Det är ju kul att någon gillar ens trädgård…

…men kanske inte så till den milda grad att de måste käka upp den!

Det är dags att göra upp med den där satans naturen igen. Enemy no 1. Jag känner väldigt tydligt att naturen vill att jag ska bli ett med den, men det ska vi nog banne mig bli två om! Jag har tappat räkningen på hur många ronder vi gått nu, kanske för att jag blivit knockad så många gånger.

MEN JAG ÄR INTE UTRÄKNAD ÄNNU NATUREN!!! Ba´så du vet…

Det började lite light med att trädgården visade sig vara dubbelt så stor som den föresvävat mig vid köpet. Naturen hade liksom gjort en fejkad kuliss som ramade in halva tomten. Men det visade sig vara just en kuliss. När man närmade sig insåg man att det stod otaliga små björkar, rönnar, ekar och andra träd och höll upp ett ton kaprifol framför en bergssluttning. Det gick säkert ett år eller två innan den kulissen var riven och delar av berget synligt. Det blev väldigt mycket ljusare då. Fast då dök det där skjulet i bortre hörnet av trädgården upp och visade sig vara fullständigt fallfärdigt och i behov av omedelbar rivning.

Det blev just inget med den rivningen. Fortsatte enträget att blottlägga berget. Började så smått att plantera lite lökar för att få vårfägring. Glömde bort var jag grävt ner dem tills jag en vacker vårdag möttes av en massa tulpanstjälkar som stack upp klungvis lite överallt i trädgården. Va´falls? Har här gått en tulpanmördare och knipsat av alla mina vårblommor? Så nedrigt…

Mmmm. Jag hade fått objudna middagsgäster. Ni vet gänget som gärna kommer förbi på efterfest trots att de knappt hälsat på en förr. På natten kommer de satans odjuren. Först då insåg jag varför dessa till synes så vackra, väna djur heter rådjur. De är helt enkelt jäv….t råa! Så fort du drivit upp en rar liten rosenknopp, pelargon eller annan färgglad fägring så kommer de. Gärna hela ”la familia” och sopar rent.

Grattis naturen till dessa brunögda, sammetslena bärsärkar. Kul gäng.

Rådjuren och jag har inte nått någon överenskommelse ännu. Men jag jobbar på´t. Just nu har jag, för första gången på flera år, två rosenknoppar på min ”easy living”-ros och sex st. på min ”Leonardo da Vinci”. Årets nykomling, den vita, och de två flyttade gamlingarna har jag nätat in för deras knoppar rök tidigt på säsongen medan jag fortfarande var lite vinterstel.

Anledningen till att det finns knoppar på de fria rosorna är att jag sprayar dem. Eller så är det slumpen. Ge det ett par dagar så får vi se. Det känns inte sannolikt att det ska bli blommor av dem.

I år är det annars väldigt blött i trädgården. Då har naturen andra käcka grejor att bjussa på! Galet snabbväxande gräs och ogräs till exempel. Skulle behöva klippa två gånger om dagen samt ta en runda med machete såväl morgon som kväll för att hålla stigarna farbara. Men det är inte det värsta.

Nej, naturen har ju också givit mig sniglarna. Nu snackar vi krig! Ärligt: Sniglar!!! Hur äckliga är de? Tja… jag kan inte komma på något vidrigare. Jag skulle hellre käka upp ett gäng blåmaneter än en enda snigel! Dessa våta dagar väller de upp ur jorden alldeles trinda och brunglänsande som glaserade bajskorvar. Man nästan hör hur de knaprar i sig av precis allt.

Jag har prövat olika sätt att likvidera dem och har kommit fram till att sekatören ändå är bäst. Ohyggligt äckligt att knipsa av dem en efter en, men ändå att föredra framför att ha en slemmig slingrande snigelgröt i en spann med salt, eller kravlandes och krålandes i väntan på att bli dödade av skållhett vatten.

Nej, jag går med sekatören i hand och örnögonen påkopplade och kläggar ut snigeltarmar över stock och sten. Sedan, morgonen därpå har deras kannibal-polare ätit upp liken så det är bara att börja om igen.

Jag mår sjukt illa efter en sådan snigelvända.

Helst vill jag inte hitta dem. Men jag vill ha mina blommor, jag vill kunna gå barfota utan att riskera att trampa på en stor fet snigel som mosas mellan mina tår…

Skatorna, som ju verkar pigga på att käka det mesta ratar allt i min trädgård. I alla fall sniglarna. De tar sig däremot in i mitt kök för att äta upp kattmaten.

Man kan tro att jag är Tarzan i djungeln ibland när man ser hur nära naturen jag lever. Och jodå, jag snackar med djuren också; rådjursdjävlarna, skatasen och äckelsniglarna. Med kattorna också förstås, men de är ju så domesticerade så de räknas inte till djurriket längre. De är mer som småsyskon till sönerna.

Fast jag har inte för avsikt att bevara all den här naturen. Det ska tämjas och styras upp! Här ska blomma ostört. Inga djur ska smaska på någonting här! Utom möjligen bin och humlor för de gör mig inte så mycket. Eller förresten – bina går också bort. Humlorna kan få stanna. Men där drar jag gränsen.

Det blir ett långvarigt och svårt krig men jag har bara börjat. Naturen kommer att få böja sig för jag ger mig inte i första taget!

Annonser
Taggad , , , ,

2 thoughts on “Det är ju kul att någon gillar ens trädgård…

  1. Katja skriver:

    Jag läste häromdagen att små bad av väljäst högprocentig alkohol i trädgården ska få sniglarna att dricka sig till döds……kan ju vara värt att prova iaf 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: