Men allvarligt talat… de är ju bara barn!

Oh, nu var det sådär länge sedan igen. Inte för att vare sig vilja eller inspiration saknats – det har snarare varit för mycket verklighet i vägen den senaste tiden. Ständigt alla dessa träningar och matcher… Och är man curlingmamma så är man…

Det var liiiiiite surt att sitta i en handbollshall hela dagen i lördags. Solen sken och fåglarna kvittrade och våren brakade loss för fulla muggar och jag ville vara ute. Också. I söndags kom jag ut i alla fall. Hela dagen. Krattade, städade trottaren, plockade grenar, krattade, greppade nya, fina sekatören och gick hårt åt plommonträdet. I all välmening förstås, jag försöker verkligen att hjälpa det lilla trädet till lycka och framgång för det har blivit så knäckt de senaste åren då det burit frukt. Ett lite tokigt felaktigt beskuret, men fruktrikt plommonträd. Victoria, heter det för övrigt – på tal om att bära frukt!

Medan våren höll på med all pånyttfödelse tänkte jag inte en endaste gång på den nyfödda prinsessan Estelle. Henne hade jag fullt upp med i slutet på arbetsveckan. Det har visat sig att en kollega som nyligen flyttat upp på avdelningen inte bara är mellomissbrukar, hon är rojalist ockå! Ja kära nå´n så´nt folk det finns;.-). Hon lyssnar in sig på mellolåtarna i förväg! Hon spanar in artisternas outfits och håller fortlöpande rapportering till oss övriga – jag vill inte säga ointresserade, i alla fall inte jag, men kanske (åtminstone några av oss) – melloneggiga medarbetare. Hon gillar mello så rent och skärt att det inte går att göra annat än att glädjas med henne.

Jag har ju annars med stor framgång lyckats skaffa mig så pass mycket pondus att jag med stor övertygelse kan fnysa nedlåtande åt såväl mellor som Estellor.

Kanske bor jag för långt ifrån slottet för att bländas av glansen…

Igår kväll påmindes jag om precis hur långt från slottet jag bor. Jag tillbringade kvällen på en konstgräsplan här i trakten. Match mellan två lag från ön.

Matchen fick blåsas av tio minuter in på andra halvlek pga en liten flock hotfulla, provokativa små pojkar som gick runt och hotade med kniv, knuffade och skuffade, drällde in på planen mitt under pågående spel och hävde ur sig oförskämdheter både mot spelarna på plan och oss vuxna vid sidan av.

Vi försökte prata med dem. Domaren pratade med dem. Vi bad dem gång på gång att lägga av. Sedan försökte vi avvisa dem, men de här grabbarna lät sig inte jagas iväg. De kom tillbaka, de gick mot och de gick på. Trotsiga, orädda och illavarslande. De ville starta bråk och de gav sig inte. Inte ens då polisen kom sprang de. Inte förrän precis lite försent. Och då hann de ändå med att slå till en helt oskyldig pojke i huvudet på sin flyktväg från platsen. Polisen hann ikapp och plockade in dem och radade upp dem. 5-6 killar i 10-14-årsåldern. Någon kom undan. De var inte ett dugg skakade. De gladde sig åt kaoset de skapade. Det här är barn som är så otroligt långt från att uppleva en lycklig barndom att man kan gråta.

Ja… Vad ska man säga? Vad ska man göra?

Mitt i vårrusningen och fotbollsglädjen kändes plötsligt en isande kall förnimmelse av något annat. Något betydligt mycket mindre trevligt men ändå lika fullt pågående.

Det finns mello och prinsessfödslar. Det finns snödroppar i den frusna jorden och hög och klar luft. Det finns kaffe på altan och segerrusiga ungdomar i match. …och de finns de som inte bryr sig om någonting av allt detta. De som inte alls deltar. De som står helt och hållet utanför gemenskapen och glädjen.

Det är inte utan att man önskar att alla barn fick födas lika välkomna, älskade och omhuldade som lilla Estelle. Eller att de fick åtnjuta åtminstone en skärva av hennes kungarike. Då kanske det inte skulle finnas så oroliga, rastlösa, sensationslystna, konfliktsökande oroshärdar till barn som de vi mötte.

Men vad vet jag.

Jag önskar alla barn, både de nyfödda och de som varit med ett tag, all lycka i världen – oavsett var de bor och vilka de är. Må ni bli lyckliga och må ni få styra över era liv med hjälp av kloka, ansvarstagande och kärleksfulla vuxna.

Givetvis önskar jag också alla nyblivna förädrar lycka och välgång. Inte bara nyblivna föräldrar förresten – jag önskar helt enkelt alla levande ting lycka och välgång – nu har jag inte missat någon va?

Ut i stormen med er – snart bryter solen igenom igen! Och ta med solbrillorna så ni inte blir bländade – det är bra att ha god såväl avsikt som uppsikt.

Godnatt.

 

 

 

 

Annonser
Taggad , , , , , , , , , , , ,

One thought on “Men allvarligt talat… de är ju bara barn!

  1. Katja skriver:

    Vackert, och som vanligt fängslande läsning 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: