Det töar…

pux blogg 003.JPG

 

Vintern har så sakteliga börjat att ge vika. Det går fort när det väl börjar. Plötsligt känner man igen sig i sitt regniga, grå Göteborg igen. Det känns bra.

…och så kommer jag på mig själv med att undra; Var det verkligen sådär värst mycket snö här? Så gatorna förvandlades till snö-kostigar och vallarna vid sidorna var meterhöga? Var det verkligen så? Här?

Så var det nog, men det känns redan overkligt. Om detta blir den enda riktiga snövintern mina barn får uppleva så kommer den att bli norm. ”När jag var liten, då…” Kanske.

Min ilska över den ruttna fotbollsklubben har inte riktigt ebbat ut än. Jag känner en pyrande vrede varje gång tanken snuddar vid mig. Men jag tänker inte på det så mycket. Livet går vidare. Nya dagar, nya trevligheter och förtretligheter.

I går var det söndag. Maken och sonen köpte rosa tulpaner till mig, för det har jag önskat  mig till den fina vasen jag fick av svärmodern. Jag hade en vison av vasen med rosa tulpaner så fort jag såg den. Men något tulpanköp har liksom inte riktigt blivit av…

Och visst blev det fint? Precis så som jag tänkt mig. Tänk att de visste precis vilka rosa tulpaner jag tänkt mig…

Vi var hos goda vännerna i Linné igår. Söndagsmiddag. Vi kom dit kl. 14.00 och förundrades över att till och med bussresan dit var rolig. Och att äta middag tillsammans med goda vänner i flera timmar – det är förstås ett av livets riktigt stora glädjeämnen. Sönerna har börjat knorra lite om att tvingas följa med, men väl där så har de hur kul som helst. Trots att de är äldst. Eller kanske tack vare… Det känns ju fint att bli lite beundrad.

Jag har tagit ett jättejobbigt beslut. Jag skall springa midnattsloppet. Det är en mil och just nu pallar jag knappt en kilometer… Men nu  jädrar får det vara slut med slöandet.  Jag anmälder äldste sonen också så jag får någon att skylla på. Om jag låtsas att jag gör det för hans skull så kanske det går lite lättare. Men oj vad jag kommer att ångra mig när han skall fråga mig om vi inte kan börja springa snart när jag redan är uppe på min maxnivå… Det frågade han när vi sprang Göta-tunnel-loppet för fyra år sedan. Han var bara sju år och loppet var ungefär 8 km.

Jag orkade inte hänga med honom hela vägen då.

I år kommer det väl bara att dröja ett par hundra meter innan han hänger av mig. Men, jag blir ju i alla fall tvungen att slutföra så att jag kan skjutsa honom hem. Jag kan ju inte lämna ungen ensam mitt i sta´n mitt i natten!

På onsdag – alltså i övermorgon – skall jag ta mina första löpsteg inför loppet. Jag passar på när killarna tränar nere på Krokäng.

Om det inte börjar snöa igen alltså….

…eller regna…

…eller om jag inte behöver tvätta….

…eller om någon kommer och hälsar på….

 

Advertisements

One thought on “Det töar…

  1. calle skriver:

    Det blir så… När jag var barn då!!! Vi är några stycken gamla stötar som är rörande överens om att en sån här vinter har vi inte haft sedan 40-talet. Vi minns så väl när vi gick flera km till skolan och snövallarna vari höjd med mösskärmarna. Då ni… Så det blir samma sak för dig och dina barn.”Jag minns väl vintern -10. Då var det snö minsann”!!!// pa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: