Vissa prylar måste man bara gilla…

Jag gillar inte prylar egentligen. Avstår hellre en superpraktisk potatisskalare än att ha (ytterligare) en mackapär stående på köksbänken. Det spelar ingen roll hur mycket tid den besparar mig – yta är viktigare.

Sedan är ju många prylar faktiskt inte särskilt användarvänliga i alla fall… Det går för det mesta fortare att riva morötter för hand än att ta fram assistenten. Det blir ju så mycket disk. dessutom.

Således är jag ingen stor vän av ”Tupperware”. Det är möjligt att det är världens bästa burkar – men allvarligt talat, vad är det värt egentligen? Billigburkarna från Willys funkar faktiskt bra nog. Tomma glassburkar med för den delen.

Men så plötsligt händer det! Det dyker upp en sak man inte visste fanns, men som man saknat hela sitt liv. En sådan där sak man betraktar med stor skepsism och knappt tror på, men som man ändå måste pröva för om – OM den är ens hälften så bra som ryktet påstår så får livet ny innebörd och mening.

Ett exempel på en sådan där himla bra grej är det långa skohornet. Vilken pryl! Alla som någon gång haft kass rygg vet vad jag talar om. Det är lika bra varje gång.

Solglasögonen är ett annat exempel. Kan någon leva utan dem? De behöver inte vara varken dyra eller snygga – bara de finns till hands när solen bryter fram. Sedan gör det försås inget om de är klädsamma, vilket mina väldigt sällan är eftersom de nästan alltid är panikköp vid någon torghandel eller på en bensinmack. Men så länge de gör jobbet duger de gott.

Vi satt häromsistens och snackade lökhack på fikat. Mina kollegor flinade  när jag berättade att jag har ett par simglasögon i min knivlåda just för lökhack. Det är ju omöjlig att hålla på när ögonen svider och rinner, så (som vanligt i mitt fall) får all värdighet falla när jag står inför detta moment i matlagningen. Jo, det ser riktigt löjligt ut. Men det funkar. Någorlunda. Simglasögonen immar igen, så sikten är inte optimal.

Så fick jag då tipset att prova ”Tupperwares” lökhackare. ”Underbar” sas det. En av kollegorna, som inte instämde i lovsången, erbjöd sig att låna mig sin på prov. Med option till köp om jag gillar den.

Hon tog med den redan dagen därpå. Sylvass rakbladspropeller inuti en lilablå, aerodynamisk och säkert ergonomisk plastbytta. Såg fin, men tämligen oavancerad ut. Phöhö.. Kan det vara något att ha, tänkte jag.

Tog hem den i alla fall. Den har stått här till allmän beskådan i några dagar. Det har inte varit aktuellt med någon lök.

Men i dag skulle jag göra köttfärssås. Äntligen skulle jag få prova den fina burken.

Skalade löken och delade den i fyra klyftor. Det klarade till och med jag utan simglasögon. Stoppade ner löken i burken och ”svosh, svosh” så var den hackad! FANTASTISKT! Genialiskt rent utav!

Så lätt att till och med ungarna klarar det – de fick naturligtvis också prova denna underbara manick.

Lätt att diska ur, tar snudd på ingen plats i skåpet. Och snygg färg.

Det känns som om jag fått en ny bästa vän. Så, mina (människo-)vänner, har ni recept som innehåller mycket hackad lök så ge dem till mig. Här skall hackas!

Lökhackare

Erkänn att den är snygg!

Advertisements

4 thoughts on “Vissa prylar måste man bara gilla…

  1. my2cent skriver:

    Den är faktiskt riktigt bra, hade en själv men har inte längre vårdnaden.

  2. Pux skriver:

    Har denna tingest funnits till länge? Varför har inte jag hört talas om den förrän nu? Förmodligen blir detta årets julklapp. Oooops, ni läste inte detta mamma och pappa va?

  3. Pux skriver:

    …hoppsan… men jag hittar nog något annat oumbärligt till er i jul. Hmmm. Tips någon?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: