Det händer grejer!

Jag var på fest i helgen. Vi hade en piffig liten firmafest nere i Frankrike med kollegorna från systerbolagen. 1.300 gäster. Från ca 24 bolag. Influgna från ca 20 länder… Det ni! Vi flögs in, forslades i bussar, utfordrades på restaurang kvällen innan, tömde baren på hotellet och hade det i stort sett alldeles rent vansinnigt roligt – och det redan innan själva festen ens hade börjat.

På festdagen bjöds vi in till ett bushus för vuxna där vi – alla 1.300 av oss – kunde prova på höghöjdsbanor, trapetser, dansplattor, circuscyklar, gå på lina, jonglera och en hel massa annat roligt i flera timmar innan själva middagen och festen började. Det var sanslöst roligt! Och jag slogs av hur värdfamiljen – ägarna till koncernen – lyckades blanda en värdig, varm och proffsig känsla med värsta partyröjet. Det är det inte alla som klarar av. De lyckades dessutom skapa en nästanpå familjär stämning i jättelokalen. Vi åt, vi drack, vi skrålade och skålade och hade alldeles rent vansinnigt roligt. Hela natten.

…igår klingade feststämningen av något, men trots eftertankens kranka blekhet hördes spridda, rossliga skratt och sjuka skämt om dråpliga incidenter mest hela dagen. Vi var en tapper skara som reste tillsammans och vi tillbringade många timmar på flygplatser. Först underbara favoriten CDG och sedan Frankfurt. Plan missades och timme lades till timme tills vi alldeles helt gav upp och tog en tysk öl och lät sorgerna försvinna. Vi ville inte låta Lufthansas oproffsiga upplägg kontaminera våra positiva minnen av festligheterna.

Förra veckan var jag på utvecklingssamtal med d.ä. Jag har sett fram emot det länge, jag är ju som bekant  inte så bekant med den där fin-skolan han går i. Men – om nu någon från Centrina råkar titta in – jag har en positiv inställning och eftersom jag är något av en föräldramötesjunkie så var jag i mitt esse. Ända tills sonens mentor sa (jag har inte riktigt vant mig vid de här orden de använder – mentor… det heter ju en.., ja, skit samma, jag förstår förstås vad det betyder);

– Vi såg en blogg – din – om d.ä:s löpning. Medan han sa det tittade han på mig och jag kände en vag oroskänsla sprida sig.

– Hmmhmm… jaha. Mmm. Jo. Bra. Men annars – är bambamaten bra här?, hasplade jag ur mig för att komma bort från ev. fler kommentarer om och kring min blogg. Det var ju ändå inte mig samtalet skulle kretsa kring….

Det som egentligen oroade mig var att jag skrev en möjligen något raljant blogg om just Centrina för några veckor sedan. Jag hade nog pms, migrän eller något annat (förlåt, förlåt, förlåååååt) den dagen för jag menade verkligen inte att låta sådär… ja, sådär som jag kanske eventuellt lät. Jag fick lite dåligt samvete och började oroa mig för att d.ä skulle råka illa ut, att hans lärare skulle mobba honom för att hans mamma är en rabiat motvallskärring som måste säga ”nej” när alla andra säger ”ja” och vice versa.

Som om mentorn kunnat läsa mina tankar försäkrade han mig att d.ä är mycket omtyckt och att både lärare och elever ser honom som en positiv tillgång och att de gillar honom supermycket. Tackolov! Phu! Jag fick avslöja för sonen efteråt att jag skrivet en blogg som kanske, om man är ondsint, skulle kunna tolkas som neggig mot hans skola och bad så mycket om ursäkt. D.ä tog det med ro. Tror inte ens att han bemödat sig att läsa den. Tycker väl att jag får stå för det jag säger och förutsätter att alla andra också kan skilja på hans och mina uttalanden.

Jag är ju en aning mer dramatiskt lagd och hade sömnbesvär i flera minuter innan jag somnade den kvällen. Tänk om jag skadat mitt barn? Jag måste börja kontrollera vad jag säger. Och framförallt vad jag skriver…

Kattapan åkte in på renovering. Inte i den utsträckning vetrinären ansåg att hon behövde, men alldeles tillräckligt för att bli frisk. I min föregående blogg berättade jag ju om hennes tillstånd. Det förvärrades dagen därpå och hon var helt svullen på hela höger framben när jag kom hem från jobbet dagen därpå. Jag fick åka in med henne akut till djursjukhuset. Voj, voj… Det såg inget vidare ut… Hon klämdes på och kändes på och gavs en spruta så hon däckade av. Sedan rakades hon runt såret och det var inte litet… Det hade bildats ett lock över såret och när det petades bort vällde (och nu överdriver jag för en gångs skulll inte) varet ut. Uuuuuurk! Sedan spolades och rengjordes och fixades och donades med henne en lång stund. Sedan ville de behålla kattan över natten för att häxa mer med henne dagen därpå. Men se det ville inte jag. Notan var redan uppe i 1.500 och jag kände lite lätt yrsel då priserna för övernattning och fortsatt behandling rapporterades.

– Nä, nä, jag tar hem henne, sa jag

– Då är det på ditt ansvar! sa veterinären strängt.

– Öhhh, ja, det utgår jag förstås ifrån… Vems annars?

Jag lovade att återkomma med henne dagen därpå för fortsatt behandling – operation. Men under natten skedde mirakel och kattapan repade sig betydligt. Hon haltade inte ens dagen därpå och jag fick pilla och klämma hur mycket som helst på hennes nu helt normaltjocka tass. Det blev ingen operation. Veterinären blev sur och förklarade återigen att det var minsann på mitt ansvar. Det höll jag återigen med om. Sedan skrev hon ut antibiotika och smärtstillande till kattapan men jag hämtade aldrig ut det. Hon sa dessutom att jag skulle hålla henne inne i fjorton dagar?! Herregud – den människan kan aldrig ha haft katt. I alla fall inte en så´n katt som jag har.

Kattapan är helt återställd och har sedan dagen efter sjukbesöket återfallit i sina gamla vanor att tillbringa 22 av dygnets timmar på utsidan i jakt på råttor, fladdermöss, fåglar och fan och hans mormor och är hon det allra minsta sjuk eller i smärta så är hon en skådis i världsklass.

D.y var och byggde legor i skogen med sin strövargrupp. De var superspännande – de byggde gömslen och sedan kom en hund från civilförsvaret och letade upp dem! En klok, fin och vältränad jycke med en skylt runt halsen där det stod: Stör mig inte, jag jobbar. Hon – hunden – är anställd för att hitta försvunna människor så övningen var väldigt nyttig för henne. För d.y var det en upplevelse i världsklass. Han älskar hundar, han älskar att bygga kojor, han älskar att vara i skogen och hans favorithobby är just strövandet med Friluftsfrämjandet.

Vi hade en bra helg, hela familjen, fast vi inte var på samma ställe större delen av tiden. Men vad jag längtade hem igår kväll! Det är kul att resa bort, men allra, allra bäst är att komma hem igen.

I morgon ska jag på West Side Story. Det blir nog också kul.

Godnatt.

Annonser
Taggad , , , , , , , , ,

2 thoughts on “Det händer grejer!

  1. carl-henry jonsson skriver:

    FICK LÄSA DE FÖRSTA RADERNA ETT PAR GGR. STOD DET VERKLIGEN KOLLEGORNA FRÅN SYSTEMBOLAGEN??? NEJ DET GJORDE DET INTE…MEN MAN KUNDE JU FÅ VISSA TANKAR ÅT DET HÅLLET NÄR MAN LÄSTE RESTEN. UTFORDRAS—TÖMDE BAREN—OSV.NÅJA, DET ÄR TYDLIGEN TILL GRODÄTARNAS RIKE MAN SKALL OM MAN SKALL PÅ BRAKFEST.KUL HADE NI TYDLIGEN IAF OCH DET VAR JU HUVUDSAKEN.HOPPAS HUVUDVERKEN GÅTT ÖVER!!//K HÄLSN. PA

    • puuux09 skriver:

      Kunde varit systembolaget. Om det hade varit där jag jobbade 🙂 Ja herregud – de vet hur man ställer till fest de där fransoserna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: