Rätt in i väggen…

Våren är en härlig, intensiv period.

På firman har vi för första gången tagit beslutet att gå in och sponsra en tv-serie. Det är otroligt spännande!

Ni har kanske läst om serien i Expressen eller Resumé? Det är en spin-off och re-make i ett. Rollistan är imponerande och efter att ha råkat tjuvläsa ett manuskript som låg lite slarvigt framlagt då jag var på inspelningsplatsen härom veckan så har jag skyhöga förväntningar.

Dessvärre kan jag inte berätta mer… Belagd med tystnadsplikt. Sssscccchhhhh….

Jag ska upp till inspelningsplatsen igen om ett par veckor. Ska skriva ett back-stage-reportage för vår kundtidning Workplace http://bit.ly/eP0Mhu Det ska bli jättekul att komma dit igen när allt är igång. Jag ska snacka med scenograferna, kostymörerna, personen med klappan och överhuvudtaget alla som är inblandade i produktionen utan att egentligen förekomma i bild. Det bästa av allt med det jobbet är att jag får göra det ett helt halvår innan det ska gå i tryck! Vilken fantastisk framförhållning. Så mycket tid har jag aldrig någonsin haft på mig att göra något alls.

Det kanske kommer att hämma mig….

Och på tal om hämningar så kommer jag osökt att tänka på mina förberedelser inför varvet. Det där 21 km långa asfaltsvarvet som jag betalat för att löpa den 21 maj. Av egen fri vilja och utan någon som helst personlig vinning. Inte ens för en god sak. Jag ska helt enkelt bara göra det för att.

Mitt fina upplägg sprack någon gång i november. I slutet av januari låg jag fortfarande ungefär en månad efter planen. Nakenvikten uppför sig inte alls som den ska och det är irriterande. Inte för att jag har gjort något alls för att påverka den, men det är ju en principsak – jag vill inte banta bara för att gå ner i vikt. Men jag överväger drastiska åtgärder.

Igår tänkte jag att det vore lämpligt att prova på att springa 18 km. Jag hade ju sprungit en mil vid åtminstone tre tillfällen redan då, så det var definitivt dags att öka. Så har hela den här stressade uppbyggnadsfasen varit – lite för korta intervaller och alltför drastiska hopp. Så det här var helt i linje med mitt beteende.

Något vätskebälte hade jag inte. Det borde jag ha sade kollegan N. Men nu hade jag inte det. Dessutom hade jag inet sagt helt säkert att jag skulle springa 18 km igår, bara att jag kanske skulle göra det. Och kanske skulle jag helt enkelt inte göra det. Det  var också en möjlighet.

Efter att ha fastnat i bilköer på väg upp till Skatås hann jag surna till såpass att jag nästan bestämt mig för att det definitivt inte var läge för några 18 km.

Köpte en flaska vatten ifallatt och lufsade iväg. Vid 1,5 km gick det fortfarande förfärligt dåligt. Andningen kom stötvis, steget var orytmiskt och skulderpartiet molvärkte av onsdagens kombinerade zumba-löppass och nej, det kändes helt enkelt inget vidare.

Vid 3 km tog jag beslutet att en mil var mer än nog.

Vid 6 km sitter portalen med texten ”Här börjar 18-km-stigen” och helt utan förmåga att styra om mina steg for min kropp in där! Rätt uppför en smal, slingrig stig på en rotbevuxen, halkig klipphäll!

”Men vad i helvete!!!” skrek min hjärna ner till mina fötter. Vad håller ni på med?

Fötterna förklarade för hjärnan att om jag inte sprang 18 km idag så skulle jag nog inte alls göra det. Och det är bra att prova på om kroppen pallar 18 km innan den ger sig på 21 – eller hur? …eller hur…

Hjärnan, fötterna och resten av kroppen fick sedan fokusera järnet på att samarbeta för den där stigen är väldigt slingrig och snårig och allmänt asjobbig att ta sig fram på. Särskilt löpandes. Men… ett välbefinnande infann sig. Det var lite roligt att tjipptjopp-hoppa fram bland stock och sten.

Förmodligen är jag den enda människan i världen som tycker att tjipptjopp-hoppande är kul, för jag mötte inte en enda människa på den där stigen.

8 km senare hakade jag på mil-slingan igen. Fullt med folk. Och vad de sprang… Där och då började mina krafter att tryta ordentligt. De sista tre kilometrarna mer stapplade än sprang jag. Stretchingen efteråt var patetisk.

I bilen såg jag dock att jag inte var blålila i ansiktet och det tolkade jag som positivt. Däremot var mina händer väldigt svullna, fingrarna vita och bortdomnade och delvis utan känsel. Jag var kall om rumpan också.

Hemma hade maken dukat upp med räkor, vitt vin, barkis, majonäs, citronklyftor och annat smått och gott. Det såg ljuvligt ut.

Jag tittade på det i flera minuter innan jag kände tårarna trilla ner för mina kinder och jag stapplade in i duschen och sedan rätt i sängen. Min kropp loggade ut och försattes i koma-läge.

I dag vaknade jag som en ny människa. Nåja, en nygammal i alla fall. Sönerna försvann åt varsitt håll – den ena till Danmark och den andra till Rörö och maken for på återträff med gamla klasskompisar.

Själv har jag härjat som aldrig förr i trädgården.

Avslutade dagen med ett vackert dukat bord med räkor, vitt vin, rostad barkis och en bukett fräscht doftande kvistar från trädgården.

Det är en skön tid.

Trots alla mina galna projekt. Eller kanske tack vare.

Annonser

One thought on “Rätt in i väggen…

  1. ch skriver:

    Gratulerar till din litterära verksamhet. Det låter väldigt spännande. Betr. dina aktiviteter på det fysiska planet:har du råkat in i en försenad (litegrann) 40-årskris eller vad är det frågan om???Jag blir alldeles genomsvett av att bara läsa om det. Ta´t lugnt och spara krafterna till själva loppet.//kram pa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: