I jämförelse framstår nördarna som värsta röjargänget!

Jag brukar säga att jag bara gillar tråkiga färger. Jag säger det lite med glimten i ögat, men faktum är att jag gillar nästan bara grått, brunt, svart, mossgrön…

Mina glasögon – jag har två par – är nästan identiska, trots att jag verkligen ansträngde mig för att skoja till det lite… De ”korta” glasögonen är några nyanser ljusare buteljgrönt än de ”långa”. Om det inte varit för att jag bara ser 1,5 m med de korta hade jag aldrig vetat vilka jag hade på mig.

Vad gäller företeelser som roar mig blir jag nästan rädd för mig själv! Jag gillar t.ex att jobba på valet. Att jobba på valet betyder att man sitter i en vallokal och tar emot de ytterst fåtalet människor som ännu inte röstar på nätet eller poströstar. Det är inte många…

Ändå gillar jag att sitta där. Vi är oftast fler valarbetare än väljare i lokalen, och vi slåss om de få totalt ointressanta arbetsuppgifter som finns – städa bordet med valsedlar, dela ut kuvert, peka på skärmarna, bocka av i längden, stoppa ner kuverten i urnan och sortera poströster.

Vi som jobbar tillsammans är ju inte heller några som egentligen känner varandra, så samtalsämnena flyter på högst ojämnt. Men … mmm. Det är något med det där att det är en demokratisk rättighet att välja och att vi är där för att hjälpa människor så att det går rätt  och rättvist till.

En annan tråkig sysselsättning jag upptäckte att jag gillar är att lämna min deklaration manuellt. Jag har alltid gjort det, och även i år – då jag faktiskt skulle ha kunnat deklarera på nätet – blev det besök hos skatteverket. Det var den där skv-blanketten som borde varit ifylld och inskickad som ställde till det. Jag var lite irriterad innan jag kom iväg – men väl där! 47 minuters väntan, massor av människor – företrädesvis nysvenskar – och massor av hjälpsamma funktionärer – också en brokig skara. Det måste varit ett medvetet val av funktionärar! Det var en hög kvot invandrare som stod där och tog hand om oss förvirrade sista-minuten-deklaranter.

47 minuter och jag hade inte tråkigt en sekund!

På väg därifrån smånynnade jag och det var då det slog mig – det är något väldigt udda med de företeelser som får mig att smånynna. De är till exempel påfallande ofta skittråkiga egentligen. För majoriteten av befolkningen, men inte för mig.

Vad det säger om mig vill jag inte ens tänka på. Förmodligen något högst osmickrande som jag inte alls vill kännas vid. Jag alltid sett mig själv som ganska skojfrisk. Vilket självbedrägeri!

Nu måste jag baka en chokladkaka inför morgondagens match. Jag är fika-ansvarig för d.y:s lag i morgon och det däremot är en syssla jag inte alls roas av… Men, men… Det kommer nog att dö ut snart och då är jag färdig med mina fikabordsdagar! Hoppas, hoppas, hoppas!!!

Jag skall försöka få d.ä att förestå fikabordet åt mig, han gillar det.

Men kakan måste jag baka.

Ajö.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: