Fast i smeten…

Det finns en epidemisk mardröm som sipprar in i mitt liv. I allas våra liv. Nu. Var på er vakt för det är svårt att värja sig och har du väl kommit i kontakt med sörjan så börjar den sakta att ta över ditt liv.

Hon gav mig först en gåva. Det var så snällt. Hon ville värna om idrotten. Sa hon.

 

ögon.jpg

Någon dag senare kom det… ”P… Tycker dina barn om att baka?”

”Jajamensan, de älskar att baka” svarade jag aningslöst. ”Då skall de få en Herman”. ”Hmm. Mmm. Jaaa… Mm. Okej”

Sedan gick det ett par dagar. Jag fick beskedet att Herman plötsligt avlidit men hann inte riktigt att skrika ”Jippi” innan den sammetslena rösten försäkrade att de arma barnen (mina då) skulle få ”Lina” istället. Det fanns liksom ingen riktig väg ur detta. Trots att jag börjat få luktförnimmelser om vad Herman/Lina skulle kunna komma att innebära.

Ytterligare några dygn gick. Inget hände.

Nästa besked var att även Lina mött sin baneman. Detta beklagade jag förstås med en så passande min som möjligt. Åhhh vad tråkigt… Mina barn som ..

I eftermiddags ringde telefonen. Det var hon. ”Är du på plats” frågade hon hårt. ”Jaaa…. men det är inte du väl?” svarade jag hoppfullt. Jag hade knappt hunnit få tillbaka luren i klykan innan jag hörde hennes klackar klappra i korridoren. Det finns ingen annan väg ut så jag satt som fastnaglad i stolen då hon stormade in. I handen höll hon Herman – ”Här är han! Varsågod, han är din” utbrast hon och med ett ”… gottnyttåroxåförresten…” var hon försvunnen.

Sakta spred sig en jäsig odör rummet. Herman låg stillsamt bubblandes i en plastbytta på mitt bord. Lukten gav mig kväljningar och jag försökte febrilt komma på ett sätt att slippa undan honom.

Mina kollegor försäkrade mig att de inte skulle skvallra om jag slängde honom i soptunnan där och då. Inte heller skulle himlen falla ner i huvud försäkrade de. Det var frestande.

Men… Jag tog Herman i min hand och bar ut honom i bilen. Med lite tur skulle han dö i permafrosten.

Väl hemma gav jag honom som en glad överaskning till d.y. Han såg lite äcklad och konfunderad ut, men lovade att ta hand om honom. Ansvaret är hädanefter helt och hållet hans. Även ansvaret att fördela ut alla småhermans som helt säkert kommer om några dagar.

Det får räcka med att jag håller liv i fiskarna, kattan och krukväxterna. Herman får någon annan ansvara för.

Det är möjligt att det inte är så himla schysst att tvinga på sina oskyldiga barn en läbbig snabbavynglandes surdeg, men å andra sidan är de gamla nog att lära sig ett och annat nu. Vad nu det skulle vara…

Kanske att säga ”Nej tack” när någon erbjuder dem en Herman…

Vill du ha en?

 

Advertisements

One thought on “Fast i smeten…

  1. carl-h jonsson skriver:

    Herre Gud!! Lever Herman ännu??? Jag fick honom om hand för ett par år sedan och hade dessförinnan aldrig hört talas om honom. Det var Arvids Inger som hade hört talas om att jag varit bagare i min tidiga ungdom och ansåg att jag behövde återuppliva mina kunskaper. En bruksanvisning medföljde och när man följt den några gånger stod man där med frysen full av muffinsliknande brödskapelser- och till allt annat helvete med en massa hermanpysslingar att ge bort till vänner o bekanta. – + kopierade bruksanvisningar. Jag förlorade en del vänner, men blev av med Hermans alla avkomligar och har aldrig hört av honom igen förrän nu. Jag hatar kedjebrev och att erhålla dom i degform klibbar både fysiskt och psykiskt Phy phan!!!//pa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: