Löjliga familjen…

Stod och packade väskan inför morgondagens begivenheter och log för mig själv.

I morgon skall yngste sonen simma sin första simtävling och äldste sonen sin sista. Säger han. Han slutade iofs för ett par veckor sedan, men har fått någon sorts återfall nu. Det är helt ok, för han var redan anmäld och klar till den här tävlingen när han avslutade sin simmarkarriär.

Nåväl. I väskan packade jag sönernas klubbtatueringar. Äldste sonen har alltid haft temporära tatueringar på tävlingarna, så givetvis vill den yngre också ha det. Sedan packade jag deras exakt likadana svarta klubbT-shirtar så att de kan ha dem på sig mellan loppen. Sedan packade jag deras identiska badhandukar med Kalle Anka på. De som de fått av farmor och farfar och som är deras favoritbadhandukar…Deras badbyxor är inte exakt likadana – den äldre har grått på sina där den yngre har rött, i övrigt är det samma snitt och modell.

Sedan packade jag min och makens röda supporterT-shirtar. Vi måste förstås inte ha dem, men det känns ju så fint att visa tillhörighet under tävlingar. Till våra röda t-shirtar har vi svarta shorts. Inget vi kommit överens om, jag lovar! Det har bara blivit så…

Dessvärre har jag inte likadana badtofflor som maken. Jag brukar sno hans när jag är med i simhallarna, för det brukar betyda att han inte är där. När vi nu skall vara där båda två måste jag gå barfota eftersom jag inte fått tummen ur ännu och köpt egna. Dumt.

Det gäller att komma ihåg kameran i morgon, om detta nu blir enda tillfället då vi alla styr ut oss i så snarlika kläder samtidigt. Vi kommer att se ut som en sådan familj som jag någon gång svurit över att jag aldrig skall bli – löjligt likadana. Som om inte alla var individer med egen smak. Jisses!

Ännu en förefattad mening som får stryka på foten. Barn vill inte vara individer med egen smak – barn vill vara som andra barn. Så lika som möjligt. Inte sticka ut och vara udda.

Som individ tycker jag fortfarande att det är viktigt att värna om min egen personliga stil, men min egen personliga stil sammanfaller med makens när det handlar om att stötta sönernas idrottsliga insatser. Vi vill visa vems sida vi står på. Och om någon – en blind person till exempel – inte förstår vilket gäng vi tillhör så hörs det högt och tydligt när mina söner är i bassängen.

Heja S02! Heja, heja, heja!!!

Jodå, det är mig ni hör.

Annonser

2 thoughts on “Löjliga familjen…

  1. Lisa skriver:

    Sitter här lite nyfiken på hur det gick för pöjkarna..?

  2. Pux skriver:

    Jomen vet du vad – de gjorde riktigt bra ifrån sig. Den äldste förbättrade sina tider (visserligen bara med ngra hundradelar i ett av loppen) trots att han inte tränat på ett tag (eftersom han ju slutat…) och har varit febersjuk och dålig hela föregående vecka. En riktigt bra prestation.Den lille sparven hade ännu inga tider eftersom det var hans första tävling – men han fick fina tider att ta med till framtida tävlingar. Ingen diskning – vilket är väldigt vanligt bland de här små.En toppeninsats av dem båda helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: