Dags att stuva om och vädra ur

Öppnade ett imaginärt skåp och det blev kaos! Allt, allt, allt ramlade ut. Och det var så mycket…

Det brände bakom ögonlocken och strupen snördes samman. Luksinnet försvann i ett torrt smack och jag tappade minnet. Inte hela tiden men totalt och ögonblickligen vid de mest oanade tillfällen. Popp… Var är jag? Varför är jag här? Vad är det för sus i mina öron och varför känner jag inga lukter… inte ens de regnvåta, klibbande löven på asfalten som brukar dofta så höstligt fuktigt och jordigt…

… det är inte kul längre. Inte ens lite. Det känns inte meningsfullt heller. Inte kul och inte meningsfullt. Jag kan inte tillföra något… Herregud… jag är bitter!

Bitter… är det alltså här jag landar? Jag? Är det hit min personliga utvecklingen lett mig… Mitt gamla riktiga jag var lika läskig, fast på helt annat sätt; obotlig optimist och nervpåfrestande positivt inställd till allt som komma skulle. Det kommer att bli så bra! Så fint! Så kul! Så spännande! …brukade jag tänka. Och säga med för den delen. …förlåt…

Det går naturligtvis åt helvete…. Det har hittills bara blivit sämre och hur jag än bär mig åt går det utför… Jag hjälper inte, jag stjälper! Det går inte. I alla fall inte bra. Inte i detta livet…

I stunder av klarsyn inser jag att det inte kan vara så illa. Men jag måste verkligen skärpa mig och ta ett steg tillbaka och titta liksom utifrån för att se. Förmodligen är det ganska bra ändå, fast jag inte känner det. Inte ser det. Jag står som förstenad i kaoset vid skåpet och ser bara mörker.

Fick städa ur. En mental urblåsning och en personlig rannsakan: Vad vill jag? Vad kan jag? Hur mycket är jag beredd att satsa och vad förväntar jag mig att få igen? Finns det alternativ? Vad betyder något för mig?

Frågorna är ärligt och sanningsenligt besvarade och nu försöker jag att hantera konsekvenserna. Det känns bra. Jag gör något. Går inte omkring och snörper på munnen och vältrar mig i martyrskap. Det kanske inte märks utanpå, men inuti mig är det något som har lagats. Jag känner lukter igen.

Det tar ett tag att rensa ur skåpet, sortera och slänga.  Jag har stirrat in i röranså  länge nu. Jag känner ett enormt behov av tomma ytor. Ska försöka att bara vara. Strosa på den regnvåta asfalten och dra in de mättade dofterna av hösten. Njuta av färgerna och inte ens försöka komma ihåg om det är något jag glömt.

Det får vara tomt i det här skåpet ett tag. En ordentlig urvädring.

Sedan kommer det väl att börja fyllas av sig självt. Skåp gör ju det… Man lägger in en sak – noggrant hopvikt på ett väl genomtänkt ställe. Sedan är det plötsligt knökfullt en dag och emellanåt inträffar kaos. Men inte nu. Inte här.

Advertisements
Taggad , , ,

One thought on “Dags att stuva om och vädra ur

  1. Anette skriver:

    Läskigt att läsa…..läskigt för att jag känner igen mig i allt du skriver
    Härligt att läsa…härligt för att det finns hopp om att allt ordnar sig i sinom tid
    Låta det ta tid
    Det är svårt
    Måste öva öva o öva
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: