Zut alors!

– Neeeeeeej! Vad i helvete!? Det är inte – cést pas possible – MÖÖÖÖJLIGT att det är punka igen. …ska fan aldrig köra fransk skitbil igen…. merde… citrofuckingshitëng… mumlade och väste jag om vartannat när jag upptäckte årets tredje (3) punka häromdagen.

Sekunderna innan hade jag varit så sprudlande glad då jag skuttade nerför trapporna mot utgången på jobbet bara ett par minuter efter 16.00. Vi, min bilåkarpolare och jag, skulle hinna ut på leden innan påfarten korkade igen för en gångs skull! På eftermiddagarna korkar vägarna ut från vårt industriområde igen och man kommer varken fram eller atter och det är inte särskilt kul. Men jämfört med att få punka så verkar faktiskt bilköande om inte direkt skrattretande så åtminstone en aning mindre irriterande.

Min händige medpassagerare satte raskt på reservhjulet medan jag stod och svor och gnisslade tänder och några minuter senare kunde vi ansluta den alltmer trögflytande bilkön ut mot leden. Som vanligt…

Dagen därpå, då jag fortfarande inte riktigt gnällt klart över punkan for jag till däcksverkstaden. Medan snubben där höll på med mitt räddningslöst förlorade hjul (nästan nytt!) frågade jag: Vad är det här? Är det någon som är ute efter mig eller?! Däcksnubben tittade upp på mig, vände blicken mot däcket igen och sade, samtidigt som han pekade: Neej, nej. I så fall hade inte hålet varit här i slitbanan, då hade det suttit här någonstans, sa han och gjorde en svepande rörelse längs sidan på däcket.

Nähä. Tja, jag antar att det är positivt på något sätt.

Sedan tänkte jag att jag måste sett väldigt bister ut, för min fråga var ämnad som ett skämt. Men det förstås, står man med vilt uppspärrade ögon och fradga i mungipan och talar mellan hårt sammanbitna käkar så verkar man väl inte så skojfrisk precis.

Vill ni köpa en Citroëng förresten? En C4:a? Den är rätt söt och trevlig att köra. Att det blir punka på den stup i kvarten är inget vi behöver orda mer om, det blir så irriterad stämning då. Maken säger att det omöjligt kan ha att göra med att det är fransk skitbil utan att det är något annat. Jag anar att han tänker att det är något fel på chauffören, men det törs han förstås inte säga. Tur det, för jag tror inte att jag skulle ta ett sådant påstående på något särskilt bra sätt. Det skulle kunna leda till komplikationer i hushållet.

Vi ska återvinna personal på firman. Vi har gjort det förr, en säljare togs i bruk igen efter flera års bortvaro och det gick finfint. Nu är det på min avdelning det ska återvinnas. Det är bara knappt ett år sedan kollegan slutade för att söka sig till de mer attraktiva områdena inne i city. Vi som blev kvar har längtansfullt tänkt på vilket lyft det måste varit att komma bort från industriområdet och de sunkiga lunchrestaurangerna som omger oss. För att inte tala om bilköerna ut ur detta område… Men – gräset var tydligen inte grönare på andra sidan! Den förlorade sonen återvänder och allt blir som förr. Fast på ett annat sätt…

Det senaste året har varit lite omvälvande med omstruktureringar, omorganiseringar, omplaceringar, outsourcande och nyrekryteringar och nytt tänk och det ena med sjunde och det har varit lite tokigt ibland. Och lite rörigt faktiskt. Men uppiggande.

Nu har dansen tagit slut och dammet lägger sig igen och konstigt nog så känns det lite som om vi går tillbaka till samma stolar vi satt på innan den senaste kavaljer´n bjöd upp, och vi fortsätter samtalet mitt i den mening vi var när vi gick ut på golvet förra året. Vi har lärt oss några nya, fräcka danssteg, hört exotiska rytmer och jobbat oss svettiga för att lära de nya greppen. Nu tycker jag mig höra valstakterna igen och lite kan man väl känna att så jädra dåligt var det kanske inte. Kanske att vi vågar oss på att poppa upp valsen lite ändå.

I morgon ska jag till moderbolaget. Vi hade en hemläxa som jag helt förträngt tills jag såg mailet idag – vi ska tala om titeln på vår biografi. Jag vet inte… jag skulle gärna återvinna där också för jag tycker att t.ex Kjell-Olof Feldt har en bra titel: Alla dessa dagar… (som kom och gick, inte visste jag att det var livet) på sin bok. Men det har han ju snott och det blir väl lite väl tjatigt om jag också kör med den? Å andra sidan är det nog bara jag som vet vem Kjell-O Feldt är i det där gänget….

Kanske ska den heta: Ömsom glädje ömsom citrofuckingën… Fast mina franska kollegor kanske känner sig lite förolämpade då.

Nu ska jag packa. Taxin hämtar upp 05.30 i morgon bitti. Ungarna är inte i säng ännu, det verkar ha uppstått någon sorts hyperförvåning över någon läxa som visst inte är gjord som borde vart det och jag tycker mig skönja högst indignerade tonfall. Det är tydligen inte någons fel att den där läxan inte är gjord. I alla fall finns det ingen här som bär ansvaret.

Jag tror att det är citroënens fel. Det tror sönerna också.

Godnatt.

Annonser
Taggad , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: