Är detta möjligt?

Att fatta beslut är något jag kan. Ingen ångest eller vånda här inte – inga sömnlösa nätter eller oändligt ältande. Pang på bara; si eller så? Jag gör så. Klart. Beslutsprocessen brukar ta cirka 30 sekunder, fast det har hänt att jag fejkat och gått runt och gjort miner och sneglat i taket och gnuggat mig på hakan och muttrat ”Hmmm…. mmm…. ahaaa… aumm…” innan jag avslöjat mitt beslut. Detta för att verka lite mer seriös. ..fast jag är inte säker på att någon någonsin gått på det nu när jag tänker efter….

Skrev jag i presens precis? ”Något jag kan…” I så fall blev det nog lite fel. Det var nämligen något jag kunde. Då. Det är naturligtvis ett ålderstecken och snart får jag väl säga som mamma säger i tid och otid: ”Skjut mig!” För ärligt talat – var ska detta sluta, och vem kommer jag att vara då?

Skulle tacka en vän för en tjänst och hoppade in i bilen för att inhandla en käck present. En blomma eller en flaska vin. …eller en ask choklad? …eller en biocheck?… eller… eller…. eller? Redan här började det bli konstigt. Mitt gamla jag hoppade in i bilen och tänkte ”Jag tittar in på systemet och hämtar en flaska vin” och så hade jag gjort det och det hade tagit kanske flera minuter, max en halvtimme inklusive lunch och restid. Nu blev det en långdragen process och jag hann knappt att hämta någon lunch och fick äta den på ordinarie arbetstid bara för det. Inte bra.

Jag kom så långt som in på systemet och hann tänka: Han gillar nog asiatisk mat och då finns det ju bara ett vin som funkar; Gewurtztraminer. Sedan fick jag tips på en bra sådan och gick mot kassan när tvivlet omslöt mig. Han kanske inte alls gillar asiatiskt… jag kanske bara har projicerat mina egna matpreferenser på honom för att göra det här lite enklare och bekvämare för mig. Vilken kass present…

– Men kött, kött gillar han, tänkte jag sedan lite mer optimistiskt och styrde stegen mot de röda, kryddiga och mustiga vinerna.  Hittade en flaska som verkade lovande och gick återigen mot kassan. Tänkte att det var lika bra att behålla Gewurtztraminern för säkerhets skull. Med båda flaskorna i ett veligt grepp vinglade jag ut från systemet och ansattes ännu en gång av tvivel.

– Men va-faaan… tänkte jag. Om jag har projicerat asiatisk mat på honom kan jag ju lika gärna ha projicerat hela vingillandet på honom också. Han är kanske nykterist. …fast nej, det är han ju inte… men kanske öl-drickare…? Fast då hade jag verkligen inte tid att gå tillbaka in i butiken utan ställde mig mot väggen och frågade mig själv å det bestämdaste: P – VAD vet du egentligen om den här personen?  Jag kom på en del opraktiska (för ändamålet) saker som han nog gillar och fick så plötsligt en uppenbarelse: Han gillar godis! Det vet jag att han gör. Så då störtade jag in i godisaffären och gick loss på godishyllan.

Det blev en lite splittrad ”Tack-för-hjälpen”-present men det oroar mig inte så mycket. Mottagaren är nämligen en fullständigt normal och dessutom trevlig och väluppfostrad person som inte tittar snett på mig för det. I alla fall inte så jag märker det. Det som däremot oroar mig är den sinnessvaga processen. Jag kommer ju aldrig att kunna göra något snabbt och effektivt igen! Jag får skräckvisioner av mig själv ståendes vid mjölkhyllan i mataffären med gråten i halsen medan jag panikslagen försöker bestämma mig för om jag tror att vi helst vill dricka grön, röd eller blå mjölk. Eko? Närproducerad? Arla, Wapnö, Gammelgården eller Valio? Ska vi överhuvudtaget dricka mjölk? Herregud…

Det var mycket lättare att vara jag för bara några år sedan.

…eller inte. Jag minns inte riktigt. Det är i alla fall väldigt konstigt när man inser att man inte har en aning om hur man kommer att reagera i helt vanliga situationer framöver. Här går man runt och tror sig vara på ett visst sätt men så är man inte det. Man är som en av de där velpottorna som brukade få mig att himla med ögonen och stöna plågat inombords. Och, det inser jag nu, då vet jag ju inte vilka personliga egenskaper jag ska häckla hos andra för då kanske jag dissar mig själv och det vore väl ändå onödigt för så jädra kul är det ju inte.

Det talas för mycket om det fysiska förfallet som kommer med åldrande och alldeles för lite om personlighetsförändringarna. Det fysiska har man ju faktiskt rätt bra koll på, det sitter ju speglar överallt! Visserligen är synen kraftigt försvagad men lite koll har man ju ändå. Men det här andra…. Nej, jag har då aldrig hört talas om det.

Så – ni ynglingar därute, passa på att njuta av att vara de ni är just nu för plötsligt är ni kanske  inte de personerna längre. Gå upp på de där höga höjderna, läs pytteliten text, fatta beslut på det där sättet ni brukar fatta beslut och var medvetna om att imorgon kanske ni inte vet hur det går till längre.

Nu får det vara färdigskrivet för ikväll.

…tror jag.

…eller har jag glömt något? Äh, skit samma. Nu ska jag se på TV.

Vi hörs.

Annonser
Taggad , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: