Bättre än såhär blir det inte

Har just kommit hem från det årliga föräldrarmötet för d.y:s klass. Han har börjat i trean nu. Jag lyckades framgångsrikt avhålla mig från att ta mig någon som helst sorts uppdrag. Banne mig om jag inte till och med fnös lite föraktfulld då en överambitiös förälder ville att vi skulle börja samla in pengar för ungarnas skolresa – I SEXAN!!! Hennes patetiska ursäkt för det tröttsamma förslaget var att vi skulle slippa jobba så mycket senare… Som tur var fanns det ingen i salen som tyckte det var ett bra förslag.

Däremot var det intressantare med skolans anti-mobbing-program. Det är ett seriöst arbete som hela skolan deltar i – från förskoleklass till sexan. En konsult har varit inblandad och hon talade på föräldramötet och det hon sa var vettigt. Vi skall fokusera på beteendet – inte på personen. Det verkade klokt och kändes hoppfullt. Men sedan ville de ha ett stormöte med elever, lärare och föräldrar där vi skulle grupparbeta oss fram till en gemensam syn på hur vi vill ha arbetsplatsen skolan. Och då kände jag – och det skäms jag för – att nä, det vill inte jag vara med på. Men om det blir ett sådant möte (vi skall se hur många som ställer upp innan vi drar igång det tydligen) så går jag dit. Och pratar också antagligen.

Men helst inte.

Jag är inte så förtjust i stormöten.

Lite mindre möten däremot…. I morgon har bokklubben bokklubb möte här hos mig och det skall förstås bli trevligt. Vi har läst ”Den utstötte” av Sadie Jones och om den skulle jag kunna berätta ett och annat om jag ville. Men det vill jag inte. Inte före mötet. Däremot kan jag berätta att vi eventuellt kommer att bli fotograferade under vårt möte. Av en fotograf med det mycket speciella uppdraget att fota just bokklubben bokklubb. Det ni! Och just här och just nu! Hushållet är dessvärre lite i olag för tillfället så jag måste köpa extra snygga bröd och dekorativa pålägg för att hålla fotografens uppmärksamhet på rätt saker. Jag har dessutom uppmanat mina bokklubbskollegor att se kulturella ut – svartklädda, magra, rödvinsdrinkande och helst rökandes också. Men vi får väl se hur det går med det.

Maken och jag var nere på Rivermarket igår eftermiddag och tittade på konsten och konstnärerna samt de andra krinstrosande flanörerna. Det var riktigt trevligt och solen sken och kanske var det därför jag höll med maken om att en tavla var precis vad vi behövde. Och en tavla blev det! Här kan ni se i Rivermarkets blogg hur den tavlan ser ut, och hur glad maken ser ut när han inhandlade den!  Galleri & Gästbok | Rivermarket

Nu hänger tavlan på plats i vardagsrummet och den är inte alls oäven. Riktigt fin faktiskt.

På torsdag skall jag ner till kanalen igen. Då är det dags för Lindholmenstafetten och även om jag inte tränat så värst mycket sedan midnattsloppet så tror jag nog att jag skall klara av att ta mig runt. Frågan är bara om mitt lag kommer att slå ungarnas…

Min brorsa skall ju föreställa mitt lags starka kort – men han har låtit undslippa att han inte alls är stark och att han knappt sprungit alls den sista tiden… Och den 20-årige brorsonen som ju också borde vara ett tungt kort verkar inte heller leva upp till mina förväntningar. På min fråga om han tränat mycket svarade han: En gång. En gång… jag avhöll mig från att fråga hur långt han sprang denna enda gång. Min sista lagkamrat är yngste brorsonens flickvän och faktum är att jag tror att ”Marge Simpsons”  (namnet på mitt lag) framgång eller undergång kommer att vila på hennes jämförelsevis späda axlar. Ett tungt ansvar för en så ung tös, som dessutom är intvingad i laget och tämligen ny för sällskapet. Icke desto mindre – något måste man tro på och nu tror jag på henne. Själv är jag ju en så värdelös löpare att jag antagligen kan sänka hela laget helt på egen hand.

Lag ”Bart Simpson” verkar en aning mer stabilt med d.y, d.ä, äldste brorsonens flickvän S (som är gammal (nej, inte gammal – hon är bara 22) friidrottare), och den yngste brorsonen. Fyra pigga, raska, vältränade ynglingar. … http://www.lindholmenstafetten.se/

Nåja. Hur det än går så är det i alla fall gratis käk efteråt och det är ju alltid en tröst.

Det är måndag kväll och en intressant vecka har precis börjat. Nu när jag tänker på allt jag skall göra innan den är slut inser jag att jag måste gå och lägga mig. På tal om spännande saker förresten, så hörde jag nyligen om en person som skall delta i en seans! Jag trodde att det var något man endast gjorde när man gick på gymnasiet, men där hade jag tydligen fel. Man kan tydligen delta i seanser även i mogen ålder…

…undrar om det finns något medium som kan se hur det går för mig och mitt lag på torsdag… Eller det kanske man inte behöver vara ett medium för att se…

Godnatt

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: