frågade vad han sysslade med. Och det var ju för all del sant, men jag borde kanske lägga till att han dessutom är en äventyrare, en sådan som köper sig ett plåtskrov och förvandlar det till en världsomseglare.

Det gör ju inte mig till en äventyrare, men det gör mig till en äventyrs-hang-around, och det är inte så illa det heller. Jag har försökt att segla men nej, det är inte för mig. Visst kan även jag vara lite äventyrlig, men bara om jag får ta landvägen.

…och om jag slipper säga upp mig för att vara det på heltid. Jag tycker faktiskt att det är lite skönt med de där strukturerna och inrutade vardagarna. Jag är helt enkelt inte så vidare äventyrlig när jag tänker efter… 

 

Annonser
Taggad , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: