Man är ju inte norsk

Det är så otroligt mycket vinter i sta´n i år!

Vi har åkt skridskor på dammen, pulka i pulkabacken, längdåkning i Landehov i Landvetter och på tur i Vättlefjäll. Till helgen blir det förmodligen utförsåkning för nu har samtliga familjemedlemmar äntligen en komplett utrustning för detta ändamål. Vi är gosigt rödmosiga om kinderna och lätt glansiga i ögonen efter allt detta vintersportande.

Nu är skola och jobb igång och det känns tydligt i kroppen att den är ovan vid all denna aktivitet. Man är ju inte norsk precis…

I söndags när vi var i Vättlefjäll så kändes det lite som att vara i Norge. Eller så som jag tror att det är att vara där som inföding. Vi gick över sjöarna på våra skidor med ryggsäckarna packade med blåbärssoppa, kaffe, varm choklad, apelsiner och mariekex. Vi mötte många som liknade oss – fast de flesta såg mer proffsnorska ut med knickersbyxor, stickade ollar och toppluvor. Några hade till och med sådana där ”vita blixten”-skidor. Coola nördar liksom. Gemensamt för alla dessa längdåkare var dock alla glada tillrop. Ett lite ”Oh så härligt det är” här och ett ”Vilken vinter va?” där. Ständigt åtföljt av ett gnistrande leende.

Vi fick en karta av en ung man som förmodligen såg på våra kläder att vi inte direkt är hedersmedlemmar i Friluftsfrämjandet. Han tog sig också tid att berätta om en spännande runda vi kunde ta under några broar längs med ett sprängt berg. Det är nog något för pojkarna, sa han och nickade åt sönerna. Vi hittade aldrig dit, fast vi hade den unga mannens karta. Det är inte det att vi inte kan läsa karta. Det kan vi, men vad var det han sa och var var det han pekade?

Det var inget fel på rundan vi tog. Sönerna spårade en egen väg, för de tyckte sig ha mycket större begåvning för det än den tråkmånsen som dragit spåret maken och jag gick i. Deras spår vinglade fram som en serpentin över den snötäckta isen. Vårt spår gick mest längs kanten av sjön. Rätt så rakt mestadels.

Vi stannade vid ett vindskydd på en liten holme och åt vår medhavda matsäck. Det var bara vi där och naturen var alldeles storslagen. Så konstigt att uppleva den där fjällkänslan här i sta´n.

Sedan stakade vi oss hemåt igen och käkade tacos. Det var d.ä:s namnsdag och när man har namnsdag får man bestämma middag. Det blir mycket tacos periodvis…

Då kände jag mig svensk igen. För norrmän käkar väl inte tacos? Vad äter de egentligen? Finns det någon känd norsk specialitet? Getost?

Kanske borde jag känna mig mexikansk, men i min värld är tacos svensk husmanskost.

Nu skall jag lägga min träningsvärkiga kropp på spikmattan en stund innan jag slänger in högen med svettiga träningskläder i maskinen. De måste ju vara i ordning innan helgen så vi kan ge oss ut på mer snöäventyr.

 

Annonser

2 thoughts on “Man är ju inte norsk

  1. Calle skriver:

    Köttkaker – Den norska maten är föga upphetsande- den består nästan alltid av köttkaker//Pa

  2. Pux skriver:

    Det låter inte gott. Det kanske är samma sak som pannbiff, men ”köttkaker” låter läbbigt i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: