Så fort, så fort…

Jag vet inte om det är så jobbigt med stress egentligen.  Det är dead-line hit och dead-line dit och ingenting är klart och allt skall göras om och det är bråttom, bråttom, BRÅTTOM och jag försöker verkligen att bli sådär taggad.

Men det går liksom inte in…

På mitt jobb blir det såhär ibland. Stressigt. Ofta efter semestern eftersom ju inget blivit gjort på ett par veckor då. I år är det värre än vanligt, säger jag till kollegorna och försöker att se lite härjad och jagad ut, för det inser jag ju att det är, men jag känner det inte. Är det stressigt om jag inte är stressad?

Igår sprang Bolt snabbt som blixten och vi (la familia sportivo) satt uppradade i TV-soffan för att åse detta spektakulära lopp. Och oj vad fort han sprang. ”Fantastiskt” utropade maken, ”Helt otroligt” skrek ena sonen, ”Coolt” sa den andra. ”Jaha”, sa jag. Sedan gick jag upp och fortsatte med korsordet i GP.

”Fort” imponerar inte på mig just nu. Det känns ointressant.

Jag vill bara tänka på att gå ut i skogen och plocka kantareller. Läsa receptböcker. Planera utflykter. Gå till bibban och låna böcker om Kina (la familia Globetrotters nästa resmål) och få sms från föräldrarna och brodern som just nu är på Island och rider islandshäst och springer Reykjavik maraton.

Annonser

One thought on “Så fort, så fort…

  1. Bokmalen skriver:

    Vilken härlig känsla att fort inte imponerar på dig just nu. Det imponerar inte på mig heller, men jag har en tendens att göra allt fort, fort, fort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: