Vi håller hennes hand. Och varandras.

Det känns som att sitta i en luftbubbla, osynlig för resten av världen. Som om vi i bubblan lever i ett parallellt universum i en egen verklighet.

Jag ser på henne där hon ligger. Tunn, blek, uppallad på kuddarna, med öppen mun, ett öga slutet och det andra ibland kisande och ibland flackande under min granskande blick. Händerna stryker långsamt och lite klumpigt över axeln och ner på magen. Hon andas för det mesta lugnt men ibland är det som om det stockar sig och något som låter som en tunn rossling sliter i  henne. Bröstkorgen hävs och det är lätt att se hjärtat arbeta i hennes numera magra bröstkorg. En lång stund efter rosslingen sliter hjärtat hårt. Hon är märkt av sjukdomen som härjat henne, men som ändå för bara några dagar sedan verkade vara under kontroll.

Vi hälsade på. Hemma hos henne. Bara för några dagar sedan…

Och nu är vi alltså här.

Hon reagerar på beröring och tilltal. Ibland. Jag vet inte vad reaktionerna betyder; Har du ont? Vill du ha något? Är du törstig? Är det för ljust/mörkt/varmt…?

Jag, vi alla, har frågat personalen och frågar om igen; Har hon ont?

De tittar på henne och ger likartade svar; hon ser lugn och smärtfri ut. Ser ni något annat så låt oss veta – hon ska inte behöva ha ont.

Vi är hos henne tillsammans.  Och ensamma. Vi talar till henne, stryker henne över pannan, håller hennes hand. Hon är så skör nu. Det är oändligt sorgligt att se hennes livskamrat sedan ett halvt sekel böja sig ner och varsamt krama henne och tala ömsint och lågmält till henne. Det är tungt att se hennes barn utbyta blickar och söka tröst och stöd hos varandra över bädden. Barnbarnen grät. Blev stillsamt ledsna och satt tålmodigt vid hennes sida. Så grät de igen.

Det tar tid. Att födas tar tid. Att leva tar tid och att dö tar tid. Inte alltid. Men ibland.

I bubblan, men också utanför den, konstaterar jag att jag saknar erfarenhet. I detta nu har jag ingen rutin att falla tillbaka på.  Förväntas något av mig? Gör jag ”rätt”? 

Jag är inte rädd. Inte ens stressad eller otålig. Jag känner mig lugn och stark. Och märkligt avskalad. Mina känslor är med, jag gråter och skrattar. Jag ser och känner människorna och deras sorg omkring mig.

Men jag känner inte hennes. Jag vet inte alls hur det är för henne, och det smärtar mig. Jag vill inte börja ”ge henne” upplevelser vilket jag är snubblande nära att göra. Det skulle vara så förmätet om jag, för min egen skull, började tolka varenda flämtande andetag och blinkning, hennes oroliga händer och vickandet på fötterna. Som om jag hade en aning…

Så långt det går försöker jag att  vara objektiv. Jag vill inte, ska inte, lägga mina ord i hennes mun för att hon berövats sina egna. Jag talar med henne, ställer mina frågor, men tillstår att jag inte alltid förstår de svar jag får, om det ens är svar. Det blir viktigt för mig att uppträda ärligt och värdigt mot henne.Också för min egen skull. Kanske ser och hör hon allt. Kanske inte. Men jag ser. Och hör.

Jag känner hur bubblan löses upp och det börjar bli verklighet. Det mina öron redan hört och hjärnan har registrerat flera gånger om, det som jag själv berättat och förklarat för barnen. Ordens innebörd sipprar in och insikten klarnar. Hon blir inte bra, inte ens lite bättre en liten stund. Hon kommer inte hem igen. Vår tid tillsammans med henne närmar sig sitt slut och det finns ingenting vi kan göra för att förhindra eller förändra det.

Vi kan, kanske, förhoppningsvis, göra hennes sista tid stillsam, trygg och fri från kroppslig smärta. Vi kan hålla hennes hand och också varandras. Ingen ska behöva vara ensam i detta.

Advertisements
Taggad , , , , , , , , ,

3 thoughts on “Vi håller hennes hand. Och varandras.

  1. Helén Perlöv skriver:

    fint skrivet Puck, blir berörd inte alltid lätt men man gör det man tror är rätt och då är det oftast det, Kram

  2. karin Pettersson skriver:

    Jag blir rörd av ditt inlägg & förstår precis. Tänker på er i denna svåra stund. Var själv i denna situation för 11 år sedan. Styrkekramar till hela familjen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: