Det är mest synd om sjuklingen, men lite om mig också…

När jag kom hem från den lilla shoppingturen igår var alla lampor i huset tända, stereon stod på för fullt, datorn var igång och det låg en halvskriven annons till blocket på desktopen.

Huset verkade väldigt lämnat i all hast.

Jag hade varit ute utan min mobiltelefon. Jag anser mig inte behöva den på mig för jämnan. Definitivt inte när maken är i huset.

Med en känsla av olust ringde jag på makens mobil. Den var avstängd. En evihet senare – eller ca en halvtimme, om vi skall hålla oss till verklighen – ringde maken. Han och d.y var på väg upp till Östra efter att ha varit en sväng på läkarhuset vid Backaplan.

D.y hade skurit upp sitt lillfinger rätt illa. Blodet hade forsat och  både sonen och hans kamrat var lite chockade. På läkarhuset ville de att Östra skulle titta på det för det var lite djupt och fult och jobbigt. Den stackars pojken var blek och tyst. Maken däremot kvittrade på. Själv kände jag kräkreflexerna gå som svallvågor genom kroppen och knäna var med ens ostadiga.

På frågon om hur olyckan gått till lät det lite luddigt och oklart. Men det verkade rätt ointressant just då. Det viktiga var att han inte slitit av några senor eller vad man nu kan slita sönder i ett lillfinger. Och det visste de inte just då.

Ytterligare ett par timmar senare ringde maken. De var på väg hem. Fingret hade blivit röntgat, fått nageln bortdragen och sytt med fyra stygn och hela handen – utom pekfingret och tummen – var inpackat i ett tjockt, gipsliknande bandage.

De skulle stanna vid pizzerian och hämta upp en kebabpizza för det ville sonen ha, och vad helst han ville ha fick han just då.

Jag mådde fortfarande förfärligt illa när han kom hem och jag började nästan gråta då jag såg hans lilla ansikte och den inpackade handen och blocet på tröjan. Mitt lilla, lilla barn!

Efter en stund började jag min vana trogen att förhöra honom om vad de hade gjort han och kompisen. Det klarnade inte… Det verkade som en av dem hade varit uppe på taket på gympasalen där de naturligtvis inte får lov att vara, och att sonen inte alls hade råkat cykla omkull, utan snarare sprungit och ramlat mot ”en sån där skräpsamlare” på stuprännan. ”Det var en jättevass kant där”. Umhmm… Bäst att jag ringer lärarna i morgon och berättar om den där vassa kanten. Det är ju inte bra om barn kan skada sig så illa… funderade jag högt. Men nej, det tyckte sonen var onödigt. Det var nästan omöjligt att råka ut för en sådan olycka som han hade gjort. Han hade haft extrem otur bara. Inget att prata om. I alla fall inte med några fröknar!

Umhmm. Maken och jag växlade några ögonkast och lät det bero.

Strax innan sonen somnade förklarade jag för honom att ingen skulle bli arg på honom om det var så att han hade råkat göra något som han inte får. Om det var så olyckan hade gått till, så förstod han säkert nu varför det var förbjudet?

Mmm. Men han hade inte gjort något han inte fick. Aldrig någonsin faktiskt…

Det var väl ungefär där och då jag insåg att han mörkade något.

Men jag kysste hans bleka panna, packade in honom i täcket och önskade honom en god natt.

Morgonen gick jag in till honom tidigt för vi skulle iväg på utflykt. Jag ville se om han verkligen ville, och om han orkade. Han var vaken då jag gläntade på dörren. Han vände sina stora, otroligt vackra, blå ögon mot mig och sa: Mamma, jag ramlade inte igår. Jag höll på att klättra upp på taket och tappade taget och fastnade i stupröret med fingret.

Okej, sa jag och strök undan luggen från pannan på honom. Hur mår du?

Han var okej. Framförallt för att han fått ur sig sin hemska hemlighet.

Vi åkte iväg på utflykten och det gick bra. Nu är vi överens om att vi skall meddela lärarna på skolan hur olyckan gick till, så att de kan varna de andra barnen som förmodligen också är uppe på taket med jämna mellanrum. Det kan gå illa.

Jag är glad att hand inte är värre tilltygad än vad den är och jag är väldigt glad att bandaget inte får röras av någon utom vårdpersonalen. Paketet skall sitta kvar en vecka och sedan åker vi upp med honom till Östra igen.

Jag får fortfarande svimningskänslor och kräkreflexer då jag ser på hans hand.

Jag hade nog inte klarat av att se den utan bandaget. Inte ännu på ett par dagar i alla fall.

Helgen är över och det har trots allt varit bra. Eftersom jag var tvungen att följa med sonen på utflykten idag så har jag fått se Börsås grotta och det var intressant. Den är så smal och trång att man helst skall smörjas med vaselin för att kunna ta sig igenom den. Där ålade jag mig efter sonen för att vara beredd att slita ut honom om det blev för jobbigt.

Det blev tokjobbigt! Men inte för sonen. Efter fikat fick de klättra mer i grottorna, men då tog jag min bok och satte mig på en klippa utanför. Sonen klarade sig fint utan mig, men det kändes ändå bra att vara med. Det gjorde att den där krampen jag burit på lättade något. Krampen som uppstod då jag insåg att mitt barn hade  skadat sig och jag hade  inte varit där för att rusa till undsättning.

Rent logiskt vet jag att man inte alltid kan vara där, och att situationen inte hade blivit ett dugg bättre om jag kommit till undsättning snarare än maken. Men för min egen personliga del hade det känts bättre.

Phu. Nu skall jag meckla med lite Lundby-jobb.

Ha en skön söndag kväll mina vänner,

vi hörs.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: