Nej, här blir inga visningar

Var på trädgårdsvisning i helgen och lät mig hänföras. Det är så himla roligt med de här entusiasterna som visar upp sina trädgårdar – stolta, med all rätt, och kunniga i såväl latin som klimatzoner. Och åskådarna (mina medresenärer) som sakta och med krökta ryggar, ibland knäandes granskar varje litet grässtrå i visningsträdgårdarna är förstås lika insatta de. Jag, som inte själv är med i trädgårdsamatörerna (jag är en groupie som hänger på) nickar instämmande till allt de säger för jag har naturligtvis ingen aning om det är Akvelejruta eller någon annan Ruta som står där snart i blom intill Gunneran… 

Det blev några sticklingar och skott. Min trädgård är ju efter den här vintern i större nöd än någonsin tidigare så jag försökte att tänka lite klokt då jag valde – vad som passar var och ihop med vad och sådär, men fick strax ge upp. Det funkar inte för mig…

Jag är alltigenom luststyrd när det gäller växter och sådana där detaljer som om det passar i sol eller skugga biter inte riktigt. Jag kan inte ta till mig den sortens information… OM jag vill  ha en skuggväxt i ett solläge så kan jag inte låta bli att försöka åtminstone. Det är inte säkert att växten uppfattar det soliga läget som så himla soligt bara för att det är det soligaste läget i trädgården enligt mig. …om ni förstår hur jag menar. Jag tror helt enkelt att det handlar om psykologi. Jag måste bara få växten att gilla mig så kommer den att växa varhelst jag önskar…

Dessutom har jag ju glömt vad det är jag köpt när jag kommit hem och är krukan med det lilla skottet omärkt så blir det som det blir i alla fall… Sedan när de väl är i jorden så är de en evig källa till glädje varje gång jag återupptäcker dem och ser att de utvecklats en aning. När den kloka, allvetande modern är här brukar jag fråga henne vad det är som växer och oftast vet hon. Eller har en teori. Eller så blir det lite gissning och uteslutningsmetoder så till sist tror vi i alla fall att vi kanske nästan vet vad det är.

Nu är det alldeles fullt med nya grejor i bergshällen härutanför. Det finns all anledning att tro att det blir alldeles vansinnigt vackert! Just nu är min trädgård inte direkt vacker. Inte indirekt heller… Men den har en enastående karaktär och en stil som med lite god vilja kan kallas bohemian chick nature wild style och som vi är några som ändå uppfattar någon sorts charm och skönhet i.

Maken tycker det är kaos och han är nog inte ensam i den uppfattningen.

Själv ser jag den visningsträdgård som den aldrig kommer att bli, inte ens om den blir sådär vansinnigt välordnad och intressant och överraskande och härlig som de ofta är. Min trädgård kan inte bli en visningsträdgård för då skulle den förvandlas från passion till skuldtyngt arbete och fyllas av en massa måsten och jag skulle bli tvungen att rita en karta över den och fylla i allt som växer där – både på folkligt språk och på latin – och sedan skulle jag ruttna av tristess och bli tvungen att asfaltera hela skiten.

För så´n är jag. Ganska snabb till beslut och med en förkärlek för rabiata åtgärder som för all del inte alltid är så himla kloka.

Nu måste jag ut och plantera min saxifraga varigate, min nya höstanemon och pepparmyntan och libbstickan. De där tjocka – hette de rosenrot tro? – måste också få en plats.

God växtkraft mina vänner.

Annonser
Taggad , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: