Radiointervju om mina varvsplaner!

Idag var dagen kommen då jag skulle löpa en mil hade jag bestämt. Jag tror jag bestämde det när jag insåg att jag räknat fel på några dagar och hela mitt upplägg (som revideras och ändras dagligen) gick åt skogen – Varvet går ju den 21:e, inte den 27:e som jag inbillat mig. Något mischmash med datumet för Midnattsloppet tror jag…

I alla fall; 1 mil på schemat. Idag var dessutom 5 gången i obruten takt och därmed nästsista löpet innan Nirvana. Enl. Ålefiskarn´s 6-teori. Klara man 6 gånger i följd så är det klart! Då är man igång och alla motgångar som bortblåsta. Jag ber till vår herre att han har rätt – Ålefiskar´n alltså. I så fall har jag bara en endaste plågsam runda kvar innan jag kommer att känna ett behov av att springa, må dåligt av att avstå (yeah, right…) och den mytomspunna ”andra andningen” kommer att infinna sig. Shit vad jag längtar! Det bör infalla på lördagspasset.

Jag gick ut lite löst i starten idag. Det kändes lite stelt i benen. I låren, höfterna, svanket och övre delen av ryggen också. Nacken kändes inget vidare heller. …huvudvärken från tidigare på dagen hade dock släppt. Min plan var att springa till 4-km-märket, vända där och springa tillbaka till 3-km-märket och vända där och slutföra 8:an. En mil alltså. Anledningen till att vändningen skulle ske vid 4-an var att 3-an är första märket så det går inte att vända tidigare. Om man inte har gps vilket jag inte har. Jag har ett tidtagarur som är väldigt käckt, men det mäter inte någonting.

Efter ungefär en km (det är 7 min. på mitt ur) var jag uttråkad. Och fortfarande lite stel. Men mest uttråkad. Då började jag fundera på vad jag skulle svarat om någon fick för sig att intervjua mig angående mitt löpande. Jag får ofta för mig att folk vill fråga mig om det eftersom jag rimligtvis är det absolut sämsta löparen i världshistorien. Osökt kom jag att tänka på killen i ”The committments” som roade sig med att låtsas-intervjua sig själv i badet. Han hade duschmössa på, duschen som mikrofon och en speciell radioreporter som han tänkte sig ställde frågorna ”Well, this band is a huge success xx, how did it all start?” brukade fantasireportern ofta fråga honom.

the-commitments-1991-robert-arkins-pic-7.jpg

Min hittepåreporter blev Annika Lantz. Oh, så glad jag blev att hon ville intervjua mig, hon är ju något av en idol! Men när hon frågade mig varför jag sprang och jag svarade att det nog berodde på ett starkt självhat så insåg jag att jag lät som en dålig kopia av henne. Det blev lite genant…. För att släta över det började jag fråga henne om saker istället – hur det gått med yogan och sådär. Till sist fick vi lägga ner intervjun för vi kom just inte längre.

lanz.jpg

Ungefär här hade jag kommit fram till 3-km-märket och såg att det satt vid foten av en jobbig uppförsbacke! Och den skulle jag uppför och sedan tillbaka och uppför igen? Är jag helt go i huvudet eller? Jag försökte omförhandla dealen med mig själv och föreslog att jag skulle springa till 5-km-märket och sedan vända tillbaka helt. Det gick jag dock icke med på – att ändra planen bara för att det helt plötsligt såg lite jobbigt ut är ju samma sak som att fuska. Detta höll jag inte med om, men mitt förändringsobenägna jag vann.

För att slippa prata med mig själv mer – jag blev faktiskt lite stött – så fixade jag fram en ny radiointervju. Denna gången var det Morgan i Christer i P3 som ställde frågorna. Inte någon man tramsar till det med utan försöker att svara redigt. Han cyklade bredvid mig bestämde jag, för det verkade så ansträngt att ha honom joggandes vid min sida. Säkert är han mycket snabbare än mig (förstås… alla är ju det) så jag kände att jag skulle komma ur min rytm om han lufsat där. Cykel alltså. Det gick bra.

morgan.jpg

”Det syns ju tydligt på dig att du hatar det här” sa Morgan. ”Varför håller du på?” ”Jadu, Morgan… det är nog en sorts livskris” började jag. ”Jag har lite åldersångest eftersom jag fick mina barn såpass relativt sent i livet förstår du”. ”Mina söner är 10 och 12 i år och själv är jag snart 50, och jag har fullt sjå med att hålla jämn takt med dem. Jag vill kunna hänga med i skidbackarna några år till, jag vill orka kånka runt med ryggsäck ute i vida världen med dem några gånger till i livet, jag vill ställa upp i stafetter, orka vara aktiv i deras idrottsföreningar och sån´t”.

”…och att springa omkring här, och plåga ihjäl dig på Göteborgs asfalt kommer att ge dig det?” ”Ja. Jag tror verkligen att jag köper mig ”kvalitetstid”. Jag vet att jag inte kan hejda åldrandet, och det är heller inte så intressant – folk lever ju för alltid nuförtiden – men att ha god hälsa, starka muskler och bra kondition tror jag på fullt allvar att kommer att ge mig några extra år med full kraft”. ”Men hur är det med kvalitetstiden nu då?” ”?” ”Jamen, vafaaan…. ja, det är ju skit förstås….”

Då tröttnade jag på Morgon också. Jag närmade mig 7-km-märket (vilket i min verklighet var 9 eftersom jag gjort min lilla extra lov vid 3:an 4:an. Den sjuka uppförsbacken 2 gånger!) och kände mig nöjd med att passet nästan på var över. Och min tid var också bra! Jag mindes där och då att jag (och d.ä.) sprang midnattsloppet i fjol på 1.09 så då ville jag plötsligt klara min mil lite snabbare än det. Bara för att liksom.

Min målgång klockades till 1.06.54. TVÅ minuter bättre än den senaste milen jag sprang!

Det blir bättre.

Kanske har han rätt Ålefiskar´n, kanske, kanske kommer allt att vända nu…

Advertisements

One thought on “Radiointervju om mina varvsplaner!

  1. virre skriver:

    gött öka öka öka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: