Ett kvicksilver

Det går ju inte att fota det här lilla livet!  Just nu kanske det skulle gå för nu ligger hon inkurad i på min mage i morgonrocken. Och då når jag ju inte kameran för jag vill inte flytta mig. Hon sover ju så gott. Spinner som vore hon ett lejon. Hennes lilla söta ansikte är vänt upp mot mig och den kolsvarta nosen glänser matt.

Hon är förstås alldeles hopplös på många sätt. Totalt oförmögen att sysselsätta sig själv några längre stunder utan skriker uppmanande efter familjens tvåbenta så snart hon har tråkigt. Än så länge slåss vi om att rusa till hennes undsättning. Vi drar runt en fin tofs som svärmor hade med sig, eller rullar den lilla skummgummifotbollen över golvet så hon får jaga den. En riktig fotbollstalang, det är hon. Det säger jag inte bara för att jag är hennes matte. ..hon är verkligen ovanligt begåvad. Och ovanligt söt. Fantastiskt intelligent också. Allt detta och dessutom supertrevlig.

Enda abret är väl att hon inte riktigt fattat den här lådgrejen…

.. och att hon klättrar i allt som hänger ner på någorlunda hopphöjd. Stora öglor har gått på makens frottemorgonrock och min fleecevariant har fått flera kala fläckar. …och då har hon bara varit här i två dagar.

Bamse, gammalkattan, har också börjat vänja sig vid den lilla. Hon är inte störtförtjust, men hon fräser inte längre. Och hon låter henne komma fram och pussas lite.

Nu kröp hon upp på axeln. Lejonspinnet låter som en fullödig orkan när hon ligger så nära örat. Är det här en norsk skogskatt-grej möjligen? Min förra skogis – Vigdis – ville alltid så högt upp som möjligt. Hängde ofta på min axel både när jag satt och gick omkring. Eller kanske gillar de flesta katter det här? Bamse har aldrig varit någon axelkatt.

Här är i alla fall en liten bild. Inte så värst bra, men ni får en aning i alla fall.

Jag fortsätter försöka. Det är lite ombyte att fota kvicksilverkatt mot att fota fotbollslag. Jag tyckte smålirarna var svåra att få ordning på så sent som förra veckan. Nu skall jag fota dem i morgon igen och jag tror faktiskt att jag har ändrat uppfattning. Att fota nio-åringar är rena semestern jämfört med att försöka få det här lilla odjuret att posera. …kanske.

PA092001.JPG

PA102033.JPG

Jamen.. ni fattar ju. Hur söt som helst. Hela tiden.

Nu skall jag försöka göra något vettigt.

Godnatt.

Annonser

One thought on “Ett kvicksilver

  1. Rutans jänta skriver:

    Underbar ! Jo – skogisar är högt och lågt. Oftast samtidigt !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: