Ibland känns mitt jobb inte riktigt som ett riktigt jobb…

…men det är ju då det är som allra roligast.

Häromdagen skulle jag fota en modell. Det betyder att jag är med och tittar på när en stylist sminkar en modell (jag har visserligen bokat modellen, men det är typ den enda aktiva insatsen från min sida), när fotoassistenten sätter ljusen och fotografen fotograferar.

Sedan tycker jag lite om modellens kläder och resultatet av sminkningen och håret. T.ex kan jag tycka att håret är lite för stramt – då vänder sig modellen till stylisten som fixar det lite rufsigare. Sedan tittar båda på mig och inväntar min nådiga nick.

Ev. tycker jag att ett smycke är för dominant och då åker det av, och kanske att blusen är lite för rynkig eller sned. Då rättas det till – av stylisten, modellen själv eller av mig.

När modellen anses presentabel får hon (eller han, ”vi” fotar killar också, men inte den här gången) göra några provbilder så att fotoassistenten blir nöjd med ljussättningen. Dessutom brukar ju fotografen vilja övertyga sig – och mig – om att skärpan är där den skall vara, och att den är knivskarp. Så då tycker jag lite om det också. Oftast bra.

Modellen vi fotade (det känns kul att säga ”vi” när, som jag just berättat, min insats är väldigt passiv i processen…) häromdagen blev toppenbra nästan omedelbart. Bortsett från att ett problem av astronomisk omfattning blev uppenbar på den digitala versionen av henne – den ljusblå bh:ån lyste igenom! Ve och fasa!

Modellen hade ingen ljusare bh med sig, och att dra på ett svart linne under den vita blusen kändes lite som att försöka släcka eld genom att hälla på bensin. Katastrof! Vad skall vi göra?

Vi – stylisten och jag – rusade genast upp och rafsade igenom modellens alla medtagna kläder och ratade dem på löpande band. Fel färg, fel modell, för somrig, för fritidsaktig, för sexig, för ful, för snygg…. … Den enda blus som dög var helt enkelt den hon hade på sig. Och den kunde hon VERKLIGEN  INTE ha. Inte med den bh:n.

Vi grubblade några sekunder innan den rådiga stylisten erbjöd sig att kila ner på sta’n och inhandla en ny, hudfärgad variant.

Medan stylisten sprang till sta’n fortsatte fotografen att plåta modellen medan hon gjorde små krumsprång i luften som skulle utstråla fart, fläkt, effektivitet, stress och glädje. Allt på en gång.

Det var nog tur att de fick öva lite, för lätt var det inte. Dessutom hade hon en ruta på knappt en meter att utföra sina krumsprång – annars hamnade hon i ett svart och ofokuserat fält där vi inte ville ha henne.

Efter en kort stund var stylisten tillbaka med bh:n och vi kunde fortsätta vårt avbrutna arbete. Det blev väldigt, väldigt bra!

Jag vet att jag raljerar lite – men när man står mitt i den här processen så är det så verkligt, så oerhört viktigt med dessa detaljer. Det räddar inte världen, men det är ju inte heller vår avsikt. Vår avsikt är att ta en för sammanhanget perfekt bild. Och det är så himla kul när det lyckas.

Modellen blir glad, fotografen blir glad, stylisten blir glad, t.om. fotoassistenten blir glad, men gladast av dem alla – det blir jag!

 

p.s. extra glad blev jag då jag och stylisten stod och småsnackade lite vardagliga ting mellan tagningarna, och hon gav mig ett recept på en trattkantarellsoppa som låter himmelskt god. d.s

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: