Jag såg Herreys igår…

Jag är visserligen inte purung, men att gå på folkpark tillhör ändå inte något av mina mer frekventa kvällsnöjen. Tyvärr. Jag skulle gärna gå oftare, men folkparkerna verkar ha utrotats. Utom just då det här exemplaret på sköna, gröna ön. Flunsåsparken.

Kanske har det aldrig funnit någon rik flora av folkparker här, men företeelsen som sådan var i alla fall på utdöende innan jag var gammal nog att gå ut och roa mig på egen hand.

Jag har varit Hisingsbo  större delen av mitt vuxna liv, och åtminstone de senaste tio åren har jag varje vår bläddrat i hisingsbladet och läst sommarprogrammet för ”Flunsan” och sagt att i år; I år skall jag gå.

Det har sällan eller aldrig varit artistutbudet som lockat. Snarare företeelsen. Jag gillar tanken på att hoppa upp på cykeln och cykla ner till Flunsan för att ta del av folklivet. Sedan ungarna började skolan har jag varit i Flunsan på ett par skolavslutningar. Då står eleverna själva för underhållningen och det har ju varit – i bästa fall – glimtvis riktigt roligt. Men alltid rart och tårframkallande.

Men så igår var polar’n tidigt ute på facebooken och flaggade för ”Herreys” i Flunsan!

Övergiven av familjen som jag var beslutade jag mig för att sticka dit. Hoppade således på hojen och for iväg efter att ha tuggat i mig ett par ensamma middagsmackor.

Partypatrullen (ett gäng go’a hisingsgubbar) höll igång publiken, det såldes lotter och korv och dricka och större delen av öns 70+are fanns på plats. Och så en och annan barnfamilj. Ett par spridda ungdomar utgjorde pigga färgklickar i folkmassan.

Polar’n och jag stod större delen av tiden och spanade på de som spanade på scenen snarare än att se dit själva. Det är ju så intressant att se vem som går och ser på Herreys… Jag känner mig övertygad om att de som såg ut över publiken på way out west såg betydligt färre gungande gråhåriga tanter än vad vi såg.

När så Herreys slutligen äntrade scenen fick jag nästan ett hysteriskt skrattanfall! Men, ursäkta mig, vad gör de här tre små gubbarna på scenen? Men det var dom! Ja Göta Petter… Den äldste – som en gång var någorlunda lång och hade utstående käkar och var ganska mager är numera helt kal och inte så mager längre. Hans käkparti kan jag inte uttala mig om, han stod ju rätt långt bort. Den andre brodern, han som var med i Let’s dance, var sig mest lik. Men han den tredje! Han var sig inte så lik. Han har utvecklat en viss rondör som inte alls var särskilt klädsam, men det som var märkligast var att han verkade ha tappat rytmen också. Eller hade han den aldrig?

Jag minns dem som tre blonda dockpojkar som rörde sig väldigt synkroniserat och hade likadana – ofta rätt löjliga – kläder och sjöng någorlunda hyfsat.

Nu var två av dem fortfarande rätt bra synkade, men han den tredje? Jag vet inte… Han kanske bara skojade till det lite med sina orytmiska stapplande steg i olika, osynkade, väderstreck. Sjöng bra och sjöng bra vet jag inte heller. De gjorde de kanske. Men inte fick det mig i extas precis.

Men vem har någonsin hamnat i extas av Herreys å andra sidan.

Hela upplevelsen var i alla fall precis i min smak. En skön, ljum sensommarkväll, en korv med bröd, några nitlotter, partypatrullen och så dessa tre inte så värst unga män som ändå med sådan entusiasm uppträdde inför denna stillsamma, lätt gungande Kal-o-Ada-publik.

Jag skall gå nästa vecka också.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: