Jag lurar mig (inte…)

Det går trögt. Nåt så rent förbannat. Det är förstås löpningen som inte riktigt funkar. Däremot håller jag på att bli världsmästare i självbedrägeri och verklighetstrogna hemmasnickrade sanningar…

Till exempel så sprang jag bara en (av planerade allra minst två) 8:a förra veckan. Sedan sprang jag ingen mer för jag skulle ju till fjällen.

Jaha…. och? tänkte jag för mig själv i stunder av dysterhet – jag skulle ju inte precis springa i fjällen. Nej, argumenterade ljugar-jag uppkäftigt, men jag ska skida! Det är faktiskt jätte-jätte-jätte-superbra träning för benen att åka skidor och det kommer att vara preciiiis lika bra som att springa. Förmodligen bättre!

…eller hur, muttrade dysterjag till ljugarjag.

Och på den vägen har det varit.

Stöten 2011 046.jpg

Här är hela det glada skidargänget från Stöten. Må ingen skugga falla över dem för min uteblivna löpträning. Tvärtom, de var så himla käcka och glada hela helgen att jag helt glömde bort att deppa ihop för min uteblivna varvsuppvarvning. Och hade jag inte varit i fjällen med dem hade jag ändå inte sprungit… Säkert hade jag fabricerat ihop någon fånig sanning om att det är direkt olämpligt att träna den tredje helgen i mars. Och så jädra dum i huvudet som jag är när det gäller just löpträning så hade jag säkert gått på det…

Nog om detta.

The kattkits växer så det knakar och det ser ut som om de allihopa blir långhåriga. Jag som så gärna ville ha en långhårig katt när vi skaffade Nelson… Typiskt mig att inte kunna vänta. Fast då hade jag ju inte fått Nelson förstås och hon är faktiskt en alldeles ovanligt trevlig liten katt. En av ungarna är tingad och har nu förärats namnet Alice. Det är broderns svärföräldrar som ska adoptera henne. Det känns fint att kunna kalla åtminstone en av kitsen vid namn. Jag är livrädd för att börja kalla de andra något för då på något sätt skapar man en tightare relation till dem och överlämnandet till nya ägare blir så mycket mer traumatiskt.

Nästa vecka kommer de att lämna sin sovlåda (enl. google) för att utforska större ytor. Det verkar osannolikt när man ser dem idag, men står det så på google så är det möjligtvis sant. Sedan misstänker jag att jag kommer att bli galen på dem hundra gånger om dagen och jag kommer säkerligen att svära ve och förbannelse när jag ska försöka få dessa fem små ulltussar att begagna sig av kattoan… Nåja. Det blir då.

Det är fredag idag och det är underbart! En av mina brorsöner tävlar i att ligga och hålla andan i en bassäng i kväll. Jag funderar seriöst på om jag inte borde pallra mig in till Valhalla för att heja på! Han kanske inte kommer att höra mig, men om han tittar upp kanske han kan känna igen mig genom vattenytan. Nog behöver man hejas på lite grand när man ska tävla i något så udda – eller vad tror ni? Själva tävlingen pågår bara i tio minuter. Det låter kort, men å andra sidan – det är nog inte så många som klarar ens den tiden. Jag får bestämma mig snart om jag ska dit. Det börjar 20.20. Det känns lite som i gamla dagar när barnen tävlingssimmade för S02. Vi kunde åka ner till en tävling i Varberg, se barnet tävla i t.ex 25 m crawl – typ 1,30 minuter, sedan vänta i 3-4 timmar innan nästa 25-meters-tävling i bröst/rygg/stafett/fjäril o.s.v. Sönerna var tack och lov väldigt tävlingsmotiverade och brukade ställa upp i alla grenar vilket gjorde väntan i svettig, fuktig, klorluktande simhall lite mer uthärdlig. Action varannan timme bra dagar. I ungefär 1.30 minut….

Det var då. Nu är det fotboll och handboll för hela slanten. För dem båda. Snart kommer jag kanske att fatta handboll, men det är marigt. Hur får man stoppa en motspelare egentligen? Hålla runt honom jättehårt eller bara lite löst? Hålla runt men inte snudda (jättelätt…) Nej, jag fattar faktiskt inte alls. Jag tycker det är väldigt mycket blåsande i den där pipan och nu vart det bortdömt och nu vart det frikast och hej och hå. Men det är ganska kul och väldigt trevliga föräldrar.

Nu ska jag äta något medan jag funderar klart på det här med hålla-andan-tävlingen. Ska jag eller ska jag inte. När får jag någonsin chansen igen?

Ha en skön helg mina vänner. Det ska jag ha. I går sprang jag (nä, det gjorde jag faktiskt inte, jag lufsade) och på söndag blir det 8-an. Kanske, kanske, kanske att mitt nya liv börjar nu.

Ha, ha, haaaaa 🙂

 

 

Annonser

2 thoughts on “Jag lurar mig (inte…)

  1. Ingeborg skriver:

    Du ska inte oroa dig för löpningen. Loppet kommer att gå jättebra!Min bror och hans son är också med i fridykarna. Tydligen, om jag minns rätt, hade sonen klarat 4 minuter under vattnet. Det hade varit kul att se tävlingarna även om jag håller med om att det inte riktigt är någon publiksport. Ha en skön helg!!Ingeborg

  2. Pux skriver:

    Är det brodern Nisse vi talar om? Såg honom inte…. Men, jag ska lägga ut bilder från Victors undervattenstävling. Det var faktiskt riktigt spännande på ett lite gastkramande halvläskigt sätt. 4.27 tog han och det var han mycket nöjd med. Referat i morgon. Ha en skön helg ni med, kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: