Facebook-ångest

Nu har det hänt! Jag har fått aaaangst! Eller någon sorts personlighetsstörning. Eller nå´t… Eller Not rent utav. Fast jo, nå´t är det. Det är inte det att jag är trött på facebook. Det verkar inte kunna hända mig. Men lite av den här senaste tidens skriverier om allas glada tillrop i statusarna ”Oh vad jag är lyckad och dricker finvin nu!” ”Oh vad mina ungar är bäst i världen hela tiden!” ”Oh vilken superTV-familj jag lever i i IRL…” o.s.v. gjorde mig lite… Beklämd.

Lite ledsen.

Lite skitig…

Jag skriver hyperstatusar om en hyperverklighet som kanske inte är helt sådär hyper-hyper hela tiden alla dagarna hela dagarna. …men å andra sidan skriver jag inte över huvud taget när allt är skit. För överdriva är en sak. Att ljuga något helt annat. Jag tycker att överdrifter är roliga och använder mig av dem. Ofta.

Började  granska mina egna statusar lite mer kritiskt. Och det kändes besvärande. Jag låter som någon jag inte känner… I en status kan det till exempel stå: ”Sprang 10 km! Det var jobbigt! :-)”

Jamen herre Gud… Det är naturligtvis sant – när jag skriver att jag sprungit 10 km så har jag det. Och att det var jobbigt behöver man ju knappast betvivla, men det är något med tonläget. ”Tonaliteten” som en f.d medarbetare skulle sagt. Det är en läskig, krypande lite lätt obehaglig redigpelle-ton i de där statusarna. Som om jag inte riktigt kan stå för att jag plågat mig runt och ogillat det seriöst hela tiden. Jag måste liksom låtsas att jag bara ogillar det på låtsas. …och dessa förbannade smiley-gubbar! Jag kommer att slå mig själv på käften om jag gör en till. Hårt som faan dessutom!

Däremot tycker jag faktiskt att det är roligt att redovisa min nakenvikt. För jag tycker att det är komiskt att det finns folk som ljuger om sin vikt. Som om de skulle bli smalare av att säga att de väger 65 kg när de i verkligheten väger 73. Det är inte det att jag tycker att övervikt är komiskt – men själva grejen… Jag har köpt för små skor för att jag har stora fötter. För att jag uppenbarligen trodde att mina stora fötter skulle se mindre ut i för små skor.  Jag har också stått med lätt böjda knän och ryggraden formad som ett frågetecken i den fasta övertygelsen att jag då ser  liten och nätt ut. Och om mina fötter ser små ut och jag samtidigt ser minst 20 cm kortare ut då gillar folk mig …

…visst är det sorgligt?

…och visst är det väl det jag fortfarande håller på med. Jag skriver käcka små meningar om mina löppass och mina glas med rosé på balkongen i akt och mening att framstå som något jag inte riktigt är – en kort, kärnfull, superenergisk människa med väldigt små fötter…. …och en i det närmaste osläcklig törst.

Nu känner jag hur min aaangst börjar lätta. Det hjälper att bikta sig. Kanske är jag smygkatolik innerst inne? Man kan aldrig så noga veta. Jag har hört att de mest osannolika folk och fän blir religiösa i livets slutskede. Men där är jag förhoppningsvis inte än.

Som botgöring för min redigpelle-ton ska jag rena mig med riktiga, äkta, superrealistiska, vardagsgrå, navelskådande statusar 14 gånger på 14 dagar.

Sedan får det vara bra.

Man vill ju inte verka alldeles för pretentiös. Om man nu kan verka vara något som man inte ens kan stava till…

Godkväll.

 

Annonser
Taggad , , , , , , ,

2 thoughts on “Facebook-ångest

  1. Cattis skriver:

    Bra talat Puck!
    Jag håller med dig, ibland blir de där statusarna så himla rediga. Jag är som du och försöker att inte skriva griniga och negativa saker… och då blir det ju lätt de glada och ibland duktiga orden som blir kvar. Fast ibland skriver jag att jag har migrän och att det är tufft att vara tonårsmamma, men då måste jag genast straffa mig själv genom att bara skriva positiva lyckliga saker i flera dagar. När allt är riktigt skit och jag hatar världen, då är jag tyst på facebook. Det behöver ingen veta, tycker jag.

    Kram på dig, duktiga, lyckliga, rosédrickande kvinna – och så en smiliey 🙂

    • Katja skriver:

      Tänk på mig då ^^
      Jag som aldig kan skrika ut hur bra livet är och hur madly in love jag är pga av det dåliga samvetet att jag inte ”får” må alltför bra då jag lämnat barnen bakom mig…….
      Alla dessa halvsanningar där folk får läsa mellan raderna :/

      Ändå skulle jag aldrig vilja vara utan min Fb o vännerna därigenom.

      Tycker det är enormt underhållande och synnerligen trevligt och upplyftande att följa Dig i statusar o blogglänkar du delar med dig av.

      Sluta inte med dem!

      Kramis!

      (ps, när blir det norrlandsresa av då?)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: