Ett genetisk krumsprång eller två

Brorsonen V, hans flickvän S, d.y, d.ä och jag var i Borås i lördags. Vi deltog i ”Kretsloppet”. Vi skulle alla springa 10 km var det tänkt, men så bangade jag och siktade in mig på 5 km istället.

V och S mötte upp vid Backaplan för d.y behövde nya löparskor. Och ett par löpartights. Särskilt löpartights var viktigt. V, S och d.ä gick till Paprika och käkade sallad medan lilleman och jag shoppade. Det tog väl tio minuter eller så… Jag är inte snabb på mycket, men i speed-shopping tror jag faktiskt att jag innehar någon sorts inofficiellt världsrekord. Ingen shoppar så snabbt som jag.

V och S hade inte ens hunnit halvvägs genom sina sallader när vi slöt upp inne på Paprika. Det var nog inte bara det att vi varit snabba, det var också det faktum att de var lite långsamma. Tydligen var det deras frukost ty kvällen innan hade tagit slut inte så många timmar tidigare…

Väl inne i bilen och bältade och på väg langade jag över alla papper till V och bad honom läsa in sig på startplatser, starttider, utlämning av nummer etc som en liten generalrepetition. All fakta utom just den om starttiden framgick väl på de förutskrivna arken. V trodde sig veta nästan säkert att 10-km-starten skulle gå kl. 13.30. När 5-an skulle starta insåg jag att jag inte visste alls. Hade inte riktigt kollat upp den detaljen.

Hmmm… Nåja, vi körde lite Håkan Hellström-allsång en stund eftersom V och S hade varit och sett honom kvällen innan och inte förrän gott och väl halvvägs började frågan om starttid att skava lite igen.

Klockan närmade sig 12.00 och det kändes i hela märgen att det nog faktiskt borde vara bra att veta exakt när starterna skulle äga rum. Ringde upp vännen W som också skulle köra ett familjerace i samma lopp. Faktiskt var det hon som fått oss att hoppa på. Jodå, hon hade koll på tiderna. Jodå, 10-km startar klockan 13.30 sa hon, och femman startar redan 12.30. Var är du förresten? undrade hon.

Jag såg ut genom alla rutor i bilen och konstaterade att jag var på en väg mellan en massa träd. Inte ett hus i sikte och inte heller någon skylt. Men, sa W, har du hämtat ut ditt startpaket? Nej. Nej, nu kan jag nog inte prata mer, sa jag och avslutade samtalet för jag blev så stressad. Hmm.. en halvtimma till min start och jag befinner mig någonstans. Ringde upp W igen: Var hämtar jag startpaketet? Är det svårt att hitta? W förklarade och jag tackade för mig och lovade att höra av mig lite längre fram. Förhoppningsvis i starten…

Vi anlände Borås kl. 12.14, jag släppte av mig själv i närheten av stortorget och beordrade V att parkera bilen och ta hand om d.y och d.ä tills mitt lopp var över. Möt mig vid målgången! Ta med mobilen! Sedan sprang jag till torget, vimsade runt i div. olika tält tills jag hamnade i startpaketsutlämningstältet. Där knödde jag mig före alla vilt viftande med mitt bevis och lätt hysteriskt ylande: Jag ska springa femman och jag måste ha mitt kit nu annars hinner jag inte var snälla och hjääääälp mig! Och de hjälpte mig. En person satte på chippet på min fot som jag slängde upp på bordet, en annan nålade fast min nummerlapp medans en tredje pekade ut riktningen mot starten. Underbara funktionärer i det loppet. Tack Boråsare!

Jag sprang som jag aldrig sprungit upp till starten, mötte där som vore det planerat W som omedelbart tog hand om min väska. Jag sprang in i startfållan och lufsade på. Slapp hela den där flåshurtiga Friskis-grejen som jag ändå inte är så förtjust i.

Det är fint i Borås. Jag fick se en hel del under min lilla tur, fina hus, en liten sjö, Nolhagaparken och innersta´n. Var i mål 32 minuter senare. Det var häpnadsväckande ojobbigt och jag nästan ångrade att jag inte skulle vara med i milen.

Inga söner, ingen brorson och ingen S i målområdet. Gick gata upp och gata ner, gick bort till mil-starten och tillbaka till målet igen. Ingen. Inget svar i mobilerna heller. Blev lite orolig. Tänkte tänk om barnen får panik och blir rädda bland alla dessa människor? Tänk om de inte alls vill springa längre? Tänk om V missar möjligheten till revansch på S för att mina söner får ett psykbryt? VAR ÄR DE?!

Hittade så W i startgrupp 4. Hon hade inte sett någon ur min flock. Jag letade mig vidare bakåt och fick tillstånd att gå in en målfålla och kolla och minsann – där stod de! Mina små sparvar längst till vänster, längst fram i sin startgrupp…

Inte ett dugg rädda, inte ett dugg oroliga och verkligen inte alls inne på något annat än att springa det här loppet.

Då kände jag mig lugn igen. Gick och letade upp en skön och solig plats vid 9-km-märket. Tänkte jag kunde hålla koll där. Ev. börja patrullera banan baklänges därifrån när de sista löparna börjat stappla in. Ca 40 minuter senare kom d.ä i full karriär! Men hallå, HEEEJJJA AAAAA!!! Ropade jag och fick nästan som ett hugg i bröstet. Åh… Och så kom d.y! HEEEEJJJA DIG LILLEMAN!!! Ropade jag. Jag tog en liten genväg och kunde se killarna igen då de sprang in mot upploppet. Mitt hjärta galopperade vilt och jag var alldeles matt. Eftersom jag varit så inne på att grabbarna – särskilt då d.y som inte sprungit något långlopp förut – skulle vara helt slut och knappt orka igenom så var jag alldeles överväldigad. Försökte springa med d.y den sista biten men han sprang ifrån mig. Han ropade bakåt: Går det bra mamma? med ett stänk av oro i rösten.

Bra och bra… jo, det gjorde väl. Men inte så fort. Spring du vännen, jag kommer upp till målområdet alldeles strax, ropade jag tillbaka och han skyndade lättat vidare.

Uppe i målet trillade de in allihop ungefär samtidigt. V på smått otroliga 43.23, S på 50, d.ä på 48 och lilleman på 50 han också.

Min tid på halva sträckan var 32 minuter. Inte ens om jag hållt samma fart hela vägen hade jag kommit i närheten av deras tider. Och glappet kommer att öka.

OM jag inte fortsätter med att springa hälften så långt som som dem, då kommer vi förmodligen så småningom att göra samma lopptid.

Jag fattar inte var dessa löpargener kommer ifrån. Tydligen finns de hos min sida av familjen också eftersom brorsans ungar kutar så. Ja brorsan med för den delen. Misstänker att maken mörkat någon löpargen också. Och den här sjuka tävlingsinstintkten som får dem att ta ut sig så de nästan kräks, den kommer garanterat inte från mig. Vad gäller träning följer jag slaviskt minsta motståndets lag: blir det jobbigt är det en signal från kroppen som betyder ”Lägg av”. Och då lägger jag av. Det är ju så jobbigt när det är jobbigt.

Här ser ni nybildade idrottsföreningen ”Dirhuvud” Det är en förening för löpare. Och för ryttare av islandshästar. På bilden är det löparfraktion som är med.

Nu fortsätter jag min paus i löpningen.

Får se om det blir något annat i stället. Promenader ligger nära till hands.

Godnatt.

Annonser
Taggad , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: