Egentligen var det nog mest sommarlov hela tiden….

Visst är det ett av de mer lyckliga orden? Sommarlov… En känsla av oändlig ledighet och sköna, lata dagar nere vid vattnet… Så fort jag hör, eller tänker, ordet kan jag förnimma doften av tång och havsvatten, känna den solvarma klipphällen mot huden och höra måsarna husera i bakgrunden.

Sönerna har sommarlov nu. Inne på tredje veckan redan… Ändå är det bara början. För deras del är det inte havet som gäller. Vi bor inte på det viset och vädret har inte inbjudit till särskilt många utflykter för kvällsdopp heller.

Istället kommer nog mina söner att förnimma doften av vetemjöl och ugnsvarma plåtar och glädjen i att få rå sig själva ihop med syskonparet neråt gatan när de hör ordet ”sommarlov” i framtiden. Det må regna ute men det spelar ingen som helst roll när man är inne och bakar – av allt man kan få för sig att baka – wienerbröd!

Syskonparen har känt varandra sedan tidernas begynnelse (deras tids begynnelse…) mväl först en det är nu de börjat utveckla en riktig vänskap. Tidigare har umgänget styrts upp från föräldrahåll. Det är  nu vi kommer att få se om deras vänskap bär på egen hand. D.ä förkunnade häromdagen att han och d.ä i det andra syskonparet skall resa jorden runt när de är lite äldre. D.y i båda lägren är inte riktigt lika inne på den trippen. D.y här i hushållet vill helst skaffa sig en gård på landet och ha en massa djur och inte resa någonstans alls och d.y i det andra hushållet vill ha en häst.

Det andra syskonparet är egentligen en trio, men yngstingen där är lite yngre och är inte riktigt med i planerna. Ännu. Men åren går fort och rätt vad det är så är även han att räkna med. Då har han planer och synpunkter och vill vara med och bestämma vad som ska bakas.

Det är härligt och lite nostalgiskt och väldigt, väldigt spännande att få se människor utvecklas. Det är kanske extra spännande när det är ens egen avkomma, men jag vet inte om det egentligen spelar någon roll. Att se ungar växa upp är att återuppleva sin egen uppväxt igen. Känslominnena är starka, även de andra sinnena är helskärpta har jag upptäckt. Saker som jag inte mindes att jag minns är plötsligt kristallklara; i bild, i känsla och i lukt. Nästan gripbart!

Sönerna och deras vänner har många sköna sommarlov kvar att uppleva. De har några år kvar i grundskolan som ju pågår i all evighet. Och när den äntligen är slut så finns det tack och lov en ny skola att börja i… Jag vet inte hur mina barn kommer att uppleva det – men jag minns så väl hur jag upplevde de åren.

Skolan var inte en plåga, den bara var. Det var dit man gick och det var det man gjorde. Det där abstrakta gymnasiet blev inte verkligt förrän ungefär sista dagen i årskurs nio och knappt ens då… Inte kunde väl grundskolan vara över?

Jag minns allt så tydligt nu och jag känner ett stort lugn. Det var inte så himla tokigt. Jag ska inte gå så långt som att påstå att barndomen var alldeles bekymmersfri, men de bekymmer som fanns var oftast inte särskilt betungande. Inte ens då.

Det mesta gick över efter en stund nere på klipporna vid vattnet. Lite sol och bad och fnitter och flams med kompisarna och all denna oändliga lediga tid som bredde ut sig framför en.

Jag vet att det inte var så men nog känns det som om barndomen och uppväxten till väldigt stor del bestod av långa, sköna sommarlovsdagar?

 

 

Annonser
Taggad , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: