Du kommer inte att kunna springa…

…sa hon. Kroppen blir helt förstörd. Det läker aldrig ihop. Du kommer heller aldrig att få sova en hel natt. Inte på många år i alla fall. Bio kan du glömma och allt annat du tycker är roligt är det också slut med. Bara så du vet! Sa hon.

Vaddå aldrig att kunna springa? frågade jag som visserligen aldrig sprungit förr, men som nu i slutet av min första graviditet kände att löpträning – det var grejen för mig!

Nej, löpträning går inte efter att man fött barn. Äggstockarna kan lossna. Trilla ut!

… allvarligt?

…som om hon någonsin skojade. Eller nu var jag orättvis, det gjorde hon, men aldrig så att jag förstod. Vi hade helt enkelt väldigt olika typer av humor.  Tror jag.

Det var en gammal kollega till mig som försåg mig med dessa visdomsord. Kanske för att jag, trots att jag var stor som ett hus, gled fram i tillvaron som ett lastfartyg med ett lycksaligt leende klistrat på läpparna. Jag hade aldrig tidigare mått så bra som då. Tjockt hår, yppig barm, en stor, härlig mage… Och jag längtade så efter att få barn. Det fanns inte ett moln på min himmel. Utom denna domedagskollega som talade om livet som småbarnsförälder som om det var helvetet på jorden.

Jag blev provocerad. Jag anmälde mig till Öresundsloppet som skulle gå av stapeln året därpå, då min bebis skulle vara ca 1 år. En halvmara var precis vad jag behövde för att komma i form efter graviditet och förlossning tänkte jag. Eller så anmälde jag mig bara för att hon sa att det inte skulle gå.

Så kom bebisen och jag började träna. Det gjorde jag förstås inte. Jag hade ju fullt upp med annat. Livet som småbarnsförälder var härligt, men intensivt. Träning kom som nr 2 på prio-listan – efter ”sova”.

När loppet gick stod jag på startlinjen med min kollega fröken B. Vi hade avtalat att ta det lugnt. Det gjorde vi. Men vi tog oss igenom hela loppet – alla de 21 kilometrarna! Maken och sonen mötte upp i målet. Jag var trött och lycklig och löjligt nöjd med min revansch. Det gick visst att löpträna efter man fött barn! Mina äggstockar hade minsann inte trillat ur!

Stärkt av framgången började jag faktiskt  löpträna lite smått. Anmälde mig till några lopp då och då och har nu – tio år senare – sprungit 2 göteborgsvarv (21 km), 2 hisingsrundor (8 km), 1 Götatunneln (7,5 km) , 1 Lindholmenstafett (2,5 km) och några vårrusningar (5 km).

Bebisen som var ca 1 när jag sprang/gick Öresundsloppet fyller 11 år nu på tisdag. Det är alltså ett decennium sedan jag inledde min ”löparkarriär”. Mitt senaste lopp (vårruset ej räknat…) sprang jag för ca 3 år sedan.

Jag har aldrig tränat särskilt mycket innan de lopp jag startat i. Faktiskt var jag i så dålig kondition under det sista Göteborgsvarvet att jag började gråta redan efter ett par kilometer – uppe på Älvsborgsbron. Jag kände dock att jag var tvungen att ta mig förbi sönerna som stod nere på Eriksbergskajen och spanade efter mig. Ville inte göra dem besvikna. Sedan var jag tvungen att slutföra av samma anledning. Hela vägen upprepade jag för mig själv: Jag skall aldrig göra detta igen. Jag skall aldrig göra detta igen. Jag skall aldrig göra detta igen…

Efter att jag gråtande tagit emot min medalj och släpat mig hem fortsatte det att eka i mitt huvud: Aldrig, aldrig, aldrig… Ryggen var kass i ett par månader och jag hade ångest på riktigt över att ha plågat mig så.

Det blir kanske inga fler Göteborgsvarv. Men – det blir ett Midnattslopp! Och banne mig om jag inte tror att det kommer att gå bra!

  • Dagens nakenvikt: 69,0 kg.
  • Träningspass nr 10: 6.138 m. I regn.

 

  • 2 kilo, 4 kilometer och 20 dagar kvar.
  • Jag har avverkat 17 dagar, 2,2 kg och är uppe i en sträcka på strax över 6 km.

Till sist frågade jag den där negativa kollegan om hon ångrade att hon skaffat barn. Hon tittade på mig som om jag var galen. Jamen, sa jag, du talar alltid om hur hemskt det blir med det ena och det andra, och vad du har fått försaka och vad du har lidit sedan du blev förälder. Det låter inte som om du tyckt om det…

Hon blev faktiskt lite bestört. Nääää. Nääääääää! Hon älskade sina barn. Det var underbart att vara förälder! Ingenting var bättre. Hu så tokigt att jag uppfattat det så. Hon ville bara att jag skulle vara medveten om att livet förändras då man får barn.

Och det gjorde det ju. Det var ju liksom meningen…

Hon skall ha ett stort tack i alla fall. Hon fick mig att prova på löpning som jag alltid hatat. Jag tycker faktiskt fortfarande ganska illa om det… Men.. det funkar liksom. Det går att göra överallt, närsomhelst och hursomhelst. Och det går bra att inte göra alls också om man inte vill.

I morgon är det en ny dag. Vi hörs då. Kanske.

Annonser

3 thoughts on “Du kommer inte att kunna springa…

  1. Ann-Louise skriver:

    Grattis till både viktnedgång och 6 km-strecket. Jobbiga jobbarkomisar kan trigga en till mucket och ibland så är det bra när den där lilla djävulen flyger i en, det kan leda till mycket gott!

  2. Pux skriver:

    Helt sant, tack Ann-Louise. Jag är väldigt triggad fortfarande – vilket är något av rekord för en spasmisk intervallmotionär som mig! Snart tre veckor sammanhängande. I går sprang jag 9 km. Av misstag. …och jag sprang inte riktigt hela tiden heller, men nästan. Mer om det följer.

  3. C. skriver:

    Det här kommer att gå bra, helt övertygad om detta. Ett litet tips, det finns en sida på nätet, jogg.se där man kan lägga in sina träningsrundor och tider mm och även mäta upp rundorna. Tycker den är bra.Lycka til!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: