…and then there was nothing…

… jag blev lite urladdad efter midnattsloppet. Livet blev liksom mållöst på något sätt. Absolut inte tråkigt, men lite ofokuserat. De där 37 dagarnas intensiva satsning på 67 kg och 10 km hade tagit mer av min kropp och själ i anspråk än jag insåg.

Jag har inte tvärstannat och lagt skorna på hyllan. Inte heller slutat att väga mig (inte nere på 67 ännu… 67,6) men det är liksom bara ännu en rutin i vardagen.

…suck…

Jag var på jobbmöte i frankrike. Det var kul. Kände mig väldigt business-aktig när jag gick där och drog min vinröda kabinväska (tack bonniers) genom flygplatsen. Det kändes också fint att delta i det möte jag var där för att delta i. Ett kreativt, babbligt, glatt och härligt internationellt gäng som gång på gång talade i munnen på varandra och skrattade åt språkliga fadäser medan uppgiften sakta men säkert löstes.

På kvällen åt vi gemensam middag inne i Paris (själva mötet hölls i en sunkig förort i en totalt chamlös och dessutom ful lokal i ett tråkigt industriområde) och det var otroligt häftigt att åka runt på Paris gator. E, vår värdinna för mötet och kvällen, felnavigerade i stort sett hela tiden så vi fick se mycket av den vackra staden.

För ett kvarts sekel sedan (!) arbetade jag som au-pair i Paris och mitt starkaste minne därifrån (inga minnen har direkt bleknat, jag minns det mesta. Tror jag…) är just alla de promenader jag och mina vänner företog oss. Vi hade en Guide Michelin och betade av kvarter efter kvarter. Det var härligt.

Nu grämde det mig lite att mina flygtider passade lite för bra med mina arbetstider så det blev ingen dötid att slå ihjäl inne i sta´n. Hade jag haft en halvdag eller så hade jag nog åkt till Avenue de Bretuil där jag bodde, sedan vidare ner till gatan där min familj bodde. Där hade jag nog spanat runt och sett efter om jag såg någon ”från förr”. Hur nu det skulle gå till… Barnen; Laur, Ladislas, Astrid och Guillaume var 11, 9, 4 och ca 1 när jag åkte därifrån. Alltså i 27 -35-års-åldern nu. Förmodligen oigenkänliga.

Och jag var väl au-pair nr 1511 i deras liv, så risken att de skulle känna igen mig är mindre än obefintlig…

Det var kul att återse Paris i alla fall. Och det var kul att resa i jobbet, att äta hotellfrukost och att logga in sig på betaldator på flygplatsen och gnälla på facebooken över det kassa tangentbordet utan å, ä och ö. Jag tror säkert att det blir tjatigt att resa mycket i tjänsten, men en liten resa då och då – det är ett trevligt avbrott i vardagslunken. Tycker jag i alla fall.

Fotbollen är igång nu och med den alla matcher och cuper som skall kommas ihåg. Det är inte lätt. Det är inte heller lätt att glömma bort dem. Och det är också ett problem. Sedan jag blev invald i styrelsen har jag arbetat aktivt för att lägga mina sysslor i d.ä:s lag åt sidan. Till någon annan ansvarstagande förälder, eller tränarna själva, men det är svårt. Ränderna går liksom inte ur. Men kanske bleknar de lite så småningom.

Bokklubben bokklubb har tidigarelagt nästa bokmöte och därmed senarelagt quiz-kvällen. Det finns orsaker till denna omkastning i schemat, men om det berättar jag en annan gång.

Nu säger jag istället: Bon nuit mes amis.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: