Värsta mesen…

När jag får mms kan jag inte se vad de föreställer. Det krävs en förklarande text typ: ”Här är vi på playan” för att jag skall kunna få några uppenbarelser av blurret på skärmen.

Jag har, till min stora glädje – och makens tilltagande irritation, upptäckt att hans synfel är snarlikt mitt och att hans glasögon således passar mig alldeles utmärkt. ”Får jag låna?” frågar jag allt som oftast då jag skall läsa baksidesetiketten på vinflaskan, se vad mms:en föreställer eller kolla hur makeupen sitter o.s.v.

Problemet är bara att jag inte vill returnera dem. Det är så himla skönt att se ordentligt.

Det är uppenbarligen läge för mig att skaffa egna glasögon.

Och det är här det svåra börjar. I våras var jag hos optikern och synundersöktes noggrant för att få terminalglasögon eftersom jag knappt såg vad jag höll på med på jobbet längre. Redan då fick jag höra att det kanske skulle vara en god idé att skaffa glasögon för dygnets alla timmar eftersom min syn inte var sådär himla perfekt längre, och det lilla brytningsfelet förmodligen ställde till det för mig och FÖR ATT I ”MIN ÅLDER” ÄR ÖGONEN INTE SÅ FLEXIBLA längre. Men det hade jag väl märkt?

”Nähä! Jag ser skitbra. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Så gammal är jag inte. Och verkligen inte så oflexibel vare sig i mina ögon eller någon annan stans, så det så!”

Det var förstås en uppenbar lögn…

Nu har jag erkänt detta både för er och för mig själv. Phu. Skönt. Jag ser rätt kasst. Och hos optikern finns all information som behövs för att jag skall kunna beställa ett par glasögon.

Jag behöver bara be att få receptet. Eller gå tillbaka till dem. Det är nu ångesten börjar gry… Vill gå till en annan affär. En billigare. Törs inte be om receptet. Det som är betalt och klart och som de naturligtvis inte har rätt att neka mig. Men det känns ju så jobbigt…

I mer än fjorton dagar nu har jag gått omkring och klurat på trovärdiga ursäkter för att få ut receptet. Att bara be att få det känns inte som ett alternativ. Nej, de kommer förstås att avkräva en förklaring av mig, och jag kommer att stamma och rodna och få tårar i ögonen då jag skall haspla ur mig något i stil med: ”Jagskatillkinanästaveckaochdärärglasögonsåhimlabilligasåjagtänktepassapå….” Och de kommer inte att tro mig. De kommer att låta hårda på rösten och göra mig djupt ångerfull i flera veckor.

Så då finns det andra alternativet: Att gå till dem för att få mina glasögon. Men nu när jag har gruvat mig och mått så dåligt över detta så känner jag att de inte förtjänar mig som kund. Så illa som de (visserligen bara i min fantasi) har behandlat mig! Nix pix.

I morgon skall jag ringa dem…

… eller maila….

Verkar det mesigt om jag ber maken ringa åt mig?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: