Ta det piano…

Nu är det sådär igen… Lite ogenomtänkt. Eller nej, inte ogenomtänkt direkt, men kanske ändå lite förhastat.

Sönerna har aktiviteter från soluppgång till solnedgång . Att hinna klämma in läxor och vanligt, ospecificerat umgänge däremellan känns ibland helt omöjligt. De vill ju så mycket. Och vi vill ju inte säga nej till något… Sport är ju bra. Matcher och cuper är kul.

Drömmen om ett piano slog ner som en blixt från klar himmel i äldste sonens hjärna häromveckan. Oj vad han vill lära sig att spela piano. Inget annat vill han lika mycket som det.

Det kändes ju inte riktigt som om det fanns någon timme över till detta enades maken och jag om. Och tog kontakt med kulturskolan för att se om vi kunde få in honom i en pianoklass. Det var fullt. Men till hösten troligtvis.

Nu kände sonen att vi inte var emot att han börjar spela piano så då började operation ”köpa-piano” torna upp sig som ett åskväder i horisonten. Här har lästs annonser på blocket. Sonen går själv in och skickar mail till intressanta objekt – Hej, fins erat piano kvar är det stämt?” skriver han. Och väntar på svar.

Den musikaliska brorsonen O har lovat att följa med och provspela inför köpet. Maken och jag är lite tondöva, så vi kan inte riktigt avgöra om det låter bra eller ej. Man vill ju inte köpa ett piano med dålig klang. Inte ens om man inte fattar att det är det.

Med tanke på det jag tidigare berättat om våra fullspäckade dagar, och det faktum att jag är snudd på ljudallergiker gör att att jag lite undrar vad jag gett mig in på.

Så dags nu. Maken är på väg… Någon gång i kväll kommer han eventuellt hem med ett 250 kg tungt Ekströms-piano att baxa in i sonens lilla rum.

Nu hoppas jag att det här med att lära sig hantera ett instrument är precis så utvecklande och berikande som jag inbillar mig. Inte för att jag någonsin utvecklades eller kände mig berikad då jag försökte lära mig att spela instrument i barndomen. Kände mig snarare frustrerad och kopiöst obegåvad…

Men med mina barn är det ju något helt annat. Det är ju smarta, begåvade ungar med oanade möjligheter. De har inte uppvisat några större musikaliska begåvningar visserligen, men det är säkert bara en tidsfråga.

Jag ser för min inre syn hur jag byter svettiga omklädningsrum mot kristallkroneprydda konsertsalonger. Sonen i frack i stället för gräsfläckiga shorts och svettiga benskydd…

Det funkar. Det kan vara värt ett ihärdigt plinkande i några år.

Hoppas vi får in pianot i rummet bara…

Annonser

2 thoughts on “Ta det piano…

  1. Rutans Jänta skriver:

    Hoppsan ! Men ett piano bör man väl kunna hitta till mer än bra pris. Blev inte av med ett utmärkt piano ens som bortskänkes för några år sedan! Sambon likaså … nu lyckades vi övertala motvilliga släktningar att ta hand om instrumenten ( mot att betala dryga flyttkostnader – pianon i god kvalitet väger !)Idrott är bra men musik är MINST lika utvecklande, nyttigt och roligt att ha med sig i livets ryggsäck ! Uppmuntra och uthärda ! Min äldste började som 8-åring spela trumpet. Han tyckte att tiden mellan 0600- 0700 när övriga familjen ändå inte var kontaktbara kunde användas till övning. Några år senare belönades vi med nära nog njutbart spel. Från att ha varit – som familjen trodde – helt tondöv – utvecklades han till en mycket musikalisk person. I en längtan KAN ligga en dold talang. Nu för tiden spelar han gitarr riktigt bra . Det går hem bättre hos tjejerna.

  2. Pux skriver:

    Jag hoppas på samma utveckling hos min son. …och att han kommer in på kulturskolans pianolektioner snaaaart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: