Ett ömsesidigt behov

Nej… Nej, det är faktiskt inte varken roligt eller givande längre.

Något som däremot känns givande, och framförallt rogivande, är min trädgård. Maken får mest blodstörtning av den, men på mig har den motsatt effekt. Den ger mig frid i sinnet och något för händerna.

Jag har odlat ett helt annat intresse i några år nu. Det har varit väldigt roligt och intressant. Lärorikt rentav! Men nu har det gått i stå. Glädjeämnena förbyts i frustration och framgångarna är obetydliga. Den ursprungliga glöden har falnat. Det är nog helt enkelt dags att gå vidare. Bryta ny mark – eller i alla fall mark som legat i träda i bra många år vid det här laget.

Var hos föräldrarna tidigare ikväll och fick med mig hela bagageluckan full med revor och tovor och tomatplantor. Det var nävor och vinkor och små blå pluttiga gulliga blommmor och några högre och några andra och några som kanske kan bli något och en massa timjan. Citrontimjan och gråtimjan. Den där timjan har jag haft med hem förr. Flera gånger. Den envisas dock med att inte ta sig men modern envisas med att tro att det kommer att gå, för hos henne är den fullständigt vildvuxen och under ständig utbredning. Det är helt enkelt svårt att tro när man ser beståndet där att den inte ska erövra även mina domäner. Men hittills med tämligen magert resultat…

Medan maken altansnickrat så har jag krupit runt på berghällen och rivit i klippskrevorna. Skapar kanske ett stenparti. Och kanske en rosenrabatt. Om något av alla tovor och revor och timjan tar sig. Och taklökarna. Och allt det där andra som jag inte vad det är. En rosenpelare är tänkt också. Det är den gamla stubben till den nedkapade tallen som står som fundament. Ovanpå har det monterats en stålställning. Och så har vi planterat rosor runtom som förhoppningsvis ska klättra uppför stubben och vidare upp i stålställningen och hänga som ett rosenregn i rött och vitt inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi får väl se…

Just nu är trädgårdsprojektet, i all sin obetydlighet, mer lyckosamt än min andra hobby. Den känns mest som en börda just nu.

Jag får väl känna efter i några dagar så jag inte fattar några förhastade beslut. Men frågan är om inte det redan mognat fram lite sådär undermedvetet ett längre tag… Om jag rannsakar mig själv och tänker efter så vet jag nog varthän jag är på väg.

Jag vet var jag är behövd och vad jag behöver.

Min trädgård är i stort behov av omvårdnad och min själ likaså. Jag tror att jag har en lyckosam kombo här.

Vårda era trädgårdar och era själar mina vänner. Och klipp huvudet av alla slemmiga sniglar!

Godnatt.

Annonser
Taggad , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: