Det stormar ja…

Vår gata ser ut som ett julkort från fyrtiotalet. Ett som är gjort idag av en mycket nostalgisk, sentimental gammal romantiker – en ”det-var-bättre-förr”:are. Vår gata är helt enkelt overkligt vacker i sin vinterskrud.

Jag har ännu inte tröttnat. Förlåt…

Sonens, d.ä, inträde i puberteten däremot… Där känner jag att jag kanske kommer att förlora tålamodet en liiiiiiten aniniiiiing fortare. Det är chockerande att han helt plötsligt bara vill vara med sina vänner. Alltså – BARA. Det är tydligt att han lider de stunder han är med oss – frukost, lunch och middag. Han gruvar sig redan över att han kommer att tvingas tillbringa en månad på resande fot med oss – sin familj – i sommar och jag vet inte hur många gånger han oroligt frågat; Mamma – måste vi vara borta en hel månad? Måste jag vara med hela tiden? Går det verkligen inte att boka om biljetten? Kan jag inte få åka hem tidigare – efter en vecka? Snälla?

Sedan är det här generade leendet som drar över hans ansikte varje gång jag föreslår något också lätt provocerande. Mmmm, mamma, visst… mumlar han allt som oftast och jag förstår att det jag just sagt är fullkomligt uteslutet.

Jag förstår att han genomgår en fas och att den förr eller senare kommer att gå över i något annat (Gud hjälpe oss…). Men allvarligt talat?

Den andra sonen har inte riktigt landat i det här hormoniella stadiet ännu och det är då en välsignelse! Han vill kramas och gosa, han säger visserligen att jag är pinsam ibland – men då alltid med ett lyckligt skratt, eftersom han tycker att ”pinsam” är lika med kul.

Grannarna har uttryckt oro över att vi lämnat kattan ute i en vecka. Vi fick förklara att vi hade en kattvakt som kom varje dag och gav henne mat och vatten, samt släppte in henne ett par timmar då och då. Och att hon alltid är ute på nätterna och att det inte har varit något problem. De lät sig knappast övertygas och tycker nu att vi är djurplågare. Jag hoppas att de inte tänker anmäla oss.

DSC00161.JPG

Undrar om de hade reagerat om vi lämnat ungarna själva en vecka… Men kattvakten är i alla fall nöjd! Hon var här två gånger om dagen berättade hon, och hon t.o.m skottade framför kattans vindskydd (en låda med fleecefilt i som hon ligger i när vi inte är hemma). Hon blev bästis med kattan och tycker att det gått alldeles förträffligt. Inte tyckte hon att Bamse verkade lida direkt.

Nu skall i alla fall sönerna – dvs jag och den yngre sonen – bygga ett litet katthus och isolera med frigolit. Om vi känner oss riktigt inspirerade så tapetserar vi väl insidan och målar utsidan också – med vattenlöslig färg så hon inte blir förgiftad… Samt fixar en björnfäll åt henne att sova på.

Vad gör man inte för grannsämjan…

I veckan skall jag gå på mitt första styrelsemöte. Det känns stort och spännande. Lite dags att bekänna färg… Det är – och detta vet jag förstås – mycket, MYCKET, enklare att stå på utsidan och tala om hur saker och ting skall gå till. Nu har de gett mig chansen att visa precis hur det skall gå till.

217_header.jpg

Jag är lite orolig, men vid gott mod. De övriga styrelsemedlemmarna är jättetrevliga och vid det här laget hyfsat rutinerade. De kan med ett snett leende stå och se på när jag börjar riva upp himmel och jord med alla projekt jag önskar dra igång. Kanske komma med välmenande råd ibland. Och kanske, kanske kommer jag faktiskt att lyckas bidra med något. Kanske kan mitt engagemang göra klubben ännu lite bättre för våra ungar. Kanske…

En hjärtefråga för mig är planering. Planera cuper, planera klubbdagar, planera gemensamma lagaktiviteter, planera roliga avbrott i träningarna, planera insatser för att få in pengar. Planera, planera, planera.

En annan hjärtefråga är tjejlagen. I denna mansdominerade värld (snackar fotbollsvärlden nu) är det viktigt att inte glömma tjejerna! Vi har några tjejlag och de är superduktiga. Men vi har inget damlag – vilket innebär att våra småtjejer inte har något stort lag att se upp till. Jag vill att vi skall få våra flickor att trivas och ha så kul hos oss att vi så småningom kommer att ha ett damlag. Det är ett långsiktigt mål – men sådana skall man väl också ha?

Nåväl. Mest kommer det väl att handla om praktiska göromål misstänker jag. Kanske finns inget utrymme för visioner och framtidstankar i nu-läget. Men det känns viktigt för mig själv att definiera vad jag vill med mitt engagemang.

Sedan tycker jag faktiskt att det är kul att jag – JAG som inte ens vet vem som är högerback och vem som är vänsterback för jag kommer aldrig ihåg från vilket håll detta höger och vänster skall avgöras, som inte fattar off-side-regeln (eller är det ishockey?), som bara har en enda fras att ta till när det är spännande, och det är: Jobba hem killar! Kom igeeeeeeeen nu då!!! Hela vägen!. Det känns alltid lite som om jag vet vad jag gapar om när jag gapar det och det ger mig en enorm tillfredsställelse.

Det har inte varit några matcher sedan sonen hamnade i det här senaste stadiet och jag vill inte ens tänka på hur besvärande vårens matcher kommer att bli för honom med mig ylandes på kanten. Och i styrelserummet. Och på hemsidan. Och på alla utskick.

Schiessenam, som vi sa förr. Hur skall det gå…

Jag sprang runt huset och gatan med kameran i högsta hugg förut. Det har plötsligt gått upp för mig att denna vinter kanske helt plötsligt är över och då har jag ingen enda souvenir av den. Inget bildminne av min fina gata med de höga snövallarna, ingen bild på Alexander örnkung inpackad i snö upp till näbbtippen, ingen bild på ungarnas igloo. Och jag vet att jag kommer att sakna denna vintern. Inte i vår och inte sommar. Definitivt inte i höst, men kanske redan nästa vinter.

Annonser

2 thoughts on “Det stormar ja…

  1. Kristina skriver:

    Det kommer att bli så bra med dig i styrelsen 🙂 Välkommen!

  2. ingeborg skriver:

    Jag har ett antal hormonstinna barn här hemma också. Förtonåringar samt en 7-åring som ännu inte kommit ur lilla tonåren. Jag fick höra häromdagen att när pojkar inte längre vill kramas har de självklart fortfarande ett behov av närhet. För att tillgodoställa det ska vi föräldrar brottas med våra pojkar. 10 minuters lekfull brottning ger samma effekt som kramar. Efter att ha gjort det upptäckte jag att det var inte samma effekt på den egna kroppen som när man får kramar. Pojkarna var dock lyckliga.Ingeborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: