Förlåt mig Morgan Alling…

Det har varit en händelserik helg.

I fredags hade vi en vän från fjärran östern och en från förr i tiden på besök. Vi bjöd på Böff Borginjong för jag har längtat så efter att för göra en mustig gryta. Maken brukar motsätta sig mustiga grytor som bjudmat. Jag tror att han inte tycker att de är så snygga. Men även han lät sig väl smaka.

Vi åt och vi pratade och pratade och åt. Hela kvällen. Flyttade från de odiskade karotterna till sofforna framför öppna spisen. Sönerna kom hem från discot och lade sig och somnade i tv-soffan. Skavfötters under en fleecefilt. Och vi fortsatte att prata med de goda vännerna.

På lördagen stod vi upp hyfsat tidigt. Hade lite att pyssla med i hemmet innan äldste sonen blev upplockad av äldste kusinen som eskorterade honom till en handbollscup. Näst-äldste kusinen kom samtidigt och stannade här med yngste sonen. Maken och jag var bjudna på 30-års-fest redan kl. 14.00 på dagen. I god tid satte vi av med buss och spårvagn ut till en annan del av staden.

På 30-årskalaset var det stoj och glam när vi gjorde entré. Hela köket var uppdukat med Balkan-buffé – grillade, vitlöksrostade paprika-filéer, vitkålsfyllda paprikor, ostpaj, fetaostknyten, sallad, salsa, bröd, korvar i varierande styrkor och en massa annat gott. Vi smorde kråset medan vi underhölls av de trevliga gästerna värdparet hade haft den goda smaken att bjuda in.

Några timmar senare var det dags att bryta upp. Inte lätt när man suttit och småätit sådana mängder med mat. Ett glas vin eller två slank nog ner dessutom. Och en morotskaka (från den där trädgårdsboken ni vet… vad heter den nu igen… Rosendals trädgårdar! Så var det)(Vansinnigt god). Och lite kaffe.

Vid centralen skildes maken och jag åt. Han for till Haga för att möta upp en kompis. De skulle på Titiyo. Själv åkte jag vidare mot gröna ön och ett fyrtioårskalas. En dammiddag.

När jag klev in hos den behagfullt åldrade jubilaren hade även hon dukat upp en buffé. En vegetarisk sådan, men det hjälpte ju inte… Det var idel godsaker och trots min föresats att aldrig någonsin äta igen så smorde jag kråset än en gång. Det är ju inte varje dag man bjuds på så mycket god mat precis, så man får ju passa på – kosta vad det kosta vill. Och Oh my God vad mätt jag blev. Satt som förlamad i soffan och fick inte ens i mig något vin. Pratade och skrattade, oftast både rått och hjärtligt. Vid två på natten hade maten sjunkit undan så att jag kunde röra mig igen. Släpade mig hem och snarare föll i koma än i sömn då jag äntligen fick lägga mig. Så sjukt trött…

Söndag morgon. Småpratade med den av brorsönerna som passat barnen kvällen innan. Han hade lagat till en köttfärssås som han var mäkta stolt över till sig, sin bror och sönerna. Hade jag inte haft så mycket mat i mig hade jag kanske kunnat ta till mig vad han berättade, men jag var fortfarande så obehagligt mätt att jag knappt orkade att tänka på mat just då.

Vid lunch for vi hela familjen till Valhalla. Yngste sonen hade en simtävling. Den första på länge. Vet ni hur varmt det är i en simhall? Vet ni hur många timmar dessa tävlingar tar? Jag hann börja ruttna innan vi kunde lämna stället… Sonen tog två – säger TVÅ – bronsmedaljer! En i bröstsim och en i frisim. Så oavsett hur plågsamt det var att sitta där i den fuktiga, klorstinkande luften timme efter timme så var det en härlig eftermiddag.

För att fira den fantastiska insatsen beslöt vi oss för att äta en sen middag på sonens favvo-restaurang – Pizza Hut. Vi promenerade dit. Skönt…

Rätt långt upp på avenyn fick jag se ett bekant ansikte. Innan jag hann att hejda mig hojtade jag ”Nämen – där är ju Morgan!”. Som om jag kände honom… ”Och där är ju Annika!” hojtade han tillbaka och pekade på Annika Sjö. ”Ja men det är hon ju! Hej, hej…” sa jag lite fånigt. Maken höll på att skratta ihjäl sig. Gick och småkluckade hela avenyn ner. Även sönerna tyckte att det var väldigt roligt. Och lite skämmigt.

”Skämmigt, det var det väl inte! Det hade det varit om jag slitit av mig tröjan och bett om hans autograf på bröstet – det hade varit skämmigt!” Jo, det höll de definitivt med om. De skulle aldrig förlåtit mig om jag gjort något dylikt. Som det var nu blev de upplivade av att se sin idol livs levande mitt på gatan, av att deras mamma gjorde bort sig och över att deras pappa inte kunde sluta skratta.

Det blev en härlig middag på Pizza Hut.

Det var också obeskrivligt skönt att få gå och lägga sig när vi väl var hemma igen. Vilken härlig, händelserik, mättande och oerhört social helg!

Mer sån´t.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: