Inget nytt under solen…

Oj vad jag har längtat hit! Det blir lätt så när man bryter de vardagliga måstena att man glömmer av de vardagliga icke-måstena också. Konstigt nog…

Vi har Sverige-semester i år och det har inte varit alldeles helt friktionsfritt… Kvällen innan min semester började satt vi med kartboken uppslagen och räknade på mil och pengar. ”Men det här jä…la regnet! Ska vi inte dra ner till Bretagne i Frankrike i alla fall? Vi har ju husbilen?! Va?” ”Jo… men shit alltså… det är typ 200 mil. Och den lilla husbilen är ju inte så värst stor… Och vi får ju efterlängtade gäster också någonstans där mitt i…?”

Blåbärspaj av bären skördade i trädgården.
Ingen blåbärssommar sades det…?

Sedan såg vi att det regnade i Bretagne också, och att vi skulle tvingas köra iväg minst 300 mil för att få någon sorts sol på våra vinterbleka kroppar.

Alltså – åter till plan A. Värmlandsresan.

Jag var lite krasslig precis veckan innan så vi tog det lugnt i starten. Kom inte iväg förrän sent söndag eftermiddag. Men det var skönt. Packade och städade i lugn och ro. Lät själen vänja sig vid husbilen som stod på uppfarten och så sådär vansinnigt gullig och trevlig ut. Men som också utstrålade lite ”yeah right, ha så kul i alla mina 0,5 m2 nu hela semestern. Allihopa – the whole happy family. Ha, ha, haaaa…”

Maken var inte orolig. Han är uppväxt i husvagn och har inga som helst traumatiska minnen av detta. Själv är jag uppvuxen i segelbåt och får både cellskräck och lätt sjösjuka vid blotta minnet av dessa somrar… Allt ska stuvas ner under säten och dynor och det ska vecklas upp och ner med bord och bunkrar så fort man vill åt något. En kväljande doftförnimmelse gör sig påmind också. Men det var ju båtminnen så det här med husbil är väl något en liten aning annorlunda, tänkte jag.

Drog till vännerna med sommarhus i Värmland. Det var galet vackert och så idylliskt så ögonen tårades i lilla fina Alvsjöhyttan. Den lilla bäcken och den lilla badsjön, den lilla kanoten och de små röda husen med de fina snickeridetaljerna. Och skogen var full i kantareller och taggsvampar och barnen hade så roligt som det bara var möjligt och vi skrålade och pratade och hade det alldeles, alldeles underbart!

Hade dagens middagar endast bestått av det vi fångade för
dagen hade vissa middagar blivit väldigt, väldigt frugala…

När allt var som bäst stuvade vi in oss i bilen igen och drog ner till Karlstad. Det blev lite kultur och faktist en dag på stranden – jojo! Solen skiner allt alltid i Karstad! Det trodde man ju kanske inte, men så var det.

Lite kultur á la Lars Lerin! Gå dit och titta
själva – mäktiga bilder!

De vinterbleka benen fick lite sol i Karlstad!

Sedan upp mot Fryken och andra vänner och mer överdådigt vackert och stillsamt mys i solnedgången. Har jag någonsin suckat hänfört var det väl då. Inte ens myggen förmådde dämpa euforin över allt det vackra.

Avslutningsvis for vi till Arvika och lite vildmarksliv. Vi plockade lite kantareller på vägen samt smet in på ett par loppisar där vi gjorde fin-fina fynd! Grabbarana köpte Guitar-hero för bara 74:- och maken och jag en te-kanna i precis den design vi önskat – fast till en bråkdel av priset!

Vildmarkslivet bestod i fiske och en strapatsrik promenad på en höghöjdsbana. Jättespännande!

Väl hemkomna väntade glatt umgänge med utomsocknes vänner och trots att sommaren inte var särskilt somrig så infann sig ändock värmen. Det går att ha sommar utan sol – bara man ser till att fylla den med andra roligheter.

Nu är det lite lugn och nedtrappning som gäller. Semestern är snart slut och vardagen knackar på.

Helt i linje med det så börjar jag fundera över mina rutiner och kom till slutsatsen att det inte är någon idé att jag någonsin avlägger några nyårslöften (men det kommer jag förstås att göra). I flera år har jag lovat de mest befängda och absolut enklaste saker jag kunnat komma på – ändå har jag inte lyckats hålla dem! Det är som om hela mitt inre går i klinch med sig självt och jag får ingen ro förrän löftet är brutet. I år har jag ändå varit ovanligt ståndaktig och bröt det inte förrän igår!

Löftet i år var att INTE SPRINGA! Hur svårt kan det vara?

Ja du… tydligen är något som fallit sig helt naturligt för mig större delen av mitt liv alldeles omöjligt. Jag var helt enkelt tvungen att snöra på mig löpardojorna och ge mig ut på en runda.

5,5 km. 41 minuter tog det. …eller var det 44? Nåja, det tog låååång tid. Det var inte kul, inte skönt, gav ingenting och fick mig att omedelbart ångra att jag brutit löftet. När jag ändå var igång kollade jag DNV och den låg på 71,1 så mitt långa uppehåll har inte resulterat i någon större viktmässig katastrof.

Ändå kommer jag nog att fortsätta. Kanske att jag ändå mår lite, liiiite bättre av att löpa. Fast kanske är jag för tjockskallig för att fatta det. Så är det nog.

Inser i en blixt av plötslig klarsyn att jag helt slutat att utvecklas. Medan nu barnen går in i den livsomvälvande puberteten och förmodligen aldrig blir sig lika igen så fortsätter jag i ett repetetivt mönster som jag gått genom hundratals gånger förut. Börjar ett nytt liv för hundrafemtioelfte gången. Yeah, right…

Det är allt tur att det gamla invanda livet är så pass behagligt att det förtjänar att dras i repris om och om igen.

Jag är igång igen och precis allt är som det alltid har varit. Plus eller minus några gram och säkert en och annan liten rynka också.

Snart är altanen klar och då ska jag ägna mig åt min trädgård. Det blir något nytt i alla fall!

 

 

Annonser
Taggad , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: