Slaget var förlorat redan från start…

I dag stod familjedrabbningen i stafett nere på Lindholmen. Vi skämtade innan om att det skulle kunna leda till familje-problem av rent Norenska proportioner, men en gnutta allvar låg det nog i vår glättiga dystopi.

Det var lag ”Bart Simpson” som bestod av mina båda söner, 9 och 11 år, den yngste brorsonen H – 16 år, samt den äldste brorsonens flickvän S – 21 år.

bartsimpson4.gif

…och lag ”Marge Simpson” som bestod av mig – 45 år, brorsan 47 år, mellanbrorsonen O – 20 och H:s flickvän M – 15 år.

Simpsons_252.gif

Både brorsan och jag kände oss ur slag och brorsonen O har inte heller varit så pigg sista tiden varvid vi snabbt gjorde M till lagledare och ansvarig för lagets ev. framgång eller bakslag. Stackars M är relativ färsk i de här familjesammankomsterna och hon försökte lite lamt att frånsäga sig ansvaret men se det gick vi inte alls med på. Hon satte brorsan på första sträckan, eftersom han tvingade henne till det. Sedan tvingade jag henne att utse mig till andra-löpare varvid vi förklarade att det var upp till de unga att hämta hem den tid vi gamlingar eventuellt tappat i starten.

Hon såg lite blek ut stackarn, men log tappert medan vi lyssnade till motståndarnas upplägg. H tog första sträckan, alltså mot sin far, S tog andra sträckan, dvs mot mig, d.y tog tredje sträckan och d.ä sista.

Så gick startskottet och brorsan och H satte av i en hisnande hastighet. Alldeles för hisnande för brorsan visade det sig då han några hundra meter senare gick rätt in i någons sorts fysisk kollaps då han försökte att åtminstone hålla sin yngste son inom synfältet. Det gick inte alls och han fick slita ont för att över huvud taget ta sig runt de 2,6 plågsamma kilometrarna. Det gjorde han, men han kom låååångt efter H. Jag såg på honom när jag övertog stafettpinnen att han var svårt härjad och faktiskt lite chockad. Hade jag haft tid hade jag gett honom en filt och en dextrosol, men som det nu var fick han klara sig själv. Jag hade ju en tung uppgift att försöka hämta hem lite tid…

Någon tid hämtades förstås inte hem. Mer sannolikt är att jag tappade ytterligare tid mot ”Bart”-laget och mot alla andra lag i världen. Det var med skammens rodnad jag överlämnade stafettpinnen till den fortfarande tappert leende M en lång, syrefattig kvart senare. Eftersom ansträngningen redan färgat mitt ansikte blålila så tror jag inte någon lade märke till den där rodnaden på kinderna.

M däremot hämtade hem tid. Oj så hon sprang. Stackar´n. Jag önskade att hon fått vara med i det andra laget, men å andra sidan önskade jag ju det för oss alla i ”Marge”-laget…

M lämnade över stafettpinnen till O och han hade inte så många kvar att tävla mot, de få stackarna som skramlade runt i startfållan var de M hade sprungit om i sin runda. Vi hejade våldsamt på O då han gav sig av på sin runda. På slutet av banan var det lite lurigt för då sprang man in precis nära mål-fållan, fast på ena sidan om liksom och sneddade ut mot kajen igen…. Väldigt lurigt och vi hade alla lurats att tro att vi var i mål när vi kom till den där kurvan. Det var tungt när man insåg att det var ett par hundra meter till…

Fast O fattade aldrig det där med kurvan utan han klev helt enkelt av banan och kom fram till oss andra. Med stafettpinnen i högsta hugg. ”Vad gör jag med den här då?” frågade han plötsligt bakom ryggen på oss varvid vi tittade chockat på honom. ”Men O! Banan är inte slut där!!! Du skall svänga dit!” skrek vi i mun på varandra och pekade.

Ojdå, sa O och lyfte på avspärrningen och började under publikens jubel att springa igen.

Efter ett tag gick han i mål på riktigt och våra båda lag kunde äntligen gå till restaurangen och käka bratwurst med västkustsallad och saurkraut. Och en massa chips och salta pinnar.

Det var en hiskeligt massa lag som tävlade. Ca 400 tror jag… I mix-klassen – den vi tillhörde – var det 94 lag.

”Bart Simpson” tog en hedervärd 12-plats.

”Marge Simpson” stapplade in på 53:e…

Hur det gick för oss totalt sett vet jag inte ännu. Resultaten är inte uppe ännu. Men jag skall kolla upp det så fort det går. Jag är nyfiken på allas tider. Utom min då kanske – jag hade ju med mig mitt tidtagarur så jag vet precis hur snabbt (långsamt) jag tog mig runt.

Däremot är jag nyfiken på sönernas, brorsönernas och flickvännernas tider. Shit vad duktiga de var! Och stackars, stackars dem som var tvungna att springa med mig och brorsan….

Nu vila.

Ska googla runt lite och se om jag hittar några andra roliga lopp jag kan tvinga med mig familjen på. Det är ju ett rätt skojigt sätt att träffas ändå. Smärtsamt visserligen, men med många skratt också.

Godnatt!

 

Annonser

4 thoughts on “Slaget var förlorat redan från start…

  1. virre skriver:

    Vi behöver ett mix lopp v41!

  2. Pux skriver:

    Okej Virre! Vem är du? Hur många löpare behöver du? Var går loppet? Jag känner redan att nästa gång – nästa lopp. Då… då jädrar ska jag visa var skåpet ska stå!

  3. virre skriver:

    Carl Victor Jonsson är hemma från fredag v40 sticker söndag v41 behöver ett lopp inom denna tid

  4. Pux skriver:

    Hur länge är du hemma Ceve? Jag skall nog kunna hitta ngt! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: