Motvalls? Jag?! Det var det dummaste…

Det ena ger det andra och plötsligt har en tanke slagit rot. Inget medvetet beslut det bara liksom plötsligt uppenbarar sig, detdär du vet att du verkligen vill göra.

Maken har fått för sig att alla mina beslut bottnar i att han sagt något rakt motsatt. Det känns ju väldigt främmande måste jag säga… MIN känsla är snarare den motsatta.

Vi ska ha Sverige-semester i år. Låna svärföräldrarnas husbil och kuska runt i de värmländska skogarna samt ta en tripp ut till den underbart vackra bohuskusten. Detta för att spara pengar inför nästa långresa samt för att det förstås är väldigt vacker i vårt avlånga land och som allra vackrast just på sommaren. Och det bör vi förstås visa våra barn.

…men om det fortsätter regna… vad i all världen ska vi göra då? Vi kan ju inte kuska runt i en husbil i de värmländska skogarna samt den fagra bohuskusten i hällregn – så jädra vackert är det inte! Hit var vi rörande överens maken och jag. En plan B behövs helt klart.

Så har jag då lite till och från sedan förra våren då jag var i södra England yrat om hur vansinnigt vackert det är där. Och så himla trevligt. Och alla pratar engelska! Och dricker afternoon tea och käkar scones med grädde och sylt. Det skulle allt vara bra trevligt att åka dit ett par dar eller ett par veckor…

”Sardinen är ju bra” har maken konstaterat några gånger nu. Då brukar jag hålla med för Sardinien är väldigt fint. ”Fantastiskt käk” säger mannen. Jaaadå, håller jag med. Kaffet också. Och glassen! Oh, ja, de kan de där italienarna. Så har vi suckat samfällt och hänfört. ”Om det regnar helt åt skogen så tar vi ett par dar och sticker dit – käkar lite gott och solar lite” har maken slängt ur sig ett par gånger.

Mmmm, jo. Det är väl en trevlig idé. Har jag svarat då. Lite svävande. Inte alls sådär helt avgörande jakande som maken påstår att jag instämt.

London. Dit kan man ju resa asbilligt med RyanAir. Och det finns en jädra massa hostel och billiga hotel där också. En tre-fyra dagar i London – det skulle vara väldigt roligt! Mme Tussauds, Big Ben, London Eye, Kensington market och trevliga pubar… Jättekul!

Kom på att jag hade haft en gammal polare i London för länge, länge sedan och beslutade mig för att leta efter honom på fb. Där fanns han förstås inte. Det förvånade mig inte för trots att det var väldigt länge sedan jag kände honom så tyckte jag mig förstå att han nog inte är typen som hänger på ställen som fb. Linked in däremot – där är han nog… Så jag loggade in där. Det händer ungefär en gång i kvartalet för just Linked in intresserar mig inte alls. Sökte på hans namn och det ploppade upp en uppsjö av hans namnar… hmmm… Inte, inte, inte….. kanske… inte, inte… Tillbaka till den lite oskärpta, svart-vita kanske-bilden… Kan det vara? Om man tänker sig bilden i färg och håret lite rödblont? Jo… kanske…

Skrev ihop ett litet meddelande som löd ungefär såhär: Hej – är det du? Om du någonsin känt någon som heter som jag så är det förmodligen mig du känt. Mvh P.

En kvart senare hade jag svar! Hej P, japp, det är jag! Hinner inte skriva så mycket nu men hör av mig senare. Du kan väl berätta vad du haft för dig de senaste 25 åren så länge….

Då mindes jag plötsligt varför jag mindes honom. Han är ju väldigt rolig och har, enligt mig, typisk engelsk humor. Och så mindes jag att jag nog kommit att tänka på honom eftersom jag vid de senaste tillfällena jag besökte London var och hälsade på honom. Det var ca 25 år sedan sist nu… Han körde en MG vill jag minnas – men det kan vara en efterhandskonstruktion… och vi var ute vid lite olika pubar längs Themsen. Riktigt gemytliga små ställen.

Ytterligare en anledning till varför jag vill till London alltså – det finns supermysiga små pubar längs Themsen som jag vill besöka. Och då måste jag ju fråga min gamle vän var de där pubarna fanns någonstans… Finns de ens kvar? Kanske har de alla förvandlats till otäcka snabbmatshak med plaststolar och diet-coke nu…

Jag berättade för maken att jag letat upp den gamle vännen och att jag plötsligt mindes att det finns (fanns) en massa mysiga ställen att besöka i och omkring London och ska vi inte helt enkelt boka en resa dit? Bara ett par tre fyra dagar…?

Men – Sardinen då? Undrade maken. Hade vi inte bestämt att det var plan B? Ska vi inte åtminstone vänta och se om det blir dåligt väder här? Vi ska ju se Sverige på semestern. Väl? Dessutom är det ju OS i London och allt är säkert hundra gånger dyrare och besvärligare än vanligt – det har vi ju pratat om… Om vi ska till England måste vi ju ha mer tid – eller hur? Ett par tre fyra dagar räcker ju inte. Det trodde jag att vi var överens om.

Överens och överens… Det var vi väl inte? Vi pratade visserligen om att det är OS i London, men vi ska ju inte åka då. Och nog kan vi göra en kort resa dit likväl som en kort resa till Sardinien?

Vad har du emot Sardinien egentligen? undrade maken då. Du verkade ju gilla det när vi var där förra året? Jag fattar ingenting. London? Vad kommer det ifrån helt plötslig? Är det bara för att jag sa att jag inte ville åka dit i år – om vi inte ska gå på OS förstås (och det ska vi ju inte)?

Meh?! Mot Sardinien?! Jag har inget emot Sardinien. Jag vill däremot, just nu, hellre åka till London.

Men vi vill ju ha sol och värme? Det är ju det som är själva anledningen till att vi ska resa bort om vi alls ska resa bort! Om det dåliga vädret – dvs regn och kallt – fortsätter här så åker vi någonstans där vi får värme och icke-regn. Alltså INTE LONDON. Du vill alltid göra precis tvärtemot vad vi ursprungligen bestämt och så säger du att det är jag som är besvärlig…. det är typiskt dig…

Typiskt mig…

Ja, det är kanske typiskt mig. Bara för att vi haft en diskussion om något resmål vid ett tillfälle så leder inte det till att min hjärna slutar tänka på andra resmål. Så länge inget är bokat eller klart uppför sig min hjärna som om hela världen ligger öppen och att den fritt kan välja och vraka bland dess utbud. Inom rimliga tids- och kostnadsramar förstås…

Det är klart att jag vill ha sol och bad och gott käk. Men allt vad jag vill ryms inte i två, tre ord! Jag vill så mycket och det varierar hela tiden. Jag tycker själv att det mesta jag kommer på att jag vill göra är väldigt otypiskt mig. Faktiskt. Och det hänger inte alls ihop med vad maken sagt sig inte vilja göra…

I de fall när det händer. Som nu till exempel. Så är det en ren slump!

Jag tror inte att han hade haft något emot att resa till London nu om det inte varit så att jag så himla hemskt gärna vill just dit.

…oj… nu låter det nästan som om jag anklagar honom för att var precis sådär motvalls som han anklagar mig för att vara. Nåja, någon av oss har antagligen rätt och det förstår ju vemsomhelst vem det är.

Nu tror jag det är dags att sova.

Godnatt.

 

 

Annonser
Taggad , , , , , , , , , ,

One thought on “Motvalls? Jag?! Det var det dummaste…

  1. puuux09 skriver:

    Jag ser att jag inte helt konsekvent (men ofta nog) valt att stava Sardinien Sardinen. För att förekomma ev. frågor på detta vill jag en gång för alla slå fast att det som avses är inte fisken sardinen utan ön Sardinien. Så vet ni.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: