En spricka i fasaden

Personliga egenskaper är väl inget man direkt skaffar sig. Det är väl snarare så att man föds med dem, eller hur? Man är som man är liksom. Ett av mina drag är tidsmani. Jag ogillar att vara sen, ogillar att inte ha koll på tiden i största allmänhet. Vill veta även om det är semester. Blir helt enkelt stressad av att inte veta vad klockan är slagen. Jag har dessutom ganska lätt för att ha koll på tiden. Vaknar av mig själv innan klockan ringer på morgonen för min ”inre klocka” säger ifrån. ”Nu” säger den, och då öppnar jag ögonen och sträcker ut handen och stänger av alarmet på väckarklockan redan innan den gett ett enda ljud ifrån sig. I alldeles rätt tid.

Det är inte heller någon match för mig att beräkna tiden – om jag ska vara någonstans en viss tid så funderar jag på avståndet, räknar på ungefär hur lång tid det tar att färdas den sträckan, dubblar tiden och ger mig av i mycket, mycket god tid.

Mitt lokalsinne är nämligen inte alls särskilt väl utvecklat. Kan utan att blinka åka fel på en rak, enkelriktad gata om det vill sig väl. Fråga mig inte hur för jag har ingen aning. Ena sekunden vet jag var jag är och i nästa är jag borta från radarn! Swosh.

Så, med lite irrfärder, broöppningar, trafikstockning, missade avfarter och andra spännande incidenter som kan inträffa så anländer jag på utsatt tid på utsatt plats. Nästan jämt.

Och ja, jag tycker det är irriterande med människor som kommer för sent. Som alltid kommer försent. Som mer eller mindre sätter det i system att komma sent. Jag försöker att inte gnissla tänder allt för högljutt, men jag gnisslar. Och knyter näven i fickan.

Men en gång om året händer det något med mig. En blotta i min personlighet rivs upp och jag klarar plötsligt inte av att beräkna tiden. Inte alls. Inget år. Deklarationen.. Jag har aldrig gjort den i god tid. Hittills aldrig för sent heller, men preciiiis i sista sekunden varenda gång. Ni andra sista-sekunds-deklaranter i västra götaland, det är mig ni har sett i mysbraller och morgonrock inne på inlämningsstället en minut i de senaste seklerna.

Jag upptäcktetill min stora fasa och förskräckelse igår kväll att min deklaration inte var gjord! Inte nog med att den var ogjord, den var oefterlängtad också! Jag ville verkligen inte. Hela kvällen gick och den bara fortsatte att inte göra sig själv. Som på rent trots! Typiskt mig att få en deklaration i trotsåldern…. Till sist var det just ingen tid kvar att försöka vänta ut den längre. Fick bita i det sura äpplet och greppa pennan. Åhhh, alla dessa ångestfyllda minuter av komplett motvilja. Sedan var det klart! Som tur var så kunde jag, för första gången, göra det på nätet så jag slapp slänga mig i bilen och panikköra in till stan (fast å andra sidan kändes det lite rumphugget).

Så fick jag höra i morse att de hade förlängt tiden med ett helt dygn!

Jag var alltså – helt ovetandes visserligen – ute i god tid. Nåja, någorlunda god tid i alla fall.

En spricka i fasaden behöver inte alltid vara något dåligt. En spricka i fasaden kan vara det endla ljusinsläppet ibland.

Irriterande personliga egenskaper kan vara bra. Och dåliga. Och ibland kan till och med de dåliga vara bra och de bra dåliga. Det beror lite på vilket humör man är på den dagen.

Nu ska jag sova för det har jag längtat efter hela dagen. D.ä var lite förtvivlad över att han kommer att sova bort (vaddå bort?) typ 14 år av sitt liv – enligt någon lärare – och själv tyckte jag det lät rätt skönt. Skulle kunna ta alla 14 i ett svep känns det som just nu. Fast hälften av dem är väl redan förbrukade för min del…

Godnatt.

Annonser
Taggad , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: