Vinprovning och vackert väder

Just nu är det väldigt gott att leva.

Solen skiner som hade den betalt för det och våren är här. Big time! Körsbärsträdet blommar, magnoliorna blommar och jag vill ha en. Nu var jag otacksam…. jag har ju en magnolia. Sonen köpte en på en blomstermarknad förra sommaren. En som var frösådd -05. Förra sommaren – då den anlände i sin kruka – hade den tre blad och sträckte sig imponerande 7 cm över jordkanten. På hösten då vi planterade den utanför sonens fönster hade den uppnått hela 8 cm! Men bladen hade ramlat av förstås.

Vi hägnade in den värdefulla växten. Byggde ett staket runt. Klädde in det i dubbelt hönsnät. Under den gångna vintern har jag sneglat på den lilla, magra pinnen som stuckit upp mellan de frusna grässtråna.

Nu när solen brassar på har även den lilla sieboldan (magnolian alltså…) fått förnyad kraft och fart och utvecklat inte färre än 5 bladknoppar! Och jag tror minsann att den växt en centimeter sedan sist….

Utöver att stirra fascinerat på den lilla växten har jag ägnat en del tid och kraft åt gårdagens vinprovning. Det tog en del tankemöda i anspråk att kläcka själva idén. Sedan fick jag sitta, sakta gungandes och med ett glas vitt i handen, och fundera på lay-outen till själva protokollet till provningen. Det är inget hastjobb som man bara kan kräkas ur sig hur som helst.

Och på tal om att kräkas så gjorde sonen det. Igår. Han hann precis avsluta en lovsång till våren ute på skolgården innan han fick upp hela nattens nedsvalda snorsamling i en klatchig spya på sina fötter. Panik utbröt och pedagogerna ringde som om han fått svininfluensan! Hämta, hämta!!

Jag hade bara precis hunnit att starta upp min dator på jobbet och hämtat en kopp kaffe då paniksamtalet kom. Så då var det bara att suga i sig kaffet på vägen mot stämpelklockan för att stämpla ut igen.

Det är möjligt att jag en annan dag  tyckt att det varit erbarmerligt irriterande att behöva vabba, men om ni var ute i går så fattar ni varför det var glatt småleende jag beklagade min hastiga avfärd inför chefen och for till sonens undsättning. Jag visste,  på det sätt vi mödrar alltid vet, att sonen knappast var sjuk. På riktigt alltså. Förkyld var han naturligtvis. Men i min fass är det ingen sjukdom.

Så dagen ägnade jag åt att sitta på balkongen i gungstolen och tänka. I tankepauserna rörde jag ihop en pastasallad lagom för 17 personer och en matchande rabarberpaj. Med jämna mellanrum försökte jag tvinga sonen att agera som en sjukling men det gick då rakt inte. Han ville tillbaka till skolan men jag lyckades hålla honom hemma. Förklarade för honom att han var sjuk, men det ville han inte alls hålla med om. Det här med att spy slem är inget han direkt jagar upp sig för, det gjorde han femtioelva gånger om dagen när vi var i poolhuset i danmark i höstas. Lättkräkt helt enkelt. Inte sjuk.

Våra vinprovarvänner anlände mer som i skurar än i klump och vi såg oss tvugna att inleda kvällen med lite vin på balkongen medan vi inväntade eftersläntrarna. Det var väldigt skönt. Stå och hänga och småsnacka och kommentera förortslivet utanför balkongen. Så trevligt så vi funderade på om man kan bjuda in vänner för att hänga på balkongen. Det kändes som om man skulle kunna stå där hela kvällen och större delen av natten.

Hade vi inte haft en vinprovning (och en chipsprovning) på agendan hade vi nog gjort det.

Vi har provat viner i fyra år nu. Det är fortfarande vansinnigt roligt och fruktansvärt svårt. Jag tror helt enkelt att vi är obildbara…. Gamla hundar och det där…

Eller så provar vi för sällan.

Eller så blir man inte bättre än så här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: